Fri som en fågel

25 meter under honom rullar Stilla havets vågor långsamt in. Vinden är stadig. Han börjar springa.
– Det är blandade känslor. Som inför att hoppa bungy jump. Rädsla, ja, för Otto Lilienthal dog ju när han flög just en sån här 1896, han kraschade och bröt ryggen. Men också stark glädje, säger han entusiastiskt.

Flygandets historia är kantad av djärva men tragiska öden. Mytens Ikaros som dog när han flög för nära solen. Uppfinnaren Abbas Ibn Firnas och munken Eilmer, som båda under tidig medeltid ville lyfta som fåglar – men fick skador för livet när de störtade.

Först 1891 lyckades Otto Lilienthal med det som andra misslyckats med. I åratal hade han studerat fåglars – i synnerhet storkars – vingar. Han slängde sig ut med sin glidare och slog världen med häpnad.
– Flyghistorien har dominerats av Wright-bröderna. Men Otto Lilienthal flög tusentals gånger före dem! Människor samlades i hundratal för att se hans demonstrationer, säger Markus Raffel.

Själv blev han intresserad när hans arbetsgivare, tyska centret för luft- och rymdfart, DLR, tillsammans med Otto Lilienthalmuseet byggde en kopia av flygarens
Normalsegelapparat. Det gjordes för att fira 125 år av mänskligt flygande.
– Det här var en utmaning, både mental och fysisk, som jag ville ta mig an. Vi visste ju inte om det faktiskt skulle gå att flyga med den, berättar han.

DLR:s kopia gjordes främst för museibruk, så Markus Raffel byggde också en egen. Eftersom hans arbetsgivare ansåg att det hela var lite för riskabelt fick han göra huvuddelen på sin fritid.

Till ramen på glidaren använde han pilträ, precis som sin föregångare.
– Hans trick var ju att vetenskapligt bevisa vikten av vingar som inte är plana utan välvda. Och färskt pilträ är lätt att böja och håller sedan formen när det har torkat, förklarar Raffel.

Eftersom han inte fick tag på tillräckligt med pil fick han också använda en del furu, som han blötlade först för att kunna böja. Tyget som täcker vingarna är en exakt kopia av det som Lilienthal använde, ett starkt bomullstyg som på den tiden användes till skjortor, vävt på historiskt korrekta vävstolar. Markus Raffel vindtätade det med en blandning av lika delar trälim och vatten.

Sedan dess har han byggt om sin glidare till en variant med dubbla vingar. Och nyss blev han färdig med en tredje Lilienthalglidare som ska skickas till USA för flygtester.
– Byggandet är helt beroendeframkallande! Tänk att med dina egna händer kunna skapa ett luftfartyg av trä och tyg – som du faktiskt kan flyga med. Det är rätt konstigt, men väldigt underbart!

Efter alla år av förberedelser är det äntligen dags. Vid kusten utanför Monterey, söder om San Fransisco, springer han några steg, lyfter sedan upp benen.

Och vingarna bär.

– Känslan är en helt annan än med vanliga hängflygare där du hänger i en sele. Här är det du själv som håller i glidaren, lyftkraften känns direkt i armarna och axlarna. Som om det vore mina egna vingar!­