Från får till garn

Frågar man yrkeshögskolan Hantverksakademin är en ullrådgivare »länken mellan köpare och säljare av ull« som »arbetar för att öka utnyttjandet av ullen«. Bakgrunden till utbildningen är bland annat det stora svenska ullsvinnet (mer än 500 ton ull slängs eller bränns upp varje år) tillsammans med vikten av att i framtiden ställa om till både mer lokala och fossilfria material.
–  Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, säger Liselotte Öhrling med en så entusiastisk röst att enbart hoppet hörs. Hon syftar på hur förutsättningarna för ullhantering i Sverige ska kunna förändras till det bättre för fårägare, ullköpare och användare. Trots sitt svinn importerar Sverige idag runt 1700 ton ull varje år. Tänk om en del av den importen skulle kunna ersättas av lokala fibrer?

Hon har just landat hemma igen efter en vecka av yrkeshögskolependling. Utbildningen består till stor del av praktikarbete. Tanken är att hon ska få erfarenhet från olika led inom svensk ullhantering och därmed förståelse för branschen. För tillfället veckopendlar hon till det nystartade spinneriet Rodens ullbruk i Norrtälje. Nätterna tillbringar hon i husvagn på en asfalterad parkering mellan praktikplatsen och Coop. Och oavsett om hon framöver kommer jobba med strategisk påverkan och lobbyism eller med att hålla hantverkskurser, sortera ull och handleda fåruppfödare, är hon säker på sin sak:
– Jag kommer hela tiden vilja ha en hand i ullen.

Hon öppnar dörren till ladugården och kliver in i en av det två kättarna. Tackorna Lilith och Esther kommer travande som stora sällskapshundar och lägger trofast huvudena mot hennes axel. De nyklippta kropparna ser ut som spända trummor, de ska lamma snart, och lockarna är glansiga av ullfettet lanolin efter att de gått inne en lång vinter och ännu inte duschats i sommarregn.
– Utbildningen täcker avel, ullkunskap, textilhantverk, textil-industri… Egentligen är varje fält en utbildning i sig, men det är så kul, säger Liselotte och kliar Esther under hakan.
– Jag nyper mig i armen hela tiden för att jag vågade hoppa på det här.

Bredvid matbordet står det säckar med ullockar sorterade i småpåsar.  Liselottes dotter Eira påpekar att det faktiskt inte brukar vara så här städat, »det brukar ligga ull överallt«. Liselotte skrattar. Att sortera ull vid köksbordet är en favoritsyssla.
– Andra känner kanske så inför att sticka. Men få saker får mig att må så bra!

På hemmaplan handlar det om lockar från Gestrikefår.
– Jag ville ha får som blir tama och när jag läste deras rasbeskrivning tänkte jag, ja ja!

Som uppfödare av en allmoge-ras bidrar hon också till en genbank för det gammelsvenska fåret. Trots att det varken gjort sig känt som en sjusärdeles ullproducent eller välbyggt köttfår kallar hon det för ett framtidsdjur.
– Det som gör att allmogefår ofta anses mindre attraktiva är att det ska vinstmaximeras hela tiden. Att vi ska ha det mesta köttet, den mesta ullen. Men vad händer om det blir en pandemi eller kris av något slag, om vi inte får tag på kraftfoder? Då är allmogefårens näringsbehov ett helt annat än många andra fårrasers, det är anpassat för vårt klimat och vår natur. De klarar sig på sly och sånt som finns i hagen. Och även om köttet är långsamväxande och ger mindre och dyrare slaktkroppar så
är det fint, säger hon och öppnar en av påsarna på golvet, välter ut ull över bordsskivan.
– Allmogefår är inte alltid jättepopulära bland ull-folk, men jag tycker att de har fantastisk och mångfasetterad ull med mängder av användningsområden!

Hon plockar med fårlockarna och håller upp strån av så kallad ryatyp, det vill säga långa raka starka och lite grova täckhår, som ser ut som grånat människohår av tjock och rak sort. Perfekta att spinna in i garn till slitstarka raggsockor eller till ytterkläder som ska stå bra mot regn, säger hon. I fårets päls tjänar de som regnkappa och leder likt stuprör bort vatten från kroppen.
– Du vill ju inte ha ett ytterplagg av mjuk merino, det går ju hål på en gång!

Sedan pekar hon på bottenullen, alltså finhåriga, frissiga och korta strån vars uppgift är att värma fåren. Som gjord för kroppsnära, varma plagg. Och slutligen »vadmalsullen«, elegant krusiga lockar som filtar bra och ger mjukt garn. 
–  Och så sägs det att allmogefår har så grov ull, utbrister Liselotte Öhrling. Hon låter nästan provocerad.
– Men det är bra att kunna sortera den. Sen kan man se vad man vill göra med respektive hög.

På övervåningen ligger mjuka, fluffiga garnhärvor som hon spunnit av favoritbaggen Roberts lena vadmalsull, men också ett strävt garn med lite repkänsla som tackan
Hildegard levererat till. Får är som människor; somliga har mer förföriska och andra mindre tilldragande lockar. Ändå går allt att använda. Blir det inte garn eller tovnings-material kan det kanske bli pellets, ljuddämpare, isolering, täckmaterial i trädgårdsland eller plastfritt packmaterial.

– Det är jättevanligt att folk säger »jag har ingen bra ull, jag har köttdjur«. Då berättar jag om allt som går att göra med just den specifika ullen, och då tänds det något i ögonen på fårägarna. Det, det är min drivkraft!

Hon tar köttrasen Texel som exempel, vars ull har en makalös studsbollslik stuns, den reser sig igen efter att ha blivit hoppressad, och passar bland annat till stoppning i madrasser.
– Det gäller bara att hitta användningsområden där respektive ull kommer till sin rätt. Det kunde man redan i Mesopotamien för 5000 år sedan. Där delade man in ullen i fem olika kategorier, från fint till grovt, säger Liselotte Öhrling. Hon är trots allt arkeolog i grunden.
– Civilisationens framväxt grundades faktiskt på ullhandeln. Det är så spännande! Ullen blev snabbt både en toppenexportvara som klarade att fraktas långt utan att bli dålig, och så betydelsefull för ekonomin att samhällen växte.

Hon berättar om 1200-talets Spanien, där det var dödsstraff på att föra ut det lokalt framavlade Merinofåret, så mycket guldkalv var den. Och hur familjen Medici
i italienska Florens i början av 1400-talet grundade det som kallats för världens första bank på rikedomar från ull. Det var samma århundrade som Columbus resor över haven finansierades av ullpengar från det spanska kungahuset. Dessutom var både hans pappa och svärfar ullhandlare.
– Du får ett annat perspektiv på det du håller på med idag om du har en förståelse för historien. När man berättar det här för hantverksintresserade… då händer det något. Och så tänker man på hur vi inte värderar ullen idag, trots att den har samma fantastiska egenskaper nu som då.

I Sverige är vi vana vid att ligga i framkant. Men som ulland är vi snarast ett slags U-land. Dessutom har vi, trots att hundratals ton med ull kasseras varje år, rätt få får. En svensk fårbonde snittar på 20, 30 djur, norr om Dalarna än färre. Och den som idag vill leva på fårhållning måste ha riktigt stora besättningar.

Men förändringens vindar blåser, också Liselotte Öhrling känner dem. Som svampar ur jorden skjuter både småskaliga initiativ upp, som Hallands kulturgarnsförening som av lokal ull försöker ta fram stickgarn av gammaldags, traditionell karaktär, och betydligt större satsningar som The Swedish Wool Initiative. Det senare projektet är ett samarbete mellan olika länkar inom svensk ullhantering, från fårbönder till modeindustri, med målet att göra det möjligt för svenska varumärken och leverantörer att enkelt få tillgång till svensk ull av hög och jämn kvalitet.
– Det finns så mycket vilja. Både från enskilda entusiaster och stora företag. Och vi måste ju bort från fossila textilmaterial som polyester framöver, så utvecklingen är oundviklig. Samtidigt är det mycket som måste sammanfalla simultant för att vi ska få till den här skjutsen, säger Liselotte Öhrling.

Nyligen sjösattes ett nytt ullklassificeringssystem, så att ull ska kunna jämföras och rankas. Förhoppningen är att den modellen ska göra det möjligt att slå samman små mängder ull från besättningar med få djur med annan ull av likartad karaktär – och att genom många bäckar små åstadkomma större mängder med likvärdig ull.

Men betydligt mer än så måste justeras i infrastrukturen runt ullen för att vi ska få till en fungerande ullhantering här i landet. Idag finns till exempel alltför få ulltvätterier i Sverige. Det råder också brist på ullinsamlingsstationer. Till det kommer kunskapsglappen. Som att enskilda fårbönder behöver bli bättre på att förstå hur de ska sköta sina får för att ullen ska bli attraktiv för andra.
– Men ska fårägare förändra sitt arbetssätt måste de också veta att de får ut något av det, konstaterar Liselotte Öhrling bestämt.

Idag kostar ofta den bensin som går åt när en fårbonde kör sin ull till en ullinsamling mer än bonden får i kronor för den sålda ullen.
– Skulle man istället kunna ha en ull-bil som åker landet runt och hämtar sorterad ull på gårdarna? Med en mobil ullpress kanske? Men hur skulle det i så fall finansieras? Det är sådana diskussioner som pågår just nu. Och vad ska ett land förbereda sig på inför eventuella kriser? Vill vi kunna förse oss med egen ull? Det är hårda nötter att knäcka. Liselotte Öhrling skakar på huvudet.
– Men trots att det inte alltid går fort, händer det jättemycket just nu. Om 10 år till är vi antagligen på en helt annan plats.

I ullrummet på övervåningen står det pälsängersäkra plastlådor längs väggarna. Ett par stickade tofflor väntar på att slängas i tvättmaskinen för att filtas och på en bänk står både en tesningsvagga, för att separera ull inför kardning, och en handdriven kardmaskin. I den vevar Liselotte Öhrling fram molnfluffiga kardflor.

Vi kommer in på yrket ullrådgivare igen. Hon har redan praktiserat på flera spinnerier och närmast står väverier på tur. Det är kul med alla inblickar, säger hon. I samtal på arbetsplatserna blir det också ofta tydligt vad som funkar och inte i Ull-Sverige.

Sen tystnar hon och ser glad ut.
– Men om jag skulle tvingas välja, trivs jag bäst närmast fåren.­