Färg av blommor, bark och rötter

Textilkonstnären Mia Olsson håller en hög med mårarötter i handen. Ogräs för de flesta – men inte för den som är intresserad av växtfärgning. Brakvedsbark, renfana och björklöv är andra växter som används under veckans växtfärgningskurs på Sätergläntan. Mia Olsson leder kursen och hon skulle med lätthet hitta fler färgväxter om hon bara tog några steg in i skogen.
– Hästhov, rallarros och björkbark till exempel.

Under gårdagen samlade klassen in stenlav och nu ligger den i en stor järngryta varvad med obetat garn.
– Stenlav, garn, stenlav, garn. Som en lasagne, förklarar Mia Olsson och sänker ner en termometer i en av grytorna.

Hon har arbetat med växtfärg sedan sjuttiotalet och har sett ett ökat intresse under de senaste tio åren.
– Vi har blivit varse alla miljöproblem som hänger ihop med textilproduktion. Färgning är ett av dem, framför allt i utvecklingsländer där regleringarna inte är lika hårda som här. I de indiska floderna kan man se vilken nästa modefärg i Europa kommer att bli.

Kemikalierna som används vid textiltillverkning är ofta skadliga både för miljön och för de människor som tillverkar och bär produkterna. Och det är inga små mängder som går åt. Enligt Kemikalieinspektionen används i snitt nästan ett kilo kemikalier för att producera en vanlig t-shirt, den största delen under färgningsprocessen.

Men omsorg om miljön är inte den enda anledningen till att intresset ökar, tror Mia Olsson.
– Det handlar också om att ha en hel process i sin hand. Att ha koll på hela kedjan från tanke till färdigt resultat.

Växter och andra naturmaterial hade använts för att färga textilier i flera tusen år när de syntetiska färgerna dök upp under andra halvan av 1800-talet. Den brittiske kemisten William Henry Perkins försökte egentligen tillverka kinin mot malaria men råkade 1856 istället uppfinna färgämnet mauvein (malvalila) ur anilin, en giftig kemisk förening utvunnen ur stenkolstjära. Naturfärgerna minskade snabbt i popularitet till förmån för de billigare syntetiska alternativen och odlingarna av växtfärger blev allt färre.

Trendoraklet Li Edelkoort förutspådde för ett par år sedan att växtfärgning var på frammarsch och flera svenska och utländska modeföretag har satsat på kollektioner eller enskilda plagg som färgats på naturlig väg. Svenska Maska har bland annat gjort en kofta färgad med vejde.

Klara Bothén skapade förra året en serie vantar under namnet Granliden Mittens. Granliden är namnet på familjens sommarställe och det var där Klaras mamma och mormor 1982 gav sig på att växtfärga garn. Garnet blev sedan liggande tills Klara hittade det och bestämde sig för att använda det. Hon tycker att det syns rätt tydligt om ett garn är växtfärgat eller syntetiskt färgat.
– Det finns alltid något dovt över växtfärgat garn, det syntetiska är lite studsigare och klarare i färgen, säger hon.

När vantarna började dyka upp i diverse tidningar hörde flera personer av sig till henne med garn till försäljning. Något som gjorde att hennes lager utökades rejält.
– Men det är ett unikt material. När en färg är slut så är den slut. Materialet förändras alltid, det gör det mer levande.

Hon har ännu inte lärt sig växtfärga själv men vill gärna göra det, just för att få kontroll över hela arbetsprocessen.
– Om man behärskar processen kan man styra resultatet mycket och få en väldigt personlig färgskala.

Tidsåtgången är förstås något som måste beaktas.
– Det är också säsongsbundet vilket både är en utmaning och ett hinder. Jag får se till att plocka växten när den finns tillgänglig.

Idag är det för många det småskaliga experimenterandet och det hantverksmässiga som är lockelsen med växtfärgning. Samtidigt sker en hel del forskning på området och försök att effektivisera och kommersialisera processen. Och intresset är världsomspännande. Mia Olsson var en av deltagarna på Isend 2011, ett växtfärgningssymposium som lockade deltagare från 56 länder till La Rochelle i Frankrike. I Sverige och Europa har vi mycket att lära från andra delar av världen, anser hon.
– I Europa och Nordamerika har mycket kunskap fallit i glömska jämfört med länder i Asien, Afrika och Sydamerika. Men det finns samtidigt en generositet världen över, en vilja att dela kunskapen.

En av arrangörerna av Isend 2011 var Dominique Cardon, chef för CNRS Laboratoire d’Histoire et d’Archéologie i Lyon. Hon är en av världens ledande forskare kring växtfärgningens historia och författare till den drygt 800 sidor tjocka boken Natural Dyes. Dominique Cardon intresserar sig bland annat för att undersöka hur växtfärg, framför allt i form av extrakt, kan användas mer storskaligt inom industrin. För det behövs både kvalitetsgarantier och säkrad tillgång på växtmaterial, säger hon.
– Intresset är fortfarande så pass litet att många lantbrukare är tveksamma.

En av de mest omtalade nya metoderna för att utvinna växtfärg är användningen av restprodukter. I Argentina pågår bland annat ett projekt där man har utvunnit färgextrakt från jordnötsskal, eukalyptus och persilja. Även kokosnötter kan användas, säger Dominique Cardon. Ytterskalet på nöten kan ge en fantastisk rosabrun färg. Men, säger hon, det är fortfarande avsevärt dyrare att färga med naturliga material än syntetiska.
– Ju fler som använder växtfärg, desto billigare blir det. Men vi måste sluta tänka på textilier som slit- och slängprodukter.

Kursdeltagarna på Sätergläntan använder traditionella metoder för att färga garnerna. Men Mia Olsson välkomnar att fler experimenterar med växtfärgning och att nya metoder och produkter utvecklas. Forskningen inom området, ofta inriktad på att ta fram koncentrerade färgextrakt från naturliga råvaror, följer hon med stort intresse.
– Gammal kunskap möter ny teknologi, säger hon och lyfter upp termometern ur färgbadet.

Helena Gustavsson är frilansjournalist. Hon ska ägna julen åt att äntligen försöka förstå sig på sin mammas vävstol.
Peter Hoelstad är fotograf. Han älskar jobb där han träffar djupt kunniga eldsjälar som Mia Olsson.