Forever Young

Modehistorien är full av ikoniska plagg. Men hos inget annat är frågan om patina så central. I själva verket vilar jeansens hela klassikerstatus på en paradox – å ena sidan tygets långa hållbarhet, å andra sidan dess synliga åldrande.

Den som påstår att jeans tål mer än det mesta har helt enkelt lika rätt som den som påstår att inget annat plagg är så känsligt för slitage.

Skönhetseffekten som uppstår ur detta möte mellan styrka och skörhet har lockat konsumenter ända sedan plagget blev rebellmode på 1950-talet. Självklart har det också fått klädproducenterna att gnugga händer. Ett plagg där man kan hålla köptempot uppe, inte bara genom ständigt nya snitt, utan också genom en oändlig variation av tvättar och blekningar!

Men det var då. I en tid då hållbarhetsfrågorna klättrar på agendan utmanas jeansen i rollen som garderobens älskling. Denimframställning är textilindustrins kanske allra mest resurskrävande produktion.

Svaret på den här utmaningen stavas småskalighet och detaljkunskap. Den som förstår gör också kloka köpval, är tanken. Och en av motrörelsens mer etablerade svenska profiler är Douglas Luhanko, grundare av södermalmsbutiken Unionville, där man syr egna plagg från ax till limpa.
– Om någon kommer in och köper ett par jeans vill jag helst inte se kunden på ett par år. Man ska köpa jeans och ha dem länge.

Indigo är en kypfärg, som lägger sig utanpå och växer sig fast i fibern, som blir
styvare och starkare.

I butiken har han numera vävstol. Ibland sitter han där och väver för att sprida kunnande.
– Vad är stickat och vad är vävt? Vi vill att folk ska känna till grundläggande grejer.

Jeanstygets unika sätt att bete sig beror bland annat på två saker: vävsätt och färgpigment. Denim är vävt i grundbindningen kypert. Den ger en snett löpande linje över tyget, eftersom bindepunkterna förflyttas ett steg åt sidan för varje inslag. Varpen går över två eller tre inslagstrådar, vanligtvis det senare som kallas 3/1 eller Three-by-one på jeansengelska. Eftersom varpen är färgad och inslaget ofärgat uppstår en tydlig fram- och baksida, där de blåfärgade trådarna syns utåt på plagget.

Tack vare indigofärgen är de extra hållbara. Indigo är en kypfärg, som lägger sig utanpå och växer sig fast i fibern, som därmed blir styvare och starkare. Denim skulle bli ännu mer slitstarkt om man hade indigofärgad tråd i både varp och inslag. Men det skulle också bli väldigt dyrt.

Douglas Luhanko är självlärd. Sömnadspassionen väcktes på mellanstadiet. Plussa på med ett starkt historieintresse och det faktum att några av de allra coolaste förebilderna hemma i Eskilstuna nördat in på jeans, och vägen in i denimland kändes given.

Idag har han egen efterforskning i bagaget, inte minst en oförglömlig resa i den tidiga jeanstillverkningens spår i amerikanska Nevadaöknen. Känslan tog han med sig hem. Butiken på Söder andas respekt för traditioner och hantverk. Reparationsavdelningen växer, allt fler vill få jeansen lagade. Även vintagedelen lockar.
– Jag tror att nästa grej blir att hitta glädjen i det man har. Vi vill vara platsen där man gör det.

I butiken färgar de själva, och håller workshops om indigo. Våren 2017 kom Douglas Luhanko och medförfattaren Kerstin Neumüller ut med en bok i ämnet.

Jeans har indigofärgats sedan 1850-talet. Då fanns bara naturligt pigment. Strax dök även den syntetiska indigon upp, en fossilbaserad stenkolsfärg som är mindre miljövänlig men smidigare att framställa. Dock utan det naturliga ämnets möjlighet till patinaeffekter.

Denimtråd färgas i spunnet skick och färgen lägger sig utanpå. Det gör att den vita kärnan bevaras, och det är den som träder fram när tyget slits. Indigomolekylen släpper sedan successivt från fibern. Har du mycket vit kärna får du snabbt en personlig patina. För många är det charmen med hela plagget.

Nej, syntetisk indigo kommer inte gärna över tröskeln hos Douglas Luhanko. Däremot syntetisk sytråd. Bomullssömmar måste repareras oftare, den blandning av hälften bomull och hälften syntet som man använder idag ger de starkaste sömmarna.

Är småskaligt alltid hållbarare?

Färre kockar blir ofta bättre soppa. Samtidigt är det svårare som liten aktör att ställa krav och få igenom idéer. Man måste ha gott rykte för att kunna påverka.
Vid en plastlåda fylld av broderade jeanslappar står Marie Teike. Lådan finns i Stockholms stadsmissions stora syverkstad i Sätra utanför centrala staden. Den idéburna organisationen tar emot tonvis med bortskänkta plagg varje år och här får en del av dem ny form under namnet Remake, ett varumärke som hon grundat. Här leder hon också ateljén sedan femton år tillbaka.

Nu gläds han åt att den slimmade trenden ser ut att övergå i ett rymligare snitt.

Marie Teike stoppar ner handen bland lapparna, det är svårt att låta bli – de är alla broderade med smekvänliga stygn i vackra färger, inspirerade av den sashikoteknik som ursprungligen användes för att stärka och laga slitna och indigofärgade arbetarplagg i gamla tiders Japan. Lappar och förstygn. Upp och ner med nålen bara.

Här sätter man sig när man vill jobba utan maskiner. Sashikobroderierna sys sedan fast på några av de omgjorda jeansplaggen.

Många jeansplagg blir det.
– Vi får in berg av jeans! Det är ett av de dominerande plaggen i vår insamling. Ofta är det inget fel på dem. För oss är det ett lätt material att jobba med, det funkar som inredning, väskor, kläder… Färgen är tidlös och tyget är ofta finare när det är slitet.

Längs en hyllvägg har hon byggt upp en produktionskedja i miniformat för tillverkning av lappad metervara. I ett fack ligger tillklippta färgkoordinerade rutor, i ett annat längder hopsydda med overlock. Av den färdiga metervaran skär Marie Teike till bland annat skjortor och byxor.

Men det är inte helt enkelt att få fram användbara tygstycken ur de inlämnade plaggen. Stretchjeans är värst – tygdelar som töjer sig i maskinen. Bäst är hip hop-jeansen, som ger större och mer lättarbetade ytor.

Jeansjackor däremot är närmast omöjliga att göra något nytt av. Istället får man förvandla uttrycket i det befintliga plagget. Genom att hänga i butiken och lyssna till kunderna snappar Marie Teike upp vad som efterfrågas. Senaste plaggmodellen är en jeansjacka som strippats på krage och knappkant och fått ny kimonobård med fint sydda stickningar.

Alla byxor klipps inte sönder. På en klädstång hänger jeans med både över- och underlagningar i en mängd varianter.

Marie Teike är gävletjejen som gick modeskola i London, modellade ett tag, för att därefter tröttna på branschens allt kortare cykler och bristande resurshänsyn. När hon startade Remake 2002 användes knappt ordet hållbarhet. Det har eskalerat enormt de senaste åren. Men det används slarvigt. 

Fortfarande präglas modebranschen av linjär produktion, till skillnad från andra branscher där man har producentansvar.
– Ur hållbarhetsperspektiv skulle jag inte jobba med jeans alls, om vi talar nyproduktion. Det är en helt ohållbar tillverkning sett till den vattenåtgång som krävs för bomullsodling och färgning.

Privat tillämpar hon cirkulär ekonomi.
– Det är inte så mycket nytt som kommer in i hemmet, istället försöker jag återanvända det som finns.

Adrian Roos är inte mindre medveten om den resursslukande jeansproduktionen än Marie Teike. Hans svar på dilemmat är individuellt måttanpassade jeans. Butiken Nifty Jeans, som han driver med sina kollegor, ligger i Malmö och verksamheten smög igång för sex år sedan, när Adrian Roos var bara 22 år. Idag är han den ende som syr.
– Om man får en byxa som sitter precis som man vill ha den ökar chansen att man har den länge.

Nu gläds han åt att den slimmade trenden ser ut att övergå i ett rymligare snitt; jeans som sitter löst slits inte lika snabbt. Hans förhoppning är att malmöborna ska inse att jeans kan sys om och få en helt ny look. Han lägger också gärna tid på lagningar. Byxor går lätt sönder i grenen, och både nya och gamla kunder kommer in för att få det trasiga fixat.
– Oavsett om ett par jeans har kostat 600 eller 2000 kronor har de krävt 15 000 liter vatten för att tillverkas. Att slänga jeans för att det blivit ett litet hål i grenen, något som kan lagas för ett par hundralappar, är vansinne.

Småskaligheten gör vissa hållbarhetsmål enklare. Som när det gäller valet av sömmar och stygn. I jeansproduktion används både så kallad lockstitch och chainstitch. Det senare är en form av kedjestygn som lätt repas upp, särskilt på det utsatta bakpartiet. Att kedjesömmen, som saknar undertråd, används i industrisammanhang är inte konstigt; i storskalig produktion är det en klar fördel att slippa fylla på en underspole som ständigt tar slut.

– Men vi som tillverkar småskaligt kan använda den tåligare lockstitchen utan att produktionen blir lidande. Chainstitch använder vi på ställen där det inte är så stor påfrestning på plagget.

Tygvalet är ett mer problematiskt kapitel som liten producent. Minimivolymerna vid köp av ekologisk denim är ofta för stora.

Trots sin jeansentusiasm använder Adrian Roos endast ett par i taget. Han vill slita på de jeans han har. Han brukar ha dem i två år, sen tar han dem till butiken.
– Alla mina gamla jeans ligger där. På så sätt kan folk se det unika med jeans – hur de åldras och bara blir vackrare med tiden.­