Fåret från förr

Han stryker lammet över ryggen.
– De som väljer allmogefår istället för andra raser, har i allmänhet gjort ett väldigt medvetet val.

Jirka har haft Roslagsfår i tolv år nu, det är en av de tio allmogeraserna.
– Med sådana här får handlar det inte om att förändra dem till det bättre, att få mest kött, finast ull eller flest lamm per tacka. De har inte avlats fram för att ge det. Det handlar snarare om att bevara. Vi utför ett jobb för framtiden.

Han börjar berätta om de gamla nordiska kortsvansfåren. Att de överlevt 1900-talet och industrisamhällets fokus på allt större ekonomisk vinning beror på att envisa människor långt från maktens centrum gjort som de själva velat och struntat i optimeringspropåer uppifrån. Men lika viktigt för dagens långsamt växande besättningar är att eldsjälar fick upp ögonen för de hotade raserna på 1990-talet, och sedan dess medvetet arbetat för att hålla liv i och stärka allmogefåren, som genom århundraden anpassat sig efter naturen i kalla nord.
– De här fårraserna är härdiga, de är inte kinkiga vad gäller foder. De äter gärna sly och klarar sig i gamla småländska beteshagar som mina, platser som skulle få vissa köttfår att gråta, säger Jirka Bärnlund Fors vänligt.

Om dagarna jobbar han som landsbygdsutvecklare i Värnamo kommun. Resten av tiden är han månskensbonde. Dessutom är han ordförande i Föreningen Svenska Allmogefår.

För Jirka Bärnlund Fors är fårhållningen en samhällsinsats. Om krisen kommer, som det stod i broschyren, finns här raser som genom århundraden utvecklats till att klara sig bra under torftiga förhållanden i ett kallt klimat. Han har fjällnära fjällkor också, som föder sig fint på magert bete och i hönsgården stegar Ölandshönsen runt, en gammal lantras som också den räddades genom att medvetet avelsarbete drog igång på 1990-talet, det decennium då allt fler fick upp ögonen för de få återstående allmogefåren. Numera anses ett par av de tio fårraserna med största sannolikhet vara räddade. Värmlands-, Helsinge- och Klövsjöfåren hör dit medan exempelvis Tabacktorpsfåret endast representeras av ett nittiotal djur idag och ligger risigt till.

Jag blir mörkrädd när jag läser hur den här ullen karaktäriseras på hemsidor knutna till olika fårraser. Det kan till exempel stå ›tyskull‹ och ›vadmalsull‹. Vad farao betyder det?«

På senare tid har intresset för att vara med i Föreningen Svenska Allmogefår ökat. Medlemmarna har blivit tio procent fler bara sedan föregående år, trots att så gott som all verksamhet legat nere under pandemin.
– Jag tror att coronan har gett folk tid att tänka. Allt fler ifrågasätter sina livsval och inser att de vill kliva ur ekorrhjulet. Och kanske passar allmogefår extra bra då. Det finns nog en längtan efter det unika i en tid som annars är väldigt likformad, funderar Jirka Bärnlund Fors och kommer in på djurens kött. Osedvanligt klimatsmart, menar han.
– Allmogefåren är uppfödda på gräs och på vad marken ger, inte på soja från andra sidan jorden eller på gröda som såtts in för att djuren ska bli färdiga för slakt så snart som möjligt.

I kölvattnet av en gryende resursmedvetenhet och i en tid då allt fler förstått hur mycket ull som importeras till Sverige – trots att vi har berg av oanvänd på plats – har också intresset för fårullen ökat. Hos allmogefåren, som alltså inte avlats fram för att få industrianpassad och homogen ull, kan det finnas spännande fiberkvaliteter att ta vara på. Också Jirka Bärnlund Fors börjar bli nyfiken, även om han skulle behöva lära sig mer för att kunna gå vidare.
– Tänk dig ull till specialsatsningar, säger han. Att i allmogefårens spretiga ullkvaliteter hitta just de fibrer som man vill ha.

Även i Göteborg luktar det får. På matbordet hemma hos handspinnaren Lena Hammarlund ligger en brun fäll från ett Värmlandsfår. Åsa Pärson står böjd över den och plockar bland ullstaplarna. Hon är vävare och formgivare och nyligen har hon fått projektmedel från Nämnden för Hemslöjdsfrågor för att tillsammans med Lena undersöka ullen hos lantras- och allmogefår.

Hunden Molly svansar förbi, helt ointresserad av fällen vars ull Åsa och Lena håller på att sortera i olika grovlek, längd och mjukhet. Eftersom de också sorterar efter färg, blir det åtskilliga högar i slutänden. Värmlandsfåret kan vara både svart, grått, brunt, beigefärgat, och vitt. Lena och Åsa har sexton fällar enbart av den rasen att arbeta med. Sedan ska de fortsätta med andra raser.
– Kanske tycker jag mig ana grövre ull i fällar som är grå, funderar Lena om värmlandsullen framför sig.

Men hon är tydlig med att det återstår att se. Här ska ingen förhasta sig, de ska gå metodiskt tillväga. Också efter tvätt kommer de att gå igenom ullen, eftersom fett och smuts kan lura öga och hand under den första sorteringen.
– Idén är att se om det är möjligt att designa garn för industrin av de här fårens ull trots att besättningarna ofta är rätt små och det kan vara svårt att få ihop stora mängder med homogena fibrer. Idag saknas det vackra svenska vävgarner med hög snodd och absolut toppkvalitet. Istället ser garnerna ofta rätt likadana ut, det är inte så att man går ner i brygga precis. Tänk om det skulle gå att förändra, säger Åsa.

Men fram till färdigt garn är det ännu långt.
– Ja, jag försöker förklara för Åsa att vi måste förstå de olika fibertyperna för att kunna få fram de garner vi önskar, säger Lena och understryker att den kunskapen idag inte går att läsa sig till eftersom det råder begreppsförvirring i ullvärlden.

Hon skakar upprört på huvudet.
– Jag blir mörkrädd när jag läser hur den här ullen karaktäriseras på hemsidor knutna till olika fårraser. Det kan till exempel stå »tyskull« och »vadmalsull«. Vad farao betyder det? Och jag har ändå hållit på med ull i 25 år. Eller ta begrepp som märghår, dödhår och stickelhår. De används ömsom synonymt, ömsom som särskiljande begrepp. Vi behöver få ordning på det här för att komma vidare, säger hon bestämt.

Åsa håller med. Det behövs ett gemensamt språk för alla som i olika led arbetar med ull, från fårbönder till textilindustri.
– Vi som produktutvecklar kan till exempel behöva ha koll på att fibrerna inte blir för korta efter kardning, så att vi slipper göra mattor där korta fibrer kommer att krypa ur luggen. Men då behöver vi veta vad för slags ull vi har att göra med i respektive garn och ha begrepp för att sätta ord på det, säger Åsa.

Det kan ju vara lika stor skillnad mellan ull och ull som mellan en hot dog
och en oxfilé, som bägge är märkta med ›svenskt kött‹ i kyldisken.

Närmast ska de tesa ullen, dra isär den, inför kardning. Sedan är tanken att göra fiberanalyser av kardad ull för att se hur strånas diameter ser ut i olika sorteringar – och för att förstå i vilken grad öga och hand kan skilja mellan olika kvaliteter.
– I förlängningen vill vi exempelvis se vad som kan fungera till kroppsnära bruk, till olika beklädnadsgarner och vilken ull som på grund av sin fibersammansättning är mer lämpad till möbeltyg eller mattor, säger Lena.

– Eftersom det finns så få djur av vissa raser vore det också intressant att se i vilken mån man skulle kunna kombinera ull från olika raser för att göra ett visst slags garn, lägger Åsa till och flyttar på en pläd som Lena vävde för några år sedan. Också den av ull från Värmlandsfår.

– Ja, för om Åsa ska göra en vacker matta av svensk ull, kommenterar Lena, då spelar det ju egentligen ingen roll om ullen kommer från olika raser, bara kvalitet, utseende och känsla blir den bästa.

Knappt fyra mil från Göteborg ser Lotta Blom ut genom fönstret. Utanför ligger skog och ängar.

Numera är hon kändis på den svenska stickningsscenen. Under sitt alias Tant Kofta driver hon en garnbutik hemma på gården där hon bland annat säljer garner i färgskalor som hon själv färgat in. Dessutom anordnar hon stickningsevent, håller kurser och utvecklar mönster. Före pandemin kunde det stå tjockt med bilar – och parkeringsvakter – på gärdet utanför huset de helger då det hände något särskilt.
– Ja, jag saknar det.

Hon låter lite ledsen på rösten.

Samtidigt märker Lotta Blom, precis som så många andra garnförsäljare med onlineverksamhet, att det stickas som aldrig förr. I ett fåfängt försök att hålla jämn takt med efterfrågan färgar hon och maken för fulla muggar. Men pandemin har också gett tid till eftertanke. Själv har hon bland annat grunnat över begreppet »svensk ull« som används allt flitigare numera, som ett sätt att skilja lokala strån från importerade. En alltför förenklande kategorisering, menar hon.
– Det kan ju vara lika stor skillnad mellan ull och ull som mellan en hot dog och en oxfilé, bägge är märkta med »svenskt kött« i kyl-disken, säger hon.

De tankarna har stärkt henne i viljan att fortbilda kring just ull. Så har hon också en bakgrund i skolvärlden.
– Allt är inte merino, säger hon med bestämd röst

Och här någonstans kommer allmogefåren in i bilden. Lotta Blom började prata med Karin Strömberg Lundqvist, som äger och driver Båvens spinnhus i sörmländska Sparreholm, en plats full av specialkompetens i att spinna unika garner av små ullkvantiteter. För ett och ett halvt år sedan gjorde hon och Karin ett sockgarn ihop, hårt spunnet, tvinnat och specialsammansatt för sitt syfte av mohair från svenska angoragetter och ull från leicesterfår. Det gjorde succé. När de nu istället började diskutera begreppet »svensk ull« kom de in på allmogefåren. Skulle berättelser om de anrika fårens fällar kunna locka fram nyfikenhet på andra ullkvaliteter än importerad, mjuk merino?
– Idag är den vanligaste frågan i en garnaffär om garnet sticks, säger Lotta Blom. Vi vill väcka fler frågor än så.

Karin och Lotta resonerade sig fram till att skapa en form av abonnemang. Strax före jul sjösatte de satsningen och stickare erbjöds att prenumerera på ett hemligt paket hem i brevlådan fem gånger under 2021, var och ett med ett specifikt innehåll: ett unikt garn spunnet på Båvens spinnhus av ull från ett allmogefår, en stickbeskrivning anpassad efter just det garnet och en presentation av fårrasen vars ull använts. Olika raser i varje paket.

Lotta Bloms hand far upp till axeln. För dagen har hon en sjal i beiga och grå toner, med en grönfärgad kant, virad runt halsen. En sådan kommer också andra strax att kunna sticka, när de vittjat postlådan i dagarna. Ullen är från Värmlandsfår, garnet entrådigt och de ljusa färgerna fårets egna.
– Vi har plockat bort man-ullen och de grövsta stråna, och sparat de riktigt mjuka. Olika individer har ju olika ullkvalitet, men i det här garnet har vi satsat på en riktigt mjuk bottenull tillsammans med Värmlandsfårens täckhår som generellt sett inte är så grova, säger Lotta och konstaterar att inte bara andra utan också hon själv fått aha-upplevelser under den här tiden. Bland annat genom att sticka sjalen.
– Det visade sig att täckhåren ger garnet en spänst som spänner ut maskbågen. Det leder till en otrolig volym. Det visste vi faktiskt inte före! Skulle du sticka motsvarande sjal i entrådig merino, skulle känslan snarare bli slafsig. Merinons tunna fibrer har ingen kraft i sig. Men det här… ja, det är jättefint alltså!

Hon börjar berätta om Klövsjöfåret, ett i allmogefårsammanhang rätt storvuxet djur som härstammar från några få besättningar i trakterna av just jämtländska Klövsjö. Också det fårets ull har hon och Karin Strömberg Lundqvist hunnit använda i ett av de numera öppnade paketen, även det bär på egenskaper kopplade till ull och garn.
– Det är perfekt till plagg som ska hålla länge, säger Lotta Blom entusiastiskt. Tänk dig den absoluta motsatsen till slit och släng!

Hon beskriver ett tunt, glansigt tvåtrådigt garn som är armerat med starka täckhår.

Med det i åtanke formgav hon en mönstrad tumvante och en halvvante i fårets vita och svarta toner. Inspirationen fick hon från en gammal förlaga, buren av en präst i norska Röros på 1800-talet. Eftersom Klövsjö och Röros hade kontakt via forbönder tillbaka i tiden, kändes det som en kul koppling.
– Det här garnet är som gjort för plagg som man vill ha ofta och länge. När vanten har använts så mycket att den mjuka bottenullen nötts bort i handflatan, kommer täckhåren ändå att bestå. Det gör vanten så gott som outslitlig!

Den kunskapen var vardagsmat för gamla tiders självhushållande bönder, konstaterar hon och berättar om Carl von Linné som på 1700-talet lär ha velat modernisera fårstammen någonstans i Sverige och föreslog bönderna att avla in en mjukare ull med mindre grova hår. Men fårägarna lyssnade inte. Med sådan ull i tygerna, skulle arbetskläderna slitas ut på nolltid visste de. Och hellre plagg som höll i längden än herrskapsfolkens allra mjukaste. Och så fick det bli.

Lotta Blom ler. Envishet och civil olydnad är ett av skälen till att allmogefåren lever vidare idag.

I år har hon två paket kvar att skicka ut till abonnenter. Utöver vante och sjal har en muddbeskrivning för garn från det utrotningshotade Tabacktorpsfåret redan gått iväg. Men vad kommande brevlådefynd ska innehålla tänker hon inte avslöja – eller vad nästa års paket ska rymma, som kommer utgå från de kvarvarande fem raserna.

Överraskningen är en del av det hela.
– Vi vill hålla det till att det här är unikt och speciellt. Det här ska man vara riktigt glad över!­