När fotbolls-VM drar igång i juni kommer miljarder människor att bänka sig framför teveapparaterna. Fast inte i Sialkot i Pakistan. Här bryr sig ingen om fotbollsmatcher. Men alla bryr sig om fotbollar. Så pass mycket att en staty av en förgylld fotboll tornar upp sig i en av stadens centrala gatukorsningar. Hexagoner och pentagoner skimrar i stekande solsken och påminner om att det här är en av fotbollens huvudstäder i världen. Pakistans landslag ligger på plats 203 på Fifas ranking. Av 206. Men när det kommer till fotbollstillverkning är det ingen som kan matcha Sialkot. I en stad av Stockholms storlek finns flera hundra fotbollsfabriker. Enligt legenden började allt under kolonialtiden när brittiska soldater sparkade boll på stadens militärförläggning. En av Sialkots skomakare fick i uppdrag att laga punkterade bollar och lärde sig så småningom att tillverka egna. Där och då började Sialkots resa mot fotbollstillverkningens världselit. Idag tillverkas upp till 60 miljoner fotbollar om året här. Och fortfarande är de flesta handsydda.
Khawaja Masood Akhtar är grundare och vd för Forward, företaget som just nu prenumererar på fotbollstillverkningens finaste prestigeuppdrag: att producera Fifas officiella VM-bollar åt Adidas. Fabrikens glänsande trevåningshus är inramat av ett stängsel prytt med stora svartvita fotbollar. Utanför rullar åsnekärror lastade med persikor och guava. Glador ritar cirklar mot den klarblå himlen. En lastbil täckt med färgglada mönster står och pustar i skuggan på bakgården. Snart kommer den rulla mot hamnen i Karachi, fullastad med bollar som ska skickas ut till alla världens hörn. Khawaja Masood Akhtar pekar ut fabrikens olika avdelningar. Adidas kräver total sekretess kring tillverkningen av VM-bollen. Hemslöjd släpps inte in på produktionsgolvet. Istället tar han oss med till ett luftkonditionerat styrelserum och bjuder på kaffe och kakor på silverfat.
Väggarna är täckta med diplom, pokaler och bilder på möten med presidenter, premiärministrar och ambassadörer som kommit hit för att skaka hans hand. Khawaja Masood Akhtar är en fnittrig man i välstrukna beigea kläder och tjocka glasögon. Han är utbildad ingenjör och har jobbat med fotbollar hela sitt vuxna liv. Men något fotbollsfan är han inte. Den enda sport han bryr sig om är cricket.
– Men säg inte det till Adidas, viskar han konspiratoriskt och bränner av ett kluckande skratt.
Istället är det teknisk utveckling som är hans passion. Att ligga steget före sina konkurrenter och jaga den perfekta bollen. När han började i branschen syddes alla bollar för hand av vegetabiliskt garvat läder.
– När jag tänker tillbaka känns det som att två sekel har gått. Ett fotbollsproffs av idag skulle inte stå ut i tio minuter med en boll från 1970-talet. Det naturgarvade lädret var hårt och sög upp massor med vatten på blöta planer. Bollarna blev otroligt tunga.
Människan har kickat boll i tusentals år och i alla världens hörn. Genom millenierna har folk tillverkat bollar av vad de haft omkring sig. Sytt påsar av linnetyg, djurhudar, tarmar och blåsor och stoppat dem med ull, växter, hår och fjädrar. När den moderna fotbollen utvecklades under 1800-talet i England blåste man upp en svinblåsa som täcktes med läder. Formen blev lite som den blev. 1855 kom det första stora tekniska genombrottet när Charles Goodyear började tillverka blåsor i gummi. Bollarna blev rundare och det gick att kontrollera storleken. Drygt 20 år senare slog engelska fotbollsförbundet fast vilka dimensioner som skulle gälla för en tillåten matchboll och det är de reglerna som gäller än idag.
En elitfotbollsspelare skulle aldrig acceptera att spela med en maskinsydd boll. Det är bara de sömlösa som kan jämföras med handsydda, kvalitetsmässigt.
Föreställ dig en fotboll. Förmodligen ser du framför dig ett klot med mönster av svarta femkanter och vita sexkanter. Det var inför VM 1970 som Adidas skapade det mönstret för att bollen Telstar skulle synas bra på svartvita teveskärmar. Telstar var handsydd, precis som alla bollar på elitnivå fram till herrarnas EM 2004, när den första sömlösa termosammanfogade bollen kom. Idag finns det tre sätt att tillverka fotbollar på: att sy för hand, med maskin eller foga ihop dem med termoteknik.
Khawaja Masood Akhtars fabrik är en av dem som gått i bräschen för att minimera antalet handgjorda moment. De har 17 heltidsanställda civilingenjörer med olika specialistkompetens. Bollarna testas med hjälp av datorer, mikroskop och laser.
– Handarbete är omöjligt på den precisionsnivå vi jobbar med. Teknikutvecklingen går allt snabbare och varje företag som inte anpassar sig kommer bli hopplöst avhängda, säger han.
Men att handgjorda bollar skulle vara sämre är det inte alla som håller med om. Att spelare gärna skyller på bollen när det går dåligt är välkänt. Men ingen boll har nog fått mer skäll än den som användes vid herrfotbolls-VM i Sydafrika 2010. Bollen Jabulani tillverkades i Kina och lanserades som fotbollshistoriens dittills rundaste boll. Men perfekt rundhet är inte nödvändigtvis en fördel rent aerodynamiskt. »En fruktansvärd badboll«, »oberäknelig«, »en katastrof« och »en skam«, var några av omdömena från spelarna. Adidas fick kasta ut alla ritningar och börja om från början. Nästa VM-boll designades istället för att efterlikna en handsydd boll så mycket som möjligt. Det gav resultat.
I en studie vid Tsukuba-universitet i Japan där olika fotbollars flygegenskaper testades i en vindtunnel klarade sig den klassiska handsydda 32-panelsmodellen näst bäst av alla. Bara VM-bollen från 2014 fick bättre resultat. Sportsligt verkar det alltså som att handsytt står sig.
Utanför Forwards glänsande väggar är det en glad nyhet eftersom tusentals människor här förlitar sig på handsydda bollar för sin försörjning. Hemslöjd ringer runt till ett antal fotbollsfabriker i Sialkot för att fråga om vi får komma på besök. Nästan alla säger nej, med hänvisning till europeiska kunder. Undantaget är ett familjeföretag som grundades på 1950-talet och som exporterar upp till 80 000 handsydda fotbollar om året, bland annat till Sverige. Grundarens sonson Rafeh Riaz och kommunikationschefen Asif Iqbal visar oss runt.
– Sömlösa bollar är bara trendigt för att Adidas satsar på det. Spelarna har inget annat val än att säga att de föredrar den boll som deras sponsorer säljer. Annars tror jag många skulle välja en handsydd, säger Asif Iqbal.
Maskinsydda bollar kan man känna igen på att sömmen är exponerad. I de handgjorda ligger sömmen djupare och tråden är skyddad på insidan.
När maskinsydda bollar har lagt lågprismarknaden under sig och sömlösa lagt beslag på det dyra toppskiktet har handsydda bollar hamnat i kläm. Men de säljs fortfarande på varenda sportkedja i Sverige. Ofta marknadsförs de då för sin slitstyrka. Asif Iqbal förklarar att handsömnad tillåter ett kraftigare material än vad maskinerna klarar. Och maskinsydda bollar kan man känna igen på att sömmen är exponerad. Det går att se trådarna mellan panelerna. I de handgjorda ligger sömmen djupare och tråden är skyddad på insidan.
– Dessutom studsar de bättre och har en bättre flygbana. Det första en spelare gör när hen vill kontrollera en fotboll är att balansera den på foten. Om balansen är bra så kan
de spela med den, säger han.
I maskinsydda bollar kompenseras det lättare yttermaterialet med en tyngre blåsa inuti för att nå upp till Fifas matchvikt. Det betyder att tyngdpunkten hamnar längre in än
i de handsydda. Därför blir de mindre stadiga.
– En elitfotbollsspelare skulle aldrig acceptera att spela med en maskinsydd boll. Det är bara de sömlösa som kan jämföras med handsydda, kvalitetsmässigt. Att maskintillverkade bollar tagit över marknaden är bara för att de går så mycket snabbare att tillverka.
Rafeh Riaz, arvtagare till fabriken, bryter in:
– Låt oss vara ärliga: priset är en viktig faktor. Det handlar om tillgång och efterfrågan. Och allt vi hör från kunderna är: Ge oss nåt billigt! Men med ett lägre pris kommer
också kompromisser.
Familjeföretagets fotbollar är handgjorda från start till slut. På fabriksgolvet står två män med borstar i händerna och laminerar sjok av syntetiskt polyuretanläder med polyesterväv. En frän ammoniaklukt känns ända från våningen nedanför. Rafeh Riaz och Asif Iqbal förklarar att arbetarna har tillgång till munskydd men väljer att inte använda dem eftersom det blir för varmt och obekvämt.
I nästa steg ska panelerna stansas ut. En man flyttar en stansform över materialet med ena handen. Fingrarna rör sig in och ut under stansens tyngd. Det ser farligt ut. Men mannen skrattar avvärjande när Hemslöjd frågar om det inte är riskabelt. Det är inte lätt att veta vad han tänker när två höga chefer på företaget står och lyssnar bredvid.
Mitt i salen står ett tiotal män under lysrören längs ett långbord. De småpratar med varandra medan de färgar in panelerna en och en i screentrycksramar. Först ett lager, sen nästa och nästa. Klubbsköldar, företagsloggor och mönster växer fram. En fläkt brusar i ena änden av rummet. Det luktar lösningsmedel. De flesta arbetar utan handskar. De färdiga panelerna sorteras i buntar om tjugo sexkanter och tolv femkanter innan de skickas vidare till företagets sycenter utanför staden. Det är där de flesta bollarna sys. Helst ska samma person sy hela bollen, ungefär 1800 stygn, för att den ska bli enhetlig och sömmarna lika hårda. Det tar upp till ett helt år att lära sig hantverket. Här på fabriken finns bara ett fåtal sömmare. En av dem är Muhammad Sadiq. Han har sytt fotbollar i 30 år och är stolt över sitt yrke.
– Det har blivit min passion. Jag är den enda i min familj som syr fotbollar och jag har inte gjort något annat på tre decennier.
Han lägger två paneler räta mot räta och sätter igång. Runt kanten på varje panel är små hål markerade. I vänsterhanden har han en nål med vaxad femtrådig polyestertråd. I högerhanden har han både nål, tråd och en syl. Med ett snabbt stick med sylen öppnar han upp ett hål, sedan använder han båda händerna för att sticka igenom en nål från varje håll innan han drar åt tråden. Händerna rör sig så snabbt att det knappt går att uppfatta. På långfingrarna har han skyddande gummiringar med djupa spår där tråden löpt.
– När jag började var jobbet tyngre. Då fanns det inte färdigstansade hål i panelerna. Nu är det lättare. Det är lugnt och stillsamt, ingenting känns svårt, säger han.
När bollen är nästan klar kränger han den rätt och petar in latexblåsan. Sedan sys de sista sömmarna från insidan, genom att han viker ned kanterna på panelerna. Det sista stygnet är det svåraste. Han sticker in en syl med ett hål i spetsen genom en av sömmarna, trär igenom båda trådändarna och drar ut dem på andra sidan, knyter en råbandsknop och låter den försvinna in i bollens innanmäte.
– Jag har sytt tusentals bollar. Folk spelar med dem över hela jorden och det ger dem glädje. Det känns fantastiskt. Jag blir stolt när jag tänker på det, säger Muhammad Sadiq.
År 1996 avslöjades att tusentals barn arbetade med att sy fotbollar i Sialkot. Chockerande bilder på barn som slavade i timmar i mörka fabriker för nästan inga pengar alls fick världen att koka. Raseriet gav resultat. Sedan dess har industrin stöpts om från grunden och regelbundna oannonserade kontroller är en självklarhet. Sportföretag och frivilligorganisationer har satsat miljoner på att hjälpa Sialkots barn. Idag lyfts reformerna fram som en modell för hur barnarbete kan bekämpas. Men kritiska röster har också höjts. På 1990-talet syddes de flesta fotbollar i folks hem. Enligt en bedömning från Rädda barnen gick 80–90 procent av de barn som sydde fotbollar i skolan. När de kom hem på eftermiddagarna hjälpte de till med jordbruk, fotbollssömnad och det som behövdes. Efter skandalen flyttades sömnaden till särskilda center för att underlätta inspektioner. För många familjer betydde det att man inte bara gick miste om extrainkomster från barnens arbete, utan också från de kvinnor som på grund av samhällets normer inte tilläts arbeta utanför hemmet. Det misstänks ha lett till att vissa barn istället tvingades sluta i skolan och ta heltidsjobb i ett tegelbruk eller någon annanstans som inte lockar lika många kameror från västvärlden som en VM-boll gör.
Det enklaste sättet att ge Sialkots barn bättre möjligheter vore att betala deras föräldrar en lön som går att leva på. Forward betalar sina arbetare den rekommenderade minimilönen – ungefär 1200 kronor per månad. Det är något mindre än vad VM-bollen de tillverkar säljs för i Sverige men ändå hyfsat för att vara Pakistan där många är beredda att jobba för skulor. De som syr handsydda bollar tjänar däremot ännu mindre. Cirka 10 kronor per boll är en uppskattning. På en arbetsdag hinner de flesta med
fyra bollar. Fem om de är snabba.
– Det är ett tungt arbete. Man måste ha mycket kraft i axlar och armar. Det är svårt att göra det åtta timmar i sträck, säger kommunikationschefen Asif Iqbal.
Helst ska samma person sy hela bollen, ungefär 1800 stygn, för att den ska bli enhetlig och sömmarna lika hårda. Det tar upp till ett helt år att lära sig hantverket.
Han förklarar att många av deras sömmare är lantbrukare som kliver upp extra tidigt och syr en boll eller två innan de tar hand om djuren och odlingarna. Men på senare år har det blivit allt svårare att få tag i arbetskraft.
– Det är för att lönen är så låg. Men skulle vi höja lönen för sömmarna skulle vi också behöva höja priset på bollarna. Och det är kunderna i Europa inte beredda att betala för. Idag tjänar arbetarna som gör de maskinsydda bollarna faktiskt mer än de som syr för hand. Det här är något som alla vi som jobbar med handsydda bollar måste gå ihop och försöka lösa.
Rafeh Riaz berättar om ett möte förra året där fotbollsfabrikörer pratade om hur de skulle kunna få kunderna att inse värdet av en handsydd boll.
– Forward jobbar redan på att utveckla en boll som är nästan lika billig som en maskinsydd, men lika bra som en handsydd. När de lyckas med det kommer marknaden för handsydda bollar att klappa ihop totalt. Jag tycker att det är synd att det här hantverket går förlorat. Det borde inte behöva vara så. En handsydd sko från Italien kan folk betala massor för. Men när det gäller fotbollar fungerar det inte på samma sätt.
Asif Iqbal håller med.
– Tyvärr är det svårt att marknadsföra våra bollar som ett dyrt kvalitetsalternativ. För de flesta ungar som spelar fotboll köper hellre en maskinsydd boll av ett känt märke än en kvalitetsboll av ett okänt. De vill spela med en boll som ser ut som den Messi spelar med, oavsett om det är en billig kopia.
– Adidas investerar mycket pengar i att dra ned på mängden arbetare som behövs för att producera bollarna. På det sättet kan de också konkurrera ut mindre företag som vi, som aldrig kommer ha råd att följa med i deras investeringstakt, säger Rafeh Riaz.
Khawaja Masood Akhtar bekräftar att tusentals förlorat sina jobb när Forward ställt om från handsömnad till termosammanfogning. Nu är nästa revolution på väg. Inom kort kommer de att lansera en fotboll utan luft inuti. En som aldrig behöver pumpas. Han kluckar förtjust när han visar upp prototypen.
– Det finns så mycket jag skulle vilja berätta om den här, men jag får inte för Adidas!
Rafeh Riaz har också hört om vad som pågår i Forwards laboratorier.
– När den där bollen kommer ut kommer den ta över helt. Det blir slutet för sådana som oss, suckar han.
– I framtiden kommer handsydda bollar vara lika ovanliga som diamanter.
Maria Diedrichs är Hemslöjds redaktör. Hon reser då och då till Pakistan och har sällan fått ett bättre tillfälle att kombinera sina intressen för slöjd och fotboll.
Amjad Nawaz är frilansfotograf i Lahore, några timmars bilväg från Sialkot. Han imponerades av fotbollssömmarnas expertis och detaljkunskap.
