Krönika

Finna ro och stillhet

Text Amanda Svensson
Foto Andreas Rasmusson
20 maj 2013

Jag kallade dem för sticktjejer. Jag kallade dem för doftljustjejer, tekoppstjejer, långkokstjejer. De satt på bussar och tåg och caféer med sina färgglada nystan och fridfulla leenden och jag hatade dem, ett hat förklätt till förakt. Jag sa till folk jag kände: Handarbete är som hångel, ska det nödvändigtvis ske så ska det ske på den egna kammaren.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

För att säga det enkelt: Jag ansåg handarbete vara kanske det fånigaste och mest onödiga man kunde ägna sig åt, och att tjejer – för det är ju tyvärr mest tjejer – som handarbetade borde klippa tråden och skaffa sig en vettig sysselsättning. Jag försökte hitta argument för mitt föraktfulla förhållningssätt. Det jag främst hävdade var att handarbete, likt innebandy, var en icke-intellektuell och meningslös regression till mellanstadieåldern. Bara tänk all den tid det måste ta i anspråk – så många böcker de till exempel skulle hinna läsa istället! Det var det ena.

När det inte gick att läsa, inte gick att skriva, inte gick att äta, inte gick att sova – då gick det att sticka. Händerna rörde sig och själen blev stilla.

Det andra var svårare att ta i: Att jag avundades dem. De såg ju alltid så förbannat lyckliga ut, sticktjejerna. Harmoniska, lugna, koncentrerade.

Själv var jag inget av det. Ändå blev det med tiden en sticktjej av mig också.

Sommaren 2011 gick jag in i en besvärlig depression. Jag hade varit deprimerad tidigare, men det var värre den här gången. Jag vaknade morgon efter morgon med så mycket ångest att jag kräktes, jag kunde inte koncentrera mig på någonting, jag kunde knappt äta.

En morgon i augusti gick jag till psykakuten och ringde på dörren. När jag senare på dagen blev inlagd på en vårdavdelning gick en sjuksköterska igenom min väska efter saker man skulle kunna skada sig med. Han hittade en stickning. Stickor är som bekant vassa. Sjuksköterskan synade mig uppifrån och ner och frågade: Tycker du om att sticka?

Jag hulkade: Jaaa…

Han lät mig få med den upp på avdelningen.

Stickningen var en svart halsduk som jag påbörjat ett par veckor tidigare. Jag sa till folk jag kände: Jag har hört att det ska vara terapeutiskt. Följt av vad jag hoppades var ett avväpnande och ironiskt litet leende. Kolla, jag är en sticktjej nu. Höhö.

Sanningen var, att stickningen från första maskan blev min största tröst. När det inte gick att läsa, inte gick att skriva, inte gick att äta, inte gick att sova – då gick det att sticka. Händerna rörde sig och själen blev stilla. Jag minns att jag tänkte: För varje maska kommer jag närmare den dag när allt det här ska vara över.

Idag är det över. Jag stickar fortfarande, och jag kallar inte längre tjejerna på bussen för sticktjejer. Jag kallar dem vänner. Jag stickar glatt, jag stickar stolt, jag stickar för livet.

För har man en gång suttit storgråtandes i en säng på en psykiatrisk avdelning och klamrat sig fast vid stickorna som vid masten på en båt i storm, då kan man inte längre hävda att det är meningslöst. Må det vara »icke-intellektuellt«, vad nu det betyder – jag är inte längre så säker. Jag bara stickar, därför att det är roligt. Därför att det gör mig lycklig. Harmonisk, lugn, koncentrerad.

En gång hjälpte handarbetet mig att bli en hel människa igen.

En sådan sak vänder man inte ryggen.

Amanda Svensson är författare och kulturskribent. Hon debuterade 2008 med romanen Hey Dolly. År 2011 nominerades hon till Augustpriset för Välkommen till den här världen: .

20 maj 2013

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy