Från Lortsverige till Spotify Sweden

Det finns så mycket vackert i mitt familjehem, så mycket glädje ur mina föräldrars händer. Och ändå ville de annat för oss barn. De ville ju att vi skulle slippa arbeta med händerna. I detta var de inte på något sätt unika, eftersom hela folkhemmet rörde sig bort från det tunga, det egenhändigt skapade, det tidsödande. Ungarna in på dagis, skola, universitet: en gåsmarsch från Lortsverige till Spotify Sweden.

Det är ett globalt sönderfall vi nu bevittnar. Plastbergen växer. Syntetkläder. Saker utan historia, maskintillverkade ting som aldrig vidrörts av en mänsklig hand under sin tillkomst – eller som har tillverkats av daglöneslavar på andra sidan jorden. Drömmen om det orörda, det sterilt rena, är på god väg att bli vår undergång.
Ett ting man själv tillverkat slänger man inte om det går sönder. Man lagar. Man har en relation till det man mödosamt satt samman. Man vill att någon ska ärva det man skapat när man dör. »Att ta hand om« – där har ni det, svart på vitt, i själva språket. Händerna vill läka det som gått i itu. Ska vi ha någon framtid är det hög tid att vi återupprättar relationen till de saker vi har runtom oss.

Hela folkhemmet rörde sig bort från det tunga, det egenhändigt skapade, det tidsödande. Ungarna in på dagis, skola, universitet: en gåsmarsch från Lortsverige till Spotify Sweden.

Framför mig, där jag sitter vid min andefattiga iPad, hänger en bonad från Shetlandsöarna. Den är sydd i lapptäckesteknik. Bården är röd, sedan kommer en orange rand. Romber av orange, rött, lite blått, allt mot en bakgrund av silvertärnor i flykt. Har man en gång varit på Shetland så ser man att det är en soluppgång, och jag minns fortfarande kvinnan vi köpte den av: vår 72-åriga granne Rosabel, som åt våra hembakade kanelbullar med vispgrädde på (den skulle egentligen vara till kladdkakan, men hur skulle hon kunna veta det?). Hon bad om ursäkt för att hon inte talade engelska. Hon pratade shetländska, som är en fantastisk blandning av fornnorska och engelska, och som var lätt för oss skandinaver att förstå.

Jag skulle aldrig få för mig att kasta ut bonaden om den gick sönder. Det vore ju som att kasta ut Rosabel ur livet!

Det vackert vävda band som brutits mellan generationerna måste lagas, innan det är för sent på jorden. Jag försöker mödosamt lära mig att sy. Det går, så sakteliga. Jag sydde en tygkanin åt min första systerdotter, och även om jag som vanligt glömde att fästa trådarna ordentligt så blev den finare än vad jag hade kunnat föreställa mig. Ett gammalt påslakan och en orange tygservett från Kupan hade blivit ett kärleksbevis.
Och snart kommer ett tyg på posten från Piteå. Det är otroligt vackert, som något ur de ryska folksagor jag växte upp med. Jag vet inte vad det ska bli av det. Men något ska det bli, något som en dag ska ärvas.

Margit Richert arbetar som kulturskribent, har tummen mitt i handen, kärnar smör och romandebuterade nyligen med Nattavaara tillsammans med sin make Thomas Engström.