Flyta flott

Undertryckta träd, slitstarka klykor och rejäla rotben. För att tillverka en klinkbyggd båt på det uråldriga sätt som Thomas Distler gör, måste man känna sin skog.

Text Jonatan Martinsson
Foto Erik Abel
22 maj 2023

Med båtbygge är det svårast i starten, sedan blir det lättare och lättare, konstaterar Thomas Distler och hivar upp ett rejält rotben, böjt som ett v, ur det båtskrov som upptar en stor del av verkstaden.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
Thomas Distler. Båtbyggare i Kassjö, Västerbotten.

Vi befinner oss i Kassjö, ett par mil väster om Umeå. Utanför har ett regnoväder just dragit förbi men här inne är luften torr. På verkstadsgolvet ligger drivor med hyvelspån, det är spår efter arbetet med bordläggningen. Båten som tronar i rummet ska bli en roddbåt, femton fot lång. Thomas har fått kölen, förstäven, borden och betten på plats. Nu är det spanten som får hans uppmärksamhet.

Med en yxa hugger han bort lite trä från rotbenet, som en gång vuxit i mötet mellan en grans rot och stam, en riktigt seg och slitstark del av trädet. Sedan prövar han hur det passar in i skrovets form. Precis som med resten av bygget känner han sig fram, båten är byggd helt på frihand.
– Jag utmanar mig själv genom att bygga utan mallar. I min värld tar de bort glädjen som det ger att kunna se alla linjer fritt.

Vid en första anblick ger den klinkbyggda båten i verkstaden nästan ett skört intryck. Den ser lätt och elegant ut. Brädorna som utgör bordläggning är tunna. Men den sparsmakade konstruktionen, som sett likadan ut under många hundra år, har sin förklaring. Dels har en lätt båt varit enklare att hantera för de fiskare som använt den. Mellan turerna ut på vattnet kunde de dra upp båten på stranden för egen hand. Och dels gör det lätta skrovet att båten blir flexibel i mötet med vågorna.

Men de klinkbyggda båtarnas konstruktion kommer sig också av en vilja att få ut det mesta möjliga av virket. Borden görs av raka stammar, oftast gran här i Norrland men också furu och asp. Resten av båten består av ett hopplock av krokiga eller späda stammar och rötter.

Jag känner mig ibland väldigt tacksam över att jag hann träffa de gamla båtbyggarna som hade det här som en självklarhet, som inte funderade över om det var något speciellt, utan bara gjorde som de alltid gjort.

Det är träd som det moderna skogsbruket snabbt sorterar bort men som båtbyggare länge värdesatt. För Thomas börjar varje båtbygge med vandringar i skogen. Utrustad med yxa, såg och en nyfiken blick.
– Hela mitt sätt att bygga på grundar sig i att det finns krokvuxna ämnen som stärker upp det här skrovet som i sig inte håller. Det är spanten som ger styrka. Så det gäller att gå och leta i skogen, efter något som går att använda i båtbygget, säger Thomas och pekar på den böjda förstäven som exempel. Till skillnad från resten av båten är den i furu.
– De här furukrokarna försöker jag samla, de har den där böjen naturligt. Det är en helt vanlig fura som i tidig ålder tippat omkull men så har den rest sig igen, den vill upp mot ljuset. Den har böjt sig i en fin kurva och blivit stark och hållbar. Både gran och furu bildar tjur och det är stenhårt att jobba i men det är lite lättare i furu.

Båtbyggaren Thomas Distler kom till Sverige från danska Århus för 40 år sedan för att gå på Vindelns folkhögskola. Sedan blev han kvar. Det här är en av de många klinkbyggda båtar som han står bakom.

Med tjur menar han just de sega och starka egenskaper som uppstått i virket efter att det utsatts för – och hävdat sig mot – ett varaktigt tryck. Det hittas också, exempelvis, på undersidan av grenar, där trädet kompenserat för ökad belastning.

Klinkbyggets historia är lång. I de nordiska länderna har båtar där borden ligger omlott byggts i flera tusen år. 1863 hittades en välbevarad klinkbyggd båt i en mosse i Nydam i Danmark. Senare daterades den till 300-talet. Men troligen har tekniken funnits längre än så. Man tror att den uppstod när en urholkad stam försågs med kluvna stockar på sidorna för att kunna bära mer vikt och klara högre vågor. Och med tiden blev de kluvna delarna fler och smäckrare. Genom generationer förfinades sedan formen i en kompromiss mellan det virke som fanns tillgängligt på platsen och båtens ändamål.

Även om Thomas är uppvuxen i danska Århus, inte långt från Nydam och med Kattegatt tätt intill, var det i Norge som det första fröet till hans båtbyggarbana såddes. Flera år i rad tog hans föräldrar med honom och hans syskon djupt in i Sognefjorden för att besöka Urnes stavkyrka. Thomas mamma, som är konstnär, hade intresserat sig för de bildhuggna kapitälerna i kyrkan och återvände flera gånger för att studera dem i detalj. På den tiden låg kyrkan i väglöst land. Första gången de åkte dit hoppade familjen av bussen vid landsvägen och gick ner till en liten by intill fjordens blågröna vatten. Snart hittade de en färjkarl som kunde ro dem över den djupa fjorden. På en udde på den andra sidan tornade den åttahundra år gamla träkyrkan upp sig.
– Vi som var barn var inte så brydda i kyrkan i sig mer än att den var fantastiskt fin men mina föräldrar ville försöka komma åt historien som var berättad under kyrktaket i de
54 kapitälerna, minns Thomas som medan föräldrarna uppehöll sig i kyrkan sökte sig ner till vattnet.
– Där vid stranden hade de en jättefin träbåt som kallas färing. Den var spetsig i båda ändarna, ganska kort och med små, smäckra spant. Vi gav oss ut i båten och fiskade havskatt och fick sällskap av tumlare som kom upp till ytan. Det var en sådan där paradisisk, orörd plats på jorden när jag tänker tillbaka på det.

Skattgömma av krokvuxna ämnen till framtida båtbyggen.

Veckorna vid Sognefjorden gjorde avtryck och med åren började en längtan efter att själv bygga träbåtar växa. Till Västerbotten kom han för att gå slöjdutbildningen på Vindelns Folkhögskola och där fick han för första gången vara med och bygga en klinkbyggd båt. Under en februarivecka kom båtbyggaren Gunnar Holmberg ner från Sorsele för att introducera hantverket för eleverna.
– Det var nästan bara han som byggde, vi fick hjälpa till att spika lite. Han var en 74-årig gubbe som också skulle hinna med att kolla på OS på förmiddagarna men det gick ändå i en rasande fart.

Den sportintresserade båtbyggaren från Västerbottens inland passade på att demonstrera båtens flexibilitet. När bordläggningen var klar, men innan spanten satts på plats, spände han ett rep mellan de båda stävtopparna som han sedan började tvinna. Ju mer han tvinnade, desto bredare och grundare blev båten.
– Han kunde styra det där precis som han ville. Hela skrovet är töjbart innan spanten sätts på plats.

Efter tiden på Vindelns folkhögskola följde en båtbyggarutbildning i Storebro i Småland men framför allt många besök hos kollegor runt om i Norden. Både längs Norrlandskusten och i inlandet men också på resor till Österbotten och Färöarna.
– När vi var ute och reste var jag och knackade på i byarna och frågade om det fanns båtbyggare där. På det sättet träffade jag gamla gubbar som sa ett och annat om hur man skulle göra. Jag brukar säga att skolan hjälpte mig en bit på vägen men det viktigaste var trots allt den där kontakten jag fick när jag uppsökte båtbyggare och frågade om jag fick vara med.

Snabb båtordlista

BETT En tvärbalk som gör skrovet styvare

BORDLÄGGNING Det yttre skalet i en träbåts eller ett fartygs skrov. De enskilda plankorna kallas bord. Det ordet har funnits sedan vikingatiden. Styrbord är högersida, babord vänstersida.

KLINKBYGGD När ett båtskrov är byggt på klink, dvs de längsgående borden
överlappar varandra.

SKROV Ett skrov är båtens själva grundform – sidor och botten – utan inredning eller däck.

SPANT Den invändiga stommen i båtar och fartygs skrov. Ungefär som båtens revben.

ÅRTULL Den stödanordning som, fäst i relingen, håller årorna på plats.

En annan källa till kunskap har varit Holmöns båtmuseum. På ön i Bottenhavet, några mil österut från där vi befinner oss nu, har ett gäng eldsjälar skapat en plats som uppmärksammar det traditionella båtbygget. Där har Thomas kunnat studera gamla båtar. De flesta som han har byggt har haft förlagor i Västerbotten, både längs kusten men också i inlandet och fjällen. Men trots att hantverket bakom de klinkbyggda båtarna har förfinats under många århundraden upplever Thomas att han hann stiga ner i kunskapens älv just innan den var på väg att torka ut.
– Jag känner mig ibland väldigt tacksam över att jag hann träffa de gamla båtbyggarna som hade det här som en självklarhet, som inte funderade över om det var något speciellt, utan bara gjorde som de alltid gjort.

Årtull av slitstark tallklyka. Utöver årtullar och förstäv är båten helt gjord av gran.

Thomas fortsätter hugga på det spant som ska staga upp båten. För att lättare se vad som måste tas bort brukar han stryka tjära på insidan av skrovet där spantet ska sitta. Efter att ha prövat hur det passar kan han med hjälp av var tjäran gjort avtryck eller inte se vilka delar som ska huggas bort. Förutom de grövre delarna av granens rotben ska en handfull tunnare spant också sättas på plats. Thomas plockar fram ett av dem som han samlat i skogen.
– De här kallas vränger och de görs av späda granstammar som vuxit i ett undertryckt läge. De har bara stått och stampat i växten och är oftast inte högre än två meter. Ändå kan de vara upp till åttio, hundra år gamla. Årsringarna ligger otroligt tätt intill varandra så virket håller superbra.

Varken undertryckta granar eller krokvuxna furor är något som frodas i det moderna skogsbruket. Kalhyggesbruk och storskaliga trädplanteringar gör att det numera kan vara svårt att få tag på virke lämpat för klinkbygge. För Thomas är räddningen god kontakt med markägare i området. I närheten av Kassjö finns skogsområden som ännu inte brukats så hårt. Det gör att han fortfarande kan ge sig ut på sina vandringar och hämta hem sina värdefulla ämnen.

De huggna spanten gör Thomas Distler av rotben från gran, hämtade från skogarna runt verkstaden.

Längs med bordläggningen sticker kvadratiska spikhuvuden ut med jämna mellanrum. Det mesta på en klinkbyggd båt görs i trä men för att fästa borden i varandra använder Thomas oftast galvad platt båtspik. Den slås i från utsidan innan den nådas, det vill säga kröks, så att den går att förankra i träet på skrovets insida.
– På danska heter det søm och det passar ganska bra här. Det är som att man syr ihop brädorna. Och det gjorde man också förr i tiden, sydde ihop borden med granrötter, berättar Thomas och hämtar några rötter som han själv samlat för ändamålet. När rötterna klyvs blir de starka nog att hålla ihop brädorna.

Årtullen måttas in.

Båten i verkstaden börjar se färdig ut till formen. Ändå är det ännu ett par veckors arbete kvar innan den är redo att sjösättas. Förutom spanten återstår årtullarna. Också där har båtbyggare genom seklen förlitat sig på träets naturliga hållbarhet och specifika egenskaper. Årtullarna görs av en tallbit med en grov gren på. I klykan finns det tillräcklig styrka för att tåla åratal av nötning. När årtullarna är på plats tjäras båten både invändigt och utvändigt innan den är redo för vattnet. Då tar en bit västerbottnisk skog plats på Bottenhavets böljor.

Även om Thomas byggt klinkbyggda båtar i fyrtio års tid slutar han inte att fascineras över konstruktionens snillrikhet.
– Jag försöker ha samma förhållningssätt som de gamla båtbyggarna och inte hetsa upp mig för mycket. Men det är häftigt att kunna använda sådana här ämnen direkt i båten. Det är mäktigt på något vis. Man är som herre över nästan hela processen, det är ganska tillfredsställande.­

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!