Färg och fred

Åren kring 1960 rådde måttfullhet inom design, konst och reklam, vad gällde färg och form. Tidstrenden gick ut på att reducera, att ta bort onödiga dekorationer, att inte imitera klassiska stilar. Olycklig i mitt klassrum ritade jag djur, växter och arabesker som inte passade i tiden.

Men åter var turen på min sida. Jag träffade Lena, elev på avdelningen för textil. Vi gifte oss – men inte bara det. Hon visade mig hur det går till att konstruera mönsterrapporter till tryckta tyger. Oj, vilken uppenbarelse! Det var så fiffigt, så underbart enkelt, mina stiliserade djur och växter kunde slingra sig fram i oändlighet utan att några skarvar syntes.

Svenska hem var fula, tyckte jag.

Jag blev textilformgivare och jag gav mig själv ett uppdrag: att införa färgrika mönster i hemmen. Svenska hem var fula, tyckte jag. Gardiner, sängöverkast, borddukar, allt var fegt, suddigt, mönstren liknade köttstuvning. Nej, tydliga konturer och klara färger skulle det vara.

Jag började trycka tyger med silkscreenteknik så att jag kunde bre ut mina slingor och arabesker på så stora ytor som möjligt. Först gav jag mig på mitt eget hem. Mina vänner och jag flyttade runt mellan olika rivningslägenheter, det var en möjlighet under 1960-talet som inte finns nu. Tillfälliga boenden under några månader. Mitt hem blev nu så färgrikt, så uppfyllt av mönster och färger, att mina släktingar inte ville besöka mig. Vilket var precis vad jag ville; vi som var unga på 60- talet ville kapa alla band med vårt ursprung, vi ville skaffa oss en ny släkt genom att leva ihop med våra vänner. Vi trodde att mönster, färger och musik kunde skapa en ny värld utan krig.

I min lilla lokal på Birger Jarlsgatan 95 i Stockholm byggde jag, av trä och metall, en anordning där jag kunde trycka 30 meter tyg i taget. Utan att ha ett långt tryckbord, som brukligt är. På nätterna satt jag där och tillverkade schabloner för silkscreentryck. I en så kallad skärfilm skar jag, med en vass skalpell, ut formerna som sedan skulle tryckas. Det var ett pillrigt hantverk men jag blev allt säkrare på handen. Ofta gav jag mig på skärfilmen direkt, på fri hand, utan föregående skissarbete. Filmen smälte jag sedan fast i screenduken med hjälp av thinner, en delikat syssla. Med för mycket thinner i
trasan flöt konturerna ut. För lite betydde att filmen inte fastnade.

Blev så småningom väldigt självsäker, trodde att jag lätt kunde göra ett mönster om dagen. När jag märkte att efterfrågan på mina tyger var svag, att de enda svenska hem som jag på allvar påverkat var mitt eget och mina närmaste vänners, ja, då försvann den där magiska förmågan. Mina händer kunde inte längre låta fantasin flöda.

Långt senare har jag gjort en utställning av mina tryckta tyger, »Den stora missuppfattningen«. Det blev ingen ny värld utan krig.

Carl Johan De Geer är konstnär, författare och filmskapare. Tidigare i våras ställde han ut på Thielska galleriet i Stockholm. Hans senaste bok, skriven med Johanna Frändén, kom ut 2021. Den heter Att segra är banalt.