Framtidsfärg

I en rostfri skål ligger ytterligare en kimono i färgbad. Kronärtskocka, svart ris, rödlöksskal, rödkål och alunsalt ska skapa avtryck i silkesfibern. Snart ska hon släppa de färdigfärgade plaggen till försäljning. Hennes kimonor är populära. De används på fest, semestrar och som brudklänningar, berättar hon. De böljande sidendräkterna syns ofta på artister, modeprofiler och bloggare.
– Kimonon är ett magiskt plagg, fyllt av associationer och drömmar, säger Karin och visar runt i det lilla rummet.
– Siden passar bra i dem eftersom det är mjukt, skimrande och har ett fantastiskt fall. Dessutom fäster färgen bra i silkesfibern. Men man måste komma ihåg att det är ett känsligt material. Det är lätt att de rostiga järnbitarna skadar tyget om jag inte är försiktig.

En färgning räcker för att pigmentet ska fästa, men ofta kan det bli fem eller sex lager innan hon är nöjd med nyanser och mönster. Hon använder habutaisiden, ett mjukt sidentyg i tätvävd tuskaft. Den triangulära, prismaliknande formen i silkesfiberns struktur reflekterar ljus åt flera håll och gör tyget skimrande.

När Karin Bjurström startade Alice Fine 2010 var det ett traditionellt modeföretag med baskollektioner i säsong. Hon fokuserade på klassiska snitt och noggranna materialval. Växtfärgningen ägnade hon sig åt vid sidan av. Först för tre år sedan visade hon för första gången upp sina kimonor under Stockholms modevecka. Sedan dess har uppmärksamheten bara växt och sedan i vintras gör hon inga baskollektioner längre, utan lägger all kraft på handfärgningen.
– I början kämpade jag för att ta fram kläder som så många som möjligt ville ha, och nu gör jag ju nästan motsatsen; unika plagg som förändras och åldras med bäraren, bortom säsongstänkande.

Det långsiktiga målet är att utveckla växtfärgningen så att den går att skala upp i större volymer, och därigenom på allvar bli ett alternativ till den utbredda kemikalie-användningen i modeindustrins färgningsprocesser.
– I dag använder vi färgämnen vi vet är farliga bara för att få kläder som aldrig tappar färgen – trots att få av oss använder plagg så länge att de faktiskt riskerar att blekna. Det är inte vettigt. Kemikalieanvändningen påverkar både människa och miljö, framför allt i de länder där produktionen sker, och rester från färgningsprocessen följer med ut i vattnet och naturen. Jag har länge känt att vi måste göra vad vi kan för att hitta alternativ.

Vi har ju alla varit med om att spilla någonting på oss som inte går bort. Kan vi inte spinna vidare på det?

I dag släpper Karin Bjurström sina kollektioner »när hon är klar«,
i stället för på ett i förväg bestämt datum. Ungefär trettio plagg åt gången kommer ut i hennes butik på nätet, och arbetet har då tagit omkring tre månader. De flesta
brukar ta slut första dagen.
– Jag vill jobba i lugn och ro, utan deadlines och press. Jag behöver inte vara klar förrän jag är nöjd, och det är en sådan frihet, säger hon.

Textilfärgningen har följt Karin Bjurström sedan hon var liten. Från batik i trädgården med sin farmor (»ett riktigt textilproffs«) till konstskola i Amsterdam och textilutbildning på Konstfack. Men just modern växtfärgning var inte så vanligt när hon började intressera sig för det, omkring 2010.
– Allt jag hittade lät så komplicerat. Det skulle vägas och mätas och följas recept. Tyget skulle ångas i ett dygn och grävas ner i en håla i marken tillsammans med två färska eukalyptusblad. Jag kände att det måste finnas något lättare sätt att göra det på. Vi har ju alla varit med om att vi spillt något på oss som är helt omöjligt att få bort – kan vi inte spinna vidare på det? Vilka material fäster fläckarna på, och hur fungerar det?
Hon bestämde sig för att försöka hitta enklare och smidigare sätt att färga, med ingredienser som hon lätt kunde få tag på.
– Det mesta jag färgar med idag hittar jag på Ica och på blomaffärer. Men visst plockar jag också på mig saker när jag är ute i naturen eller på resa. För ett tag sedan var jag
på Sicilien och hittade järnsand vid vulkanen Etna.

Att använda naturlig färgning men fortfarande göra kläder med hög modegrad var viktigt ända från början, berättar hon. Hon ville nå modepubliken. Och fem år efter den stapplande starten har hon hittat sina favorittekniker. Ofta börjar hon med att färga en jämn grundnyans över hela plagget. Efter det planerar hon mönstret, och knyter snören hårt runt bitar av tyget tillsammans med färgmaterialet. Så ligger det i en plastpåse i två dagar. Hon gör alltså inte färgbad med vatten, utan tyget är bara fuktigt, och det hårda trycket från snörena pressar in pigmentet i silkesfibern. När materialet fermenteras – börjar jäsa – kan det lukta illa.
– I somras färgade jag ett stort draperi till en restaurang, och då var jag tvungen att ha tyget utomhus för att stå ut. Det gäller att avbryta i precis rätt ögonblick, så tyget inte skadas av processen. Men lukten finns inte kvar efteråt, så det är bara jag som drabbas av den. Och mina ateljégrannar förstås – de undrar ibland vad jag håller på med.

Doppfärgning är en annan favoritteknik. Karin sänker ned en del av kimonon i bad, tar upp den och låter den torka. Sedan doppar hon en annan del, och sedan ytterligare en, och så vidare, tills hon är nöjd. Ibland har hon också i stora mängder salt i badet, så att saltkristallerna drar med sig färgen i ytterligare mönster.
– Naturen är min största inspiration. Både i det att jag gör färgningar där resultatet liknar naturfenomen, och i det att naturen själv skapar färgerna och mönstren.

Fram tills i maj syddes varje kimono av en skräddare i närheten av ateljén, men nu när hon ökat produktionstakten hinner han inte längre göra allt. Därför sys vissa i en fabrik i Litauen. Så snart hon kan ska hon åka dit och hälsa på. Runt om i världen hittar Karin fler och fler som gör samma sak och hon drömmer om att påverka textilindustrin på bred front. Hon vill utforska fler färger, andra material. Och följer intresserat den senaste utvecklingen, bland annat hur forskare använt sig av bakterier i laboratorium för att extrahera naturliga färgämnen.
– Jag tror att det vi tillsammans gör är framtiden för textilindustrin,
i stället för den kemikalietunga färgningsprocess som dominerar i dag. Det måste vara framtiden.