Formidabelt

Mönstrade koppar, glada lapptäcken och snirkligt modellerade krukor. På Formverkstan lyckas alla som hantverkare. Hur bär de sig åt?

Text Liv Blomberg
Foto Fredrik Jalhed
22 augusti 2018

I köket ligger tärningar utplacerade på borden. En vid varje sittplats. De fungerar som markeringar för den som ska duka och visar var tallrikarna ska stå. Bordsdukarna är vita med mönster av strålande solar i svarta linjer mot vit botten. Det är Oscar Pernevi som ritat förlagan som nu blivit metervara. Höga fönster släpper in ljus och snart är det dags för lunch.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Oscar själv sitter i keramikverkstan och dekorerar en drejad kopp. Han ritar konturerna till blommor och blad med svart keramikpenna. Senare ska han fylla i färgerna – rött och vitt – med färdigblandad penselglasyr.
– Det där kan jag, säger Angelica Gustavsson och pekar på Oscars arbete.

Angelica Gustavsson på väg in i syrummet, en av verkstäderna på Formverkstan.

Hon visar runt i lokalerna som förutom keramiken består av syverkstad, målarateljé och ett rymligt rum med stora bord där hon och hennes arbetskamrater kan arbeta med riktigt stora tyger. Och så finns butiken som säljer allt som produceras och skapas här.

Formverkstan – konst och design är Angelicas arbetsplats sedan 14 år tillbaka. Det är en daglig verksamhet för personer med funktionsvariationer och ligger i stadsdelen Majorna i västra Göteborg.
– Jag började femte juni 2003 och har alltid trivts med mitt jobb. Jag jobbar med toaletterna också, säger Angelica och syftar på ansvaret att fylla på tvål och papper när det tar slut.

På formverkstan jobbar 20 personer med hantverk och konst tillsammans med sju personal. Utanför går nians och treans spårvagnar förbi och solvärmen dallrar över asfalten. Det är en av årets första riktigt varma dagar, dörren till butiken står öppen men det är ganska glest på hyllorna.
– Vi hade vårmarknad för några dagar sedan och det mesta blev sålt. Av nittio koppar blev bara fem kvar, säger Maria Eld, en av handledarna.

Angelica nickar stolt innan hon går in i syverkstan och tar fram ett lapptäcke som hon arbetar med. Färgerna går i rött, gult, rosa och orange. Med hjälp av mallar, rektangulära och kvadratiska, ritar hon upp lapparna.
– Jag klipper med egen sax som är för tyg, säger hon och lägger ihop två färdigklippta kvadrater och ritar ett streck som visar var hon ska sy ihop dem på symaskinen.

Det är en vanlig, ganska modern maskin som har en bra funktion.
– Den går att ställa in så att nålen alltid stannar nere i tyget, på så sätt ligger arbetet kvar, påpekar Kerstin Tothfalusi och Angelica nickar.

Oscar Pernevi med målningar och skisser.

Kerstin är arbetsterapeut och en av dem som grundade Formverkstan för 24 år sedan. I slutet av 1980-talet och början av 90-talet kom flera reformer som syftade till att personer med funktionsvariationer skulle integreras mer i samhället och leva så likt andra som möjligt. De skulle vara självständiga, ha eget boende och jobb. Många stora vårdhem stängdes och brukarna, som de numera kallas, flyttade ut till egna lägenheter och mindre gruppbostäder. Dagliga verksamheter startade för att erbjuda anpassade arbeten för dem som behövde det och Kerstin och några kollegor såg en möjlighet att skapa en arbetsplats för personer som vill jobba med hantverk.
– Vi var några stycken som arbetade med hantverk på Stretered, en av Göteborgs största institutioner och ville fortsätta med det eftersom vi såg att det funkade väldigt bra. Många ansåg att ett riktigt jobb var att stå i affär, jobba på McDonalds eller café, men vi tyckte att även hantverk kan vara ett riktigt jobb, berättar Kerstin.

– Tanken var att Formverkstan skulle vara en arbetsplats för personer med funktionsvariationer som har konst och hantverk som sitt begåvningsområde. Det skulle vara på riktigt och ha kvalitet!

Det sista säger hon med eftertryck. Just därför är butiken viktig. Att sakerna som produceras i verkstäderna går att sälja är ett sätt att säkerställa att form och funktion
håller hög kvalitet. Folk ska vilja
ha sakerna helt enkelt och kunna använda dem. Oftast börjar allt med en bild som en av brukarna ritat.
– Deras teckningar är nästan alltid utgångspunkten, säger Maria Eld.

Bilderna överförs till tyger, vissa trycks upp på metervara. Just nu är det Oscars solmönster. Han ritade en mängd solar på ett tyg och personalen skapade en mönsterrapport genom att lägga bilden så att det blev en snygg upprepning med osynliga övergångar.

Andra målningar överförs till koppar, brickor eller textil som blir väskor, dukar, förkläden.

– För oss som jobbar här är utmaningen att se hur vi kan utnyttja en persons förmågor och intressen för att skapa en produkt som inbegriper så lite av oss som möjligt.
Brukarna måste kunna arbeta självständigt och det påverkar vilka produkter det blir, förklarar Maria Eld.

Precis som Angelica har många jobbat här länge. För ett tag sedan gick en brukare i pension. Hon hade då jobbat på Formverkstan sedan starten 1994.

Malin Abrahamsson, Kamil Kloc, handledaren Elin Berlin och Angelica Gustavsson i keramikverkstan.

När en ny brukare börjar görs en kartläggning av personens intressen och förmågor. Även om alla valt att arbeta på Formverkstan är det en process att hitta fram till en görbar produkt.
– Vissa talar inte så mycket och då får vi pröva oss fram till att hitta något som personen verkar gå igång på, säger Maria. Hon och Kerstin berättar om en kille som bara var intresserad av tvättmaskiner och spårvagnar när han kom till Formverkstan.
– Allt vi visade eller föreslog sa han bara nej till. Och vi kände till slut; vad gör vi nu?

– Men vi lyckades lura ut att han gillade berättelser. Så vi satte oss tillsammans och jag berättade en historia samtidigt som vi ritade, säger Maria.

– Jag tecknade en spårvagn och då blev han intresserad. Det lockade honom att rita en gubbe som skulle gå på spårvagnen. Sedan var vi i gång.

Kerstin berättar om hur hon sedan fick med sig brukaren på att sy på maskin genom att nåla ihop två tygstycken som skulle bli ett lapptäcke. Varje nål var en spårvagnshållplats.
– Så han fick köra spårvagnen till varje hållplats genom att trycka ner pedalen och så tog vi bort nålen, släppte på folk och körde vidare, ler hon och fortsätter:

– Det är det som är utmaningen, att hitta nyckeln till den lilla, lilla ingången hos var och en. Numera ritar den här killen hundar, tanter och allt möjligt utöver maskiner och spårvagnar.

Det ligger lång och beprövad erfarenhet bakom Formverkstans val att arbeta med just måleri, keramik och textil.
– Textil är ett bra material på så sätt att tyget påminner om papper som många har en relation till. Man har ritat och målat sedan man var liten. Det finns en igenkänning att ta vara på där. Man kan rita på tyg på samma sätt som på papper, färglägga figurer som i en målarbok. Det går att jobba i det lilla formatet och i det jättestora. Det är låg tröskel för de flesta att börja jobba med tyg, säger Kerstin Tothfalusi och förklarar att även lera är ett lättillgängligt material.
– Man kan kavla ut en platta, återigen det här »arket«. Man kan jobba med formar. Pepparkaksformar känner många igen och vi skapar figurer som vi sätter ihop till skålar. Du kan rita med en ristnål i lera som på ett papper, och leran går att vika ihop och börja om från början med utan att något har gått sönder. Den är väldigt förlåtande.

Malin Abrahamsson med kruka och skål som hon ringlat på fri hand.

I keramikverkstaden har Angelica tagit fram en lerklump för att dreja en kopp i drejmaskinen. Den gör det möjligt för alla att framställa koppar, krukor och skålar med tunna väggar och jämn form. Det finns tolv olika gipsformar att använda sig av. Hon lägger leran i koppformen. Maria Eld som står bredvid sätter på strömmen och gipsformen börjar snurra. Angelica tar tag i en metallarm med ett trästycke med en profil i ena änden, och sänker ner den i den snurrande lerklumpen. Träet pressar upp leran längs väggarna, ju tunnare, desto bättre, och snart är den första delen av en kopp drejad.
– Sedan ska jag sätta på ett öra, det kan jag, säger Angelica och visar en färdig kopp som torkat och väntar på att hänklas.

Godset bränns först i 960 grader. Vid den temperaturen sluter sig inte porerna helt utan koppen kan dekoreras med brukarnas teckningar och glaceras innan det slutbränns vid 1250 grader.

Men nu drar det ihop sig till lunch och ett visst spring sprider sig i lokalerna. Folk kommer ut från verkstäderna, slår en lov i butiken och går ut i solskenet på trottoaren.

En kund kommer in men får vända eftersom butiken bara tar kontanter. Kvinnan undrar lite oroligt om tygväskan som hon vill ha säljer bra, kommer den finnas kvar om hon kommer tillbaka lite senare?

Formverkstan har egentligen aldrig marknadsfört sig genom att framhålla att produkterna görs av personer med funktionsvariationer berättar Kerstin Tothfalusi. Det är inte viktigt, sakerna talar för sig själva.
– Det här hantverket har ett uttryck som inte finns någon annanstans. Det är väldigt svårt att härma det. Vi gör ju ofta saker tillsammans. Sitter och ritar ihop och man ser direkt vem som har ritat vad. Även när vi i personalen försöker härma en brukares uttryck så lyckas vi sällan, säger hon med ett skratt.

– Det finns så mycket vackert i hantverket här, som fler borde få ta del av, tycker vi. Det är helt unika formspråk.

Liv Blomberg är journalist och redaktör på Hemslöjd och fascinerades av hur konsekvent Formverkstan jobbar med bilder som utgångspunkt för slöjd och hantverk.
Fredrik Jalhed är frilansfotograf. Han imponerades av hantverket på Formverkstan och den glada och varma stämningen.

22 augusti 2018

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy