Framgångssagan

Det blev startpunkten för att satsa helt på designandet.

Idag är Kate Davies en av stickvärldens storheter och försörjer sig på att göra mönster, skriva böcker och sälja egenproducerat garn.

Hon hämtar mig vid tåget och kör oss hem till byn Milngavie utanför Glasgow, i Skottland. Vägen dit vindlar uppåt med en utsikt som gör att jag ett litet tag tappar tråden och blir tyst. Sen frågar jag om hon någonsin glömmer bort att hon får bo så här. Det gör hon inte.

Kate Davies och maken Tom vandrade leden The West Highland Way för många år sedan, och flyttade sedan hit för utsikten, backarna och tystnadens skull – och för att de tyckte om att promenera. Hennes stroke har visserligen gjort att vandringarna inte längre är lika långa och självklara, men hon, Tom och hunden Bruce går fortfarande, nästan varje dag. Och när jag är på besök ska hon just – pö om pö – släppa en ny kollektion med stickmönster som både är inspirerad av och döpt efter just den leden.

Kollektionen följer hennes sedan tidigare inslagna linje – klassiska plagg och mönster, men med en twist. Det kan handla om en lite annorlunda konstruktion eller siluett; kanske ett experiment där vridna maskor får göra något roligt med ytan. Mönstren har fått namn efter olika platser längs The West Highland Way och den som köper dem får essäer om platsernas historia och karaktär på köpet – plus berättelser om vad som inspirerat till designen.

Kate Davies tar en nystickad filt som ett exempel, The Shieling Blanket. Det mönstret åtföljs av en historia om de sommarhus som förr i tiden låg runt Loch Lomond tillsammans med information om den skotska nationalblomman, en tistel. Just tisteln ingår sen i filtens mönster – och återkommer som symbol på ledmarkeringarna.

Några dagar före resan har jag hänfört visat en bekant bilder från hennes Instagramkonto – som har över femtio tusen följare – och i samma ögonblick insett att åtminstone en del av dem lika gärna skulle kunna vara fotade i Sverige. Sjön hon står vid på fotona, the loch, skulle kunna vara den lilla sjö som jag tar promenader runt på helgerna. Naturen ser visserligen lite annorlunda ut – skottarna har huggit ned alla sina träd – men det finns minst lika vackra vyer i Sverige. Jag har bara lagt ett romantiskt skotskt skimmer över det hon visar upp. (När vi träffas föreslår jag att folk tror att hon är längre än hon är för att det inte finns någon växtlighet att mäta henne mot i bilderna. Hon skrattar stort åt den förklaringen, som förstås är lite överdriven. Dessutom visar det sig att loggan till de senaste garnerna faktiskt är inspirerad av ett gammalt träd som växer nära hennes hem.)

Men hon håller med om att det kan finnas en tendens till Outlander-fantasier, som hon säger, kring hennes skotska värld, även om hon hoppas att hon fyller ut med tillräckligt mycket historisk och kulturell verklighet i både sociala medier och i sina böcker, för att inte bara det rent estetiska i det hon gör ska väcka intresse.

(Fast alla anledningar att köpa och sticka ett mönster är förstås bra.)

I ärlighetens namn har jag nog lagt ett romantiskt skimmer också över själva Kate Davies. I någon mån är hon bara en stickare, precis som jag, men vissa människor beundrar man lite extra, och jag beundrar Kate Davies. Jag kan inte säga exakt vad det är, om det handlar om hennes idéer om mönster och tankar kring historia eller om att hon kommit tillbaka från en handikappande händelse och envist tagit sig an saker som folk kanske tvivlade på att hon skulle kunna klara av. Men att hon är en Närvaro i stickvärlden råder det inget tvivel om, och nu sitter jag i hennes rara lilla hus, dricker te, fikar och pratar om både viktiga och fåniga saker.

Den svarta labradoren Bruce vill också vara med. Eller åtminstone hemskt gärna smaka på fruktkakan. Han vet uppenbarligen inte att russin är giftigt för hundar, eller så hoppas han att jag inte vet.

Under samtalet skojar jag om hur jag tänkt på om jag borde ha på mig svenskt garn vid besöket, eftersom jag vet hur mycket hon bryr sig om lokala industrier. I hennes eget garn blandas ull från skotska Shetlands- och cheviotfår och det är spunnet i Yorkshire och på Irland. Kvintessensen av ull, säger Kate Davies entusiastiskt. »Ulligt, naturligt och kliar inte det minsta.«
– Vi har en kille på Shetland som plockar ut de finaste fibrerna och sorterar bort de grova, så garnet blir silkeslent. Dessutom kardar vi inte ullen, vi snarare kammar den. Det ger en extra stark och smidig tråd.

Arbetsmetoden är däremot inte vidare ekonomisk, påpekar hon. Men det är heller inte hela poängen. Med ett högkvalitativt garn och en fin berättelse bakom, kan hon rikta fokus mot lokala skotska resurser. Och ribban är högt lagd. Kate Davies säger sig vilja rädda en halvt bortglömd tradition av ull och textil som tidigare varit en viktig industri för stora delar av Storbritannien. Hon säljer även vissa plagg som hon låter sticka upp på maskin. Också de är lokalt tillverkade, liksom böckerna, som trycks i Skottland. Sitt framgångsrika, lokala företagande har hon på senare år vunnit pris för.
– Det är viktigt att tänka på sig själv som en riktig företagare. Det är så här det ser ut, det är jag som skapar mönster. Folk tar mig kanske inte alltid på allvar, men jag själv gör det!

Att göra saker från grunden och försörja både sig själv, maken Tom, och vännen Mel, ser hon som ett feministiskt arbete. Tom får fota och vara kreativ, och i gengäld ta väldigt många paket till posten, som hon säger. Mel gör en del av provstickandet och sköter ekonomin och mycket av det praktiska.

Och angående min egen kofta, så har jag faktiskt på mig svenskt garn, till och med närproducerat – koftan är till hälften stickad i Gotlandsgarn från Solkustens spinneri. Hon känner på tröjan och är imponerad när hon förstår att jag utgått från en beskrivning men hittat på färgmönstringen själv. Jag blir barnsligt smickrad. Kate Davies, som gör så fina saker, gillar något som jag har gjort. (Min kofta är i vitt och lilarosaflammigt. Hennes mönster är i klassiska och eleganta färgskiftningar. Men ändå.)

Det visar sig att Kate Davies akademiska karriär har fått konsekvenser för hennes stickning. Inte minst har hon inspirerats av brev skrivna av 1700-talskvinnor som hon läste under sin tid som forskare. Breven har fått henne att fundera över hur dåtidens verkliga och vardagliga människor hade det – och hur viktorianska vandrare höll sig varma. (Också idag påverkas hennes stickning av det skotska klimatet, kommer vi fram till: Hon måste helt enkelt jobba på för att hålla värmen.)

Just den här dagen har hon på sig en nystickad grön tröja, Carbeth – döpt efter the loch runt knuten. Tröjan är en del av en mönstersamling som dykt upp på Instagram för bara några dagar sedan, men tillhör inte vandringsledskollektionen.

Däremot är den ett exempel på hur idéer helt enkelt kan drabba henne.
– Plötsligt bara behövde jag göra den. Ibland är det så.

Tröjan är kort och bred och hon bär den till en hög kjol som hon köpt. Hon ställer sig upp för att visa och jag tänker högt att kjolen är som en blandning mellan en kilt och en sari, med noggrant lagda veck. Exakt, säger hon, och visar hur tröjan måste vara riktigt kort så att vecken inte göms. Hon har anteckningsböcker fulla med idéer som kanske ska bli något, men ofta dyker saker bara upp.
– Jag ser saker väldigt tydligt framför mig, liksom en hel outfit och hur bilden ska se ut.

Sen är vi plötsligt i hennes arbetsrum. Jag hinner inte ens fråga om jag får se det. Och det är som en dröm. Ett stort takfönster, två stora bord och galgar med just sådana färdiga outfits som hon nyss beskrev. De hänger över en bokhylla. Hon visar en kappa som hon såg på nätet och köpte för att hon visste att den behövde en röd sjal till. Där hänger också en kofta med spetsstickning runt kanterna och en småblommig blus under. Dessutom en tröja gjord för att fungera på både henne och hennes mamma, trots helt olika kroppsformer. Allt är uttänkt till helheter, inte bara enstaka plagg. På en anslagstavla sitter inspirationsbilder och anteckningar, uppnålade provlappar.

När jag ska gå får jag några garnprover av de nya garnerna. Jag gräver ner näsan i en liten härva ljusgrått och försöker beskriva lukten. »Som får, men mer utomhus. Ett vindblåst får.« Det är som att prata om vin med någon som kan mycket mer – men hon håller med och förstår precis vad jag menar. Spinneriet har frågat om hon vill att de tvättar garnet en gång till innan det härvas, berättar hon. Men hon sa nej. Det får gärna vara lite på riktigt.

Jag luktar på garnet igen när jag kommer hem. Ser också på Instagram att den nya versionen av Carbeth – nu i två nyanser av grått – som hon satt och stickade på medan vi pratade, har blivit klar. Blir fånigt glad att jag visste om den innan någon annan gjorde det. Funderar på vad jag ska sticka den tröjan i, om och när jag gör det.

Det jag och Kate Davies, och kanske alla stickare, har gemensamt är en fascination för idén att någonting först inte finns, och sedan finns – för att vi har skapat det. Kanske en samling mönster, kanske bara en enkel tröja eller ett par strumpor utan utsvävningar.

Personligen stickar jag allt möjligt som jag blir sugen på, ibland efter beskrivningar och ibland efter eget huvud. Kate Davies stickar numera bara saker som kan bli något att dela och sälja. Tröjan hon hittade på kommer i framtiden inte bara finnas i hennes huvud, utan uppstå många gånger om när folk köper mönstret och själva stickar den. Kanske blir deras bilder på slutresultatet lika fina som Toms, kanske inte. Men spåren efter Kate finns både där hon gått i snön som lägger sig över West Highland Way, i folks garderober, och i alla de sinnen hon letat sig in i.

Själv bestämmer jag under samtalets gång att jag faktiskt ska sluta på det jobb där jag erbjudits förlängning, för att det är för mycket för mig just nu och för att jag vill tillbaka till mina egna saker. Helt rätt, tycker Kate. Och det är ju alltid skönt att ha en storhet bakom sig i sina beslut.