På Pukebergs glasbruk som jag och några vänner hyrde in oss i en sommar på nittiotalet fanns en liten räkneapparat som man tryckte på efter varje färdigt glas. Klick, klick, klick. Jag kan bli besatt av att räkna varv, maskor, längder i simbassängen, glas med blå fot, med vit, med roströd. Vad handlar det om? Ett sätt att till varje pris söka nyttan i det som kanske uppstått ur ren lust? Eller ett sätt att vara närvarande. Pulsens dunk, dunk, dunk. Och samtidigt invaggad, nästan avstängd, vilande i tidens obönhörliga gång. Ett sätt att integrera och inte skjuta slutet ifrån sig?
Fara och färde, lycka och lugn
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Ett intrikat stycke spets kan vara förtrollande vackert, men kanske är det lika mycket knypplarens tålamod som det rent estetiska man hänförs av. Människan som varit där med sina två händer och låtit tråden löpa ögonblick för ögonblick. Det inger respekt, samtidigt som frågan svindlar: Är det värt all denna tid? För skönhetens skull? För det finns ingen genväg för den som handarbetar, varje hjärtslag är invävd i väven, varje sekund sammanflätad med flätan. Det vi skapar har stor chans att överleva oss. När vårt sista hjärtslag slår, tar någon annan över tråden. Med andra ord är det inte lika långsökt som det låter att hävda att broderier, mönsterstickning, vävda tyger, intarsiaarbeten, kanske allt handgjort skapande, är ett sätt att förlika sig med döden. De allra flesta hantverk fungerar följdriktigt ångestdämpande och används framgångsrikt inom vård och rehabilitering.
Det vi skapar har stor chans att överleva oss. När vårt sista hjärtslag slår, tar någon annan över tråden.
Skriften å sin sida är oberäknelig i sin vidöppenhet (sedan handskriften försvann). Hur blixtsnabbt går det inte att med några tangenttryck basunera ut: VÄRLDEN RASAR! eller JAG ÄLSKAR DIG! Texter har potential att visa fram hela universum på mindre än ett ögonblick. Det ena leder inte nödvändigtvis till det andra. Tråden går av. Plötsliga tankesprång. En avgrund öppnar sig. Här gäller det att söka en form, en stil, en nödvändig begränsning.
Jag håller kurser i glasblåsning. Vi brukar ha en presentationsrunda innan vi sätter igång i verkstaden. Alla berättar vad de arbetar med, varför de valt kursen. Jag blir alltid överraskad. Alltid är det något yrke jag inte ens visste fanns. Men en mening återkommer tillräckligt ofta för att den kanske kan representera ett större och mer allmänt behov: »Jag sitter på kontor hela dagarna och känner ett behov av att göra något med händerna.«
Att göra något med händerna låter levande. Låter sensuellt, kanske till och med sexuellt. Det låter fritt och spontant, öppet och möjligt. Så långt bort från döden man kan komma. Nu kör vi!
Men så snart föreställningen om arbetet med händerna begravts i själva arbetet med materialet uppstår en spänning, ett motstånd, en tröghet. Upprepning, repetition, omtagning, man kan kalla det handens drillning, ett slags ryggmärgskoreografi, övningarnas fortplantning, rotation centrering rotation. Jag betvivlar inte att jag skulle bli en lyckligare människa om jag hängav mig åt denna tydliga skicklighetsevolution. Ändå finner jag mig själv gång på gång, tabula rasa framför ett vitt ark, varsågod: SKRIV VAD SOM HELST. Kanske söker jag inte bara lycka och lugn, kanske har jag gjort mig beroende av min dödsångest som drivkraft? Vad skulle annars avhålla mig ifrån att på heltid ägna mig åt handgjort skapande?
Med detta sagt vill jag gärna passa på och tacka för uppdraget att skriva en krönika på max 3000 tecken för Hemslöjd, en faktisk frist i den farofyllda friheten.
Sara Mannheimer är glasblåsare med egen hytta och författare.