»Min mamma blev skitless på allt flis som for runt när jag satt inne och slöjdade. Eftersom jag är absolut täljberoende behövde jag nåt som fångade upp fliset, helt enkelt. Då började jag tänka på känguruns pung. Nåt sånt borde jag göra! Som ett förkläde med en pungdel och med en skena runt hålet så att den hålls öppen. Så jag började klippa och sy lite. Jag tog ett gammalt lakan och en uttjänt skinnjacka. Någons skräp är en annans guld. Återbruk, ja tack. Läderbiten satte jag på förklädesdelen, det är bra ifall man slöjdar mycket emot sig och nära bröstet, som jag gör.
Färdigstädat!
19 augusti 2020
Hej!
Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information
Vill du läsa hela artikeln?
Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!
Köp prenumeration här
Jag slöjdar överallt numera. I väntrummet på sjukhus, i soffan hemma, på tåget, biblioteket, caféet. Konceptet väntan existerar inte längre.
Numera hamnar allt flis i slöjdpungen. Det är supernajs. En amerikan som jag sålt en pung till kallar den för »marriage savior«, det är kul. Fast kanske var han inte så bra på att städa från start. Om man vill kan man använda spillet till tändmaterial när man eldar sen, som täckmaterial i trädgårdslandet eller som stoff att låta träämnen torka lite långsamt och kontrollerat i. Alla har ju inte ett ställe att slöjda på, en verkstad eller så. Men med en slöjdpung behöver man inte en speciell plats för att tälja. Jag slöjdar överallt numera. I väntrummet på sjukhus, i soffan hemma, på tåget, biblioteket, caféet. Konceptet väntan existerar inte längre. Jag viker ihop pungen och tar med den. Det är bara att sätta igång! Jag tror jättemycket på låga trösklar och på att det ska vara roligt och kravlöst att slöjda. Jag tror på att bara göra.
Själv gör jag oftast matskedar, jag har snöat in på sådana. Framför allt i björk. Det passar ju här i Björkarnas stad. Och har man väl testat att äta med en bra matsked finns ingen återvändo.«
Daniel Berhe berättar för Malin Vessby om slöjdpungen som revolutionerat hans täljande. Erik Abel fångade den och Daniel på bild.
