Krönika

Farsan och stolen

Text Stefan Lindberg
Foto Sofia Runarsdotter
14 augusti 2023

Hej, jag heter Stefan och jag är en mix av svensk småbrukar- och arbetarklass. På farsans sida fick de gömma sig för länsman när det var fackmöte och på morsans gick allt ut på att förädla de egna råvarorna. Men plötsligt var jag född och det var sjuttiotal och jag bodde i en mexitegelvilla i en inlandskommun. Och kallades för medelklass. Jag kunde inte identifiera mig som det. Det kan jag fortfarande inte. För det är något med arbetarhjärtat och potatisplockarblodet. Ursprungsfamiljen. Där det lappades och lagades och inte gicks på restaurang förrän en bit in på åttiotalet (fyra små rätter) och absolut inte åktes taxi.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Men det slöjdades! Eller slöjdades och slöjdades; men behövde man en så gjorde man en. En lampa eller en studsare till barnets krigslekar. Då drog farsan fram morakniven och täljde en, förstår jag idag, ypperlig karbin, som dock inte förslog när man ville ha en av plast som alla andra. Men det fick man inte. För farsan tyckte det var lika kul att tälja som mina mostrar tyckte det var att göra lampskärmar i näver. Naturen stod utanför dörren och ville liksom in. Man fick hejda den. När det bjöds på köpelimpa var det högtidsdagar, är det bara jag som minns att det var så?

Men tyvärr. Mycket av det som mina föräldrar gjorde var faktiskt rätt fult. Det blev för mycket furu för långt in i mitt liv. För mycket »det var väl ett snyggt gevär« när man ville ha en koreansk granatkastare i plast som alla andra.

Han hade bara skalat de grova grenarna, den var liksom halvvägs kvar i skogen.

Så för att göra mig fri från mitt ursprungs gör-det-själv-hegemoni sökte jag mig till Konstens skapande kraft. Jag vet inte varför jag trodde att det skulle vara så speciellt. Och då blev det en del snorkiga nittiotalspåhopp på framför allt farsan om att »men Herre Gud vem har gjort den där j***a skohyllan«.

Men jag fick mitt straff. Eller en knäpp på näsan i alla fall. För när jag var hemma i julas hade farsan gjort en trebent stol (hög med ryggstöd) i rufft behandlat trä. Han hade bara skalat de grova grenarna, den var liksom halvvägs kvar i skogen. Ändå släta. Och man satt som en kung på den.

Varför hade han gjort en sån stol? Han fattade inte frågan. Han behövde ju en och då gjorde han en! Nej, inte så, försökte jag. Hur hade han gjort för att få till en så fruktansvärt… frän stol? Va? Den frågan förstod han inte heller. Men, försökte jag, såg han inte att han låg i ett slags framkant? Nej. Och det gick inte att förklara för honom att jag känner tjogtals med… fräna möbeldesigners (man bor ju i Stockholm va) som inte skulle komma i närheten av vad han, min moraknivsälskande far, hade slöjdat ihop nere i hobbyrummet. Det var på riktigt den snyggaste, brantast designade möbel jag sett i hela mitt vuxna liv. Producerad av en man som bara tager vad han haver och aldrig skulle ge sig in på ämnet estetik. Det var sjukt! Jag stod i mexitegelvillans källare och stirrade in i det verkligt moderna. Va? sa farsan. Vad menar du? sa han. Inget, sa jag. Men det var en jävla snygg stol du!

Eller hur! fick han ur sig. Den blev väl bra!

Ja.

Frågan var bara var han skulle ha den.

Stefan Lindberg är författare, dramatiker och översättare. Hans senaste roman, Splendor, nominerades till Augustpriset 2020 och Sveriges Radios Romanspris 2021.

14 augusti 2023

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!