Fly fyrkantigheten

Om skönheten är svåråtkomlig, får man skapa den själv. I snart ett halvsekel har Jan-Erik Svennberg byggt Istanbuls vackraste byggnader hemma på tomten.

Text Malin Vessby
Foto Lena Katarina Johansson
19 augusti 2020

»Den första jag byggde var Blå moskén. Min ögonsten. Det var 1976. Originalet ligger i Istanbul och jag har varit där flera gånger, det är ju bara tre timmar med flyg. Min version är tre och en halv meter hög. Materialet är furu, vanligt trä du vet. Och jag har använt enkla verktyg: Yxa, såg, hammare, stämjärn. Jag har jobbat efter eget huvud. Till kupolerna till exempel har jag sågat ut bågformade takstolar, och så har jag gjort dem med sexton kanter. Då blir det ganska runt. Det tog ett tag innan jag klurat ut hur jag skulle bygga dem. Sen dess har det blivit Topkapipalatset, borgen Anadolu-hisarı, Dolmabahçepalatset, Klippmoskén i Jerusalem… Det blir väl arton byggnader allt som allt om jag räknar efter, de allra flesta med förebilder i Turkiet. Kanske var jag turk i mitt förra liv. Man vet ju inte.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Kanske räddade byggandet mig. På 1970-talet skulle allt vara räta vinklar och betong. Jag var trött på betong och på att inte ha något att göra.

Jag klarar mig hjälpligt på turkiska. Genom åren har jag lärt mig genom ordböcker, men jag är inte muslim. Att jag över huvud taget började bygga tror jag beror på att jag ville visa folk att jag inte är dum i huvudet. Jag har alltid varit annorlunda och utanför. Jag gick i hjälpklass och jag har Aspergers syndrom. Kanske räddade byggandet mig på sätt och vis, jag hade så tråkigt. På 1970-talet skulle allt vara räta vinklar och betong. Jag var trött på betong och på att inte ha något att göra, och jag var fascinerad av Turkiet. Jag ville bygga något mystiskt och vackert.

Den här platsen kallas för Lilla Istanbul idag. Jag har bott på andra ställen också, men mest här, det är mitt föräldrahem. Numera finns skyltar ute vid vägen som pekar hit. Ojoj vad med turkar som varit här, jag har till och med fått diplom från en turkisk kulturförening, och människor från Island, Filippinerna, Frankrike, Iran, Japan, hela världen. Jag tar gärna emot besökare, men man får ringa före och helst betala mig lite när man är här. Swish går bra.

Senaste byggnaden gjorde jag förra vintern. Kanske var det den sista. Jag har blivit lite darrhänt, jag fyller 76 i år. Och jag har jämt göra med att reparera och hålla i skick. Så fort något ruttnat byter jag ut det.

Själva byggnadsstilen fascinerar mig, den är mystisk och speciell. Att jag tycker om den är kanske för att jag själv är en lite annorlunda människa. Det här är inte betong, inte fyrkantigt. Men vad som händer med allt efter mig, det vet jag inte. Jag vill att det ska bevaras på något vis. Det är ju mitt livsverk, ja, i allra högsta grad.«

– Kanske var jag turk i mitt förra liv. Man vet ju inte, säger Jan-Erik Svennberg.
19 augusti 2020

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy