Framtiden i väglöst land

Lillhärjåbygget i Härjedalen ligger i väglöst land. Här lever man som man gjort i alla tider. Moderna inslag är snöskoter och ett eget elverk, men de största tillgångarna är gammal kunskap och tilltron till den egna förmågan. Följ med till Ann och Eva Eriksson som förvaltar förfädernas gård och ett livsviktigt förhållningssätt inför framtiden.

Text Po Tidholm
Foto Peter Hoelstad
27 mars 2013

Det är varmt i huset, spisen och kaminen är igång. Perkolatorbryggaren och teven går på egenproducerad el. Gamla svartvita bilder flimrar på skärmen och VHS-bandspelaren surrar svagt medan systrarnas repliker faller glest och eftertänksamt på filmen. De är i den tidiga tjugoårsåldern, påfallande vackra och kloka. Nu är de fyrtio år äldre och tittar på sina yngre jag med medlidsamma och lite sorgsna blickar.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
Lillhärjåbyggets förvaltare Ann och Eva Eriksson.

Skildringen är rak och enkel. Här är en gård på fjället, en dryg mil från närmaste grusväg, flera generationer befolkar den och arbetar hårt för att den ska gå runt och för att den nya tidens rationalitet inte ska invadera dess känsliga ekosystem. Man ser korna gå på betet på myrarna, den slitsamma slåttern, myggsvärmarna, hästarna som kämpar i djupsnön, det hemkärnade smöret som breds över hårdbrödet och morbror som sover på kökssoffan.

Det är svensk dokumentärfilm när den är som bäst; stilla, iakttagande, inkännande och med en sällsam närvaro, gjord av Erik Eriksson som skolade om sig från skogsarbetare till filmare på 60-talet och gjorde film om människorna han vuxit upp med: skogshuggarna, flottarna, bönderna, norrlänningarna. Vintern 1970 kom han till Lillhärjåbygget i Härjedalen med sin 16-millimeterskamera och under ett år följde han livet på gården från och till. Även om det inte sägs rätt ut så vilar det ett hot över gården. Det kommer nog inte gå längre, tänker man. Det är för gammalt, för eländigt, för långt bort. Det är inte lönsamt.

Lillhärjåbygget

Gården Lillhärjåbygget ligger i väglöst land i Härjedalens fjällvärd, inte långt från gränsen till Dalarna. På sommaren tar man sig lättast dit genom att vika av i Lövnäsvallen, mitt emellan Lillhärdal och Särna. På vintern svänger man av i Glöte, bara ett par mil ifrån Lofsdalen. Vad som gäller när man vill besöka gården kan man läsa på Länsstyrelsen Jämtlands län. Se också www.lillharjabygget.se. Det finns också en bok om gården, skriven av Lars-Olof Hallberg. Den heter Gården på fjället.

Systrarna tar emot besök mot ersättning när de orkar med. Har de överskott säljer de egenproducerat smör, ett himmelskt messmör och en gammelost med en obeskrivlig smak. Man bor i den så kallade Jägarkåken där man sköter eldning och matlagning själv.

På Lillhärjåbygget strävar man efter att vara självförsörjande på livsmedel så långt det går. Längre tillbaka handlade man en gång om året, i Glöte. Posten tog man med sig från samma ställe. Nu har man personal som regelbundet tar sig till och från gården,
vilket underlättar kontakten med omvärlden.

I gäststugan finns en pärm med pressklipp som sträcker sig tillbaka till sextiotalet. Och det lustiga är att det var lika då. Lillhärjåbygget utmålas som en exotisk plats och den som besöker gården beskriver ofta en resa tillbaka i tiden. Avstånden och väderförhållandena betonas, liksom frånvaron – det handlar alltid om vad de saknar och sällan om allt de har – av rationella metoder; av el, vatten, lyse, teve och radio. Var tid har sin fasa. Idag är det mest anmärkningsvärda att de saknar internet. Ibland hittar journalisterna på, som när Allers åkte upp och skrev att mor i huset hade fött »tolv barn på fjället«. När hon i själva verket hade fött tre stycken, på Svegs Lasarett.

Det är stillsamt och värdigt. Varje ko får sin egen giva utifrån behov. Höet är fortfarande grönt och luktar sommar.

Lillhärjåbygget har varit unikt i sextio år nu. Ja, redan när Sverige började definiera sig som ett modernt land började man betrakta otillgängliga småjordbruk som hopplösa företag och dess ägare som bakåtsträvare. Men här har man hållit storskaligheten stången, trotsat rikets regional- och jordbrukspolitik och vänt valfrihets- och urbaniseringsnormen ryggen. Lillhärjåbygget har överlevt.

På den gamla vhs-filmen visas egentligen samma sak som utspelas här på gården idag. Klockan fem på morgonen börjar sysslorna i ladugården. Ann tänder i den öppna spisen, fyller gjutjärnskitteln med vatten och svänger den över elden. Det luktar ladugård och vedrök, friskt och starkt. De fjällnära korna – en ytterst ovanlig ras som är ännu mindre än fjällkor – får hö och handmjölkningen tar vid. Det är stillsamt och värdigt. Varje ko får sin egen giva utifrån behov. Höet är fortfarande grönt och luktar sommar. I gamla spannar blandar de vatten, melass, matrester och lite spannmål till korna efter mjölkningen och diskar i vattnet från kitteln som nu hunnit bli hett. Efter morgonmjölkningen stänger de till ladugården och låter korna vara. Lägger man örat mot dörren hör man bara lugna andetag.

Allt är sig likt, men ändå inte. Det har skett ett generationsskifte sedan filmen gjordes för fyrtio år sedan. Döttrarna Ann och Eva, som i filmen uttryckte både kärlek och ambivalens inför framtiden på gården, har återvänt efter ett liv med arbete och barn, och klivit in i förvaltarskapet. Deras mor Karin har gått bort och gården har blivit kulturreservat i Jämtlands län, vilket betyder att inget får ändras och att det finns pengar till viss fastighetsskötsel och till löner för två anställda drängar.

Det är inte lika tungt som tidigare, även om själva ansvaret väger lika mycket.

Lillhärjåbygget har varit bebott sedan tidigt artonhundratal och kom i den nuvarande släktens ägo 1861 efter några röriga år. Bönderna i Lillhärdals kyrkby hade slagit hö på markerna sedan 1500-talet. Det var fattigt i Sverige och Olof Eriksson – Ol-Ersa kallad – och hans fru Karin valde mellan att emigrera till USA eller ta över det då lediga fjällhemmanet. De valde fjället.

Lillhärjåbygget är ett stort hemman. Med myrmark och allt uppgår det till 2 698 hektar. Att det är så stort beror på Ol-Ersas list. Uppgörelsen var sådan att han skulle få räkna in så mycket i sitt hemman som han kunde gå runt från soluppgång till solnedgång. Han valde att ta promenaden kring midsommaren när det var ljust som längst. År 1874 bildades hemmanet. Även om 2698 hektar är mycket ska man komma ihåg att bara några få hektar är möjliga att använda för slåtter och odling och endast 100 hektar rymmer produktiv skogsmark. Resten är myrmark, men den lämpar sig trots allt för beten. Längs bäckarna växer de mest näringsrika grässorterna, örterna och buskarna.
Ol-Ersa lämnade över till sonen Erik-Orsa som så småningom lämnade över till sin dotter Anna. Sedan dess har gården drivits av kvinnor. Anna fick dottern Karin som fick Eva och Ann. Och nu är det de som bestämmer.

Dieseltunnor framför den relativt nybyggda elbyggningen med solceller på taket och motordrivet elaggregat inuti.

När ljuset försvinner blir det verkligen mörkt. Somliga besökare – trenden med självförsörjning och överlevnadskurser har lockat en del unga sökare till gården de senaste åren – har uttryckt en besvikelse över hur modernt det trots allt är på Lillhärjåbygget. De har både solel, dieseldriven generator och batterireserv, de har vatten, parabolteve och skotrar. Så det finns lyse, men det är fortfarande inget man slösar med för att få det ljust kring gården. Ett svagt månljus glittrar i den ständigt brusande å som rinner rakt igenom Lillhärjåbygget. Men ved finns det desto mer av, ungefär 100 kubik går det åt varje år.

Och i mångt och mycket, i de relevanta delarna, pågår livet som det alltid gjort. Det installerades en mjölkmaskin för rätt många år sedan nu, men korna tyckte inte om ljudet så den får stå oanvänd. De mjölkas för hand, sedan skiljs mjölken från grädden i en handvevad Alfa Laval-separator. Grädden sparas och kärnas till smör ungefär en gång i veckan. Då är den tjock och krämig och har en syrlighet som sätter smak på smöret, det godaste som går att få. Smöret tvättas och saltas fortfarande i ett laggkärl, byggt och bomärkt av Ol-Ersa 1893, och brukat av alla kvinnor på gården sedan dess. Träet är mättat med fett men ytveden är gråvit och len som kaninpäls.
– Vi skurar den noggrant med rensåpa och hett vatten som mamma lärt oss, berättar Ann. Fettet måste bort, annars blir smöret härsket.

Gårdens ost görs också på samma sätt som den alltid gjorts. Mjölken ystas och ostmassan pressas i en mekanisk ostpress, tillverkad i björk. Trots att man har gjort en ost i veckan i etthundrafemtio år har gängorna hållit.
– Vi är väldigt rädda om sakerna som alltid följt med gården, säger Eva. Vi förvarar dem aldrig i värme eller utsätter dem för solljus. Hon visar föremålen de har i det så kallade sommarhuset, en vacker rad av laggkärl i olika storlekar, föremål som aldrig trillat ur sin kontext och blivit prydnader eller fruktfat.

Kanske är Lillhärjåbygget den enda plats i hela Sverige där slöjden är nödvändig på riktigt, inte som njutning, inte som alternativ, utan som enda utväg.

Ann och Eva berättar om all den kunskap deras mamma Karin hade. Hon valde att stanna kvar som barn, flyttade aldrig iväg för att förverkliga sig själv. Gården var hennes plats och hon mjölkade varje dag från hon var elva år. När hon var sexton tog hon över själv.
– Hon var också en väldigt krävande och svår person, säger Ann. Hon var mån om att saker skulle göras på hennes sätt.
– Men det var skönt också, på sätt och vis är det knepigare nu när jag och Eva ska komma överens hela tiden. Men det går, vi jobbar ju åt samma håll.

Inte bara dagarna följer gamla invande rutiner, även året på gården präglas av det förmoderna jordbrukets förhållande till årstiderna. Till våren skurar de ur vinterladugården och flyttar djuren till den äldre och mer primitiva sommarladugården på andra sidan ån. Därifrån är det närmare till betena och djuren kommer på lite avstånd från täkterna.

I mitten av augusti omlokaliserar man verksamheten en gång till. Före mekaniseringen flyttade man i mellersta Sverige – från Värmland i söder till Ångermanland
i norr – djuren till en fäbod för att frigöra odlingsmark hemma vid gården. På Lillhärjåbygget gör man så fortfarande. Hackåsvallen ligger en halv mil västerut, och där får korna beta i skogen och leta svamp, kornas favoritföda. På några mindre täkter slår de hö, torkar på hässjor och lägger i en lada för hämtning under snövintern.
Det är ett liv fullt av logistik och ordning. Torrvarorna som ska ätas i fäboden körs upp redan på vårvintern när skoterföret är som bäst. Långsiktighet lönar sig, förråd, reserver, beredskap. Om man ändå saknar något får man helt enkelt tillverka det man behöver. Kanske är Lillhärjåbygget den enda plats i hela Sverige där slöjden är nödvändig på riktigt, inte som njutning, inte som alternativ, utan som enda utväg.

På femtiotalet började grannarna lägga ned sina gårdar. Det största fjällhemmanet Lövhögen – vars första ägare åkte in arealen på skidor när det var skarsnö och på så vis fick ihop över nio tusen hektar – såldes till ett stort skogsbolag på fyrtiotalet. Det var förstås lockande med pengarna. Sista grannen bodde i gården Bränden och dog 1971.
– Konstigt nog kände vi oss inte särskilt exotiska, säger Ann. Det var ju inte som att vi blev mobbade i skolan. Och förresten fanns det inga turister här på den tiden, inga som kom och tittade på oss.

Lillhärjån. Ån rinner över myrar och lågfjäll. Längs stränderna är marken fastare och betet som allra

När Lillhärjåbygget blev kulturreservat 2002 – vilket bland annat konkret har inneburit att gården fått två heltidsanställda drängar – var förstås tanken att bevara något gammalt, att se till att odlingslandskapet, metoderna och kunskapen inte försvann. Nu, tio år senare, framstår Lillhärjåbygget snarare som en framtidslösning. De gamla metoderna har kompletterats med ny teknik som gör det lättare att överleva, men utan att för den skull vara beroende av det omgivande samhället. Skulle Sverige drabbas av en katastrof är Lillhärjåbygget en bra plats att vara på. Här finns el och vatten, här finns mat som konserverats i jordkällare och kan hålla i åratal och här finns kunskaperna om hur man tillverkar verktyg, lappar, lagar och strukturerar sitt liv på ett hållbart och långsiktigt sätt – kunskaper som övergivits i det moderna samhället.
– Jag längtar inte tillbaka till Sveg och det vanliga livet, säger Eva. Jag är färdig med det. Jag tycker om att resa, och det kommer jag kunna göra ibland eftersom vi har anställda som kan avlasta oss. Men på det stora hela räcker det här. Det känns meningsfullt och jag är stolt över att vara här.

Så slutligen, en artikel till klippboken som inte målar fan på väggen. Lillhärjåbygget kommer bli kvar.

Po Tidholm är frilansjournalist, bosatt i Hälsingland och aktuell med boken Norrland. Han medverkade senast i Hemslöjd med en artikel om restaurangen Fäviken Magasinet.
Peter Hoelstad är frilansfotograf, bosatt i Nykvarn. Funderar över hur man omskolar sig till dräng, så att han kan söka jobb hos systrarna Eriksson på Lillhärjåbygget.

27 mars 2013

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy