Drottning Silvia ler vänligt och lägger huvudet på sned. Hon är klädd i en cinnoberröd klänning med pärlbroderier och bär ett av sina juvelsmyckade diadem. Kungen står lite stel vid hennes sida, blicken bakom glasögonen är aningen tom och inåtvänd. Serafimerordens blekblå band ligger elegant över bröstet och närmast hjärtat hänger ordnar och medaljer. Det ser ut som om våra majestäter är på väg till Nobelfesten. Men det är de inte. Istället står de nerpackade i en låda hemma hos Tatiana Jonasson. Snart går flyttlasset upp till Kiruna och det är många som ska följa med: Michael Jackson, Paris Hilton, Lady Diana, hundvalpar, lammungar, älgen, flodhästen, björnen och jägaren. Och kungaparet förstås.
För tovning i tiden
Hon lämnade ryska armén för kärleken i Sverige, lärde sig ett nytt hantverk och gör succé med sina filtade figurer. Hemslöjd har träffat konstnären, militären och nåltovaren Tatiana Jonasson.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Tatiana Jonassons porträttlika ullfigurer gör succé och beställningarna och frågorna om kurser strömmar in.
– Just nu har jag beställningar på vantar ända till nästa år, säger hon glatt och visar ett par tumvantar.
De är maskinstickade och köpta på ett varuhus och Tatiana har sytt och tovat dit ett näpet hundansikte av ull och fuskpäls. Mer än hundra personer väntar på att ens få ställa sig i kön för att beställa ett par.
För fem år sedan flyttade hon från Ryssland till kärleken i Sverige och bosatte sig i den lilla och ensligt belägna byn Saivorova i Gällivare kommun.
– I början var jag ensam ganska mycket. Min man jobbade långa pass och jag pratade mest med hunden, säger Tatiana med ett skratt. Hon började fundera på vad hon skulle göra om dagarna i sitt nya hemland. Hennes man föreslog att hon skulle sticka Lovikkavantar och Tatiana beställde garn och satte i gång. Vantarna blev fina och hon började sälja till vänner och bekanta.
– Lovikkavantar kardar man för att få dem mjuka och fluffiga. Jag sparade ullen som fastnade på kardorna och snart hade jag flera påsar fulla och undrade vad jag skulle göra med den.
På internet fann hon svar. Tatiana surfade runt och inspirerades av bilder och filmsnuttar där folk visade upp ulliga och gulliga djurskapelser som de själva hade gjort. Några Youtubeklipp senare var hon i gång med nåltovning, eller torrtovning som tekniken också kallas.
– Man använder en speciell nål som har hullingar på sidorna. Jag sticker ner nålen i ullen och drar upp den igen. Då hakar fibrerna i varandra och ullen filtar ihop sig, förklarar Tatiana och visar några av sina nålar och berättar att i hennes hemland Ryssland är nåltovning populärt. Där finns det över tjugo olika sorters nålar att köpa.
– Men jag brukar säga att det räcker med tre eller fyra stycken, säger hon och visar den vanliga trekantiga nålen som finns som tunn, medium och grov. Den grövre är bra att börja med för att sedan gå över till de tunnare varianterna allt eftersom ullen tovas ihop mer och mer. Det finns vridna nålar och stjärnformade. På sin Facebooksida går Tatiana Jonasson igenom ett femtontal olika typer och förklarar deras egenskaper. Vissa är bra för små detaljer, som ögon, munvinklar eller fina linjer och punkter, andra snabbar upp filtningen och gör så att fibrerna tovar ihop sig fort, bra när det är stora mängder ull som ska bearbetas. En nål kallar hon »tvärtomnålen«. Den drar ut stråna och används när ytan ska göras fluffig eller lurvig.
Tovning kan vara det äldsta sättet att framställa textil på, kanske äldre än konsten att spinna och väva. Tekniken tros ha utvecklats i Asien av nomadfolk på de stora stäpperna. Därifrån spred den sig så småningom till Europa. I nuvarande Turkiet finns arkeologiska fynd som antyder att filt använts där redan 6 000 år före Kristus och i de sibiriska Altaibergen har arkeologer hittat väggbonader, sadeltäcken, sockor, ytterplagg och hårdekorationer av filt som daterats till att vara runt 2 500 år gamla. Gravarna där föremålen hittades fanns i ett område med permafrost och den ständiga kölden hade bevarat dem ovanligt väl för eftervärlden. Fynden visar att dåtidens människor tovade föremål av fantastisk kvalitet, som de broderade och smyckade med skinn, päls och pärlor.
Många skrönor berättar om hur människan lärde sig konsten att filta ull. En går ända tillbaka till gammaltestamentlig tid och berättar att det faktiskt var fåren på Noaks ark som var de första att tova. På färden undan syndafloden stod de fällförsedda djuren trångt och mörkt med dålig tillgång till mat och vatten och började tappa sin ull. Den föll ned på golvet, där fåren trampade och kissade på den under resans gång. När de slutligen nådde land och äntligen fick lämna skeppet låg världens första filtmatta kvar under däck.
Oavsett den historiska sanningshalten så innehåller anekdoten precis det forntidens människor behövde veta för att kunna tova: Ull, värme, vätska och mekanisk bearbetning. De komponenterna har använts i tusentals år och är det enda som behövs för att framställa kläder, tält, mattor, smycken, skor, sulor och andra bruksföremål.
Det finns olika sätt att göra det på men grunden är att lägga ull i lager på lager med fibrerna i olika riktningar och sedan tillsätta ljummet vatten. Fukten får ullfiberns epidermisfjäll att öppna sig och när sedan fibrerna bearbetas och börjar röra på sig, hakar fjällen i varandra, fastnar och blir till en sammanhängande, hoptovad filt. I dag tillsätter många såpa i vattnet. Den hjälper epidermisfjällen att öppna sig och gör att händerna glider lättare över ullen vid bearbetningen, samtidigt som ullen blir ren. Men det går att tova utan såpa. I bland annat Mongoliet har folk filtat ull med endast värme, fukt och bearbetning sen urminnes tider.
Den torra tovningen med nål är dock en betydligt yngre historia. Den utvecklades först inom industrin under 1800-talet. Enorma plattor med hundratals hullingförsedda nålar åkte upp och ner över ull och andra material, som spill från kläder, tagel och ibland till och med människohår – och skapade stora filtstycken.
Industriell filt tillverkas och används även idag till exempel som dämpare och brandskydd i bilar, där den läggs mellan olika delar och runt elektronik. Många musikinstrument har också viktiga ljuddämpande detaljer av tovad ull. Exempelvis pianots toner skapas genom att små hammare med huvuden täckta av tjock filt slår an strängar som börjar klinga. Även slaginstrument som cymbaler och bastrummor har delar av filt.
Klivet ut från fabrikerna och in i människans hand tog nålarna av en slump någon gång under 1980-talet i USA. Ullkonstnären Eleanor Stanwood och hennes man Dave hade kommit över utrustning från en gammaldags ullfabrik och använde delar av den till att filta ull. Ayla Talpai, en vän till dem, fascinerades och ville också prova. Men eftersom det inte gick att få tag på någon nål fick hon helt enkelt med sig en som de tog loss från den gamla maskinen. Hon skrev senare boken The felting needle, from factory to fantasy och resten är historia; nåltovningen spreds över världen.
En sak som många utövare framhåller är att det är en relativt enkel teknik som möjliggör att forma ullen nästan hur som helst. Figurer och skulpturer kan få noga utmejslade drag och det går att skapa små, fina detaljer.
Tatiana Jonassons figurer är i många fall väldigt naturtrogna och i vissa fall som med kungen och drottningen är de fascinerande porträttlika.
– Jag är utbildad konstnär, säger hon och berättar om sin uppväxt i Dagestan i Centralasien. Tatiana tyckte om att måla och ritade överallt, på papper, väggar och möbler. En gång fick hennes sex år äldre storasyster skäll för att hon hade ritat på en kudde. Systern förklarade att det var Tatiana som var den skyldiga men blev inte trodd. Bilderna var allt för avancerade för att ha gjorts av någon så liten, menade mamman. När hon förstod hur det verkligen låg till blev Tatiana satt i konstskola där hon gick i flera år.
– Min mamma var också väldigt kunnig inom handarbete. Hon lärde mig väva, sticka och sy. Och min pappa som hade hoppats att jag skulle vara en pojke, lärde mig allt om teknik, verktyg och elektronik.
När kriget i Tjetjenien bröt ut flydde familjen och återvände till Ryssland där de fick bostad och arbete inne på en militärbas i västra Ryssland. Tatiana sökte så småningom jobb och på frågan vad hon kunde svarade hon:
– Allt jag kan är att måla.
Hon blev anställd inom ryska armén med uppdrag att göra offentliga utsmyckningar och att måla porträtt av generaler och andra framstående personer inom organisationen. Det blev sammanlagt 16 år i armén – med skiftande uppdrag inom måleri, administration, underrättelseverksamhet och som soldat inom Natos fredsbevarande trupper i Bosnien. Sedan träffade Tatiana sin man, gifte sig och valde att flytta till Sverige och använda sig av sin hantverksskicklighet för att starta upp en ny tillvaro.
Nu har hon nåltovat i fem år. De senaste åren har hon och hennes man bott i Sörmland men de har hela tiden längtat tillbaka till norra Sverige. Snart går flyttlasset igen. Tatiana ser fram emot det och hoppas kunna fortsätta ta upp beställningar på tovningsprojekt vid sidan om andra jobb.
Många som hör av sig beställer figurer som ska föreställa älskade husdjur. Då får Tatiana ett foto som förlaga och skapar realistiska kopior.
– Jag kan överföra mycket av det jag kan inom porträttmåleri till tovningen, säger hon och visar en naturtrogen hundvalp med ett glatt och förväntansfullt uttryck i ögonen. Den ser ut att vilja hoppa rakt upp i famnen på en vilken sekund som helst.
– En gång fick jag en beställning på två vattenhundar. I naturlig storlek, berättar Tatiana.
Hon gör alla detaljer på figurerna själv. Rynkor, linjer och skuggnyanser målar hon med pigment från oljefärg och ögonen gör hon av syntetiskt harts. Kläder, skor och accessoarer som bälten, mössor och väskor syr hon själv.
– Bara att brodera pärlblommorna på drottningens klänning tog en hel dag, men det är när jag gör det allra sista som det är som roligast. Plötsligt tittar figurerna på mig.
Och är som levande.