Får vi härma?

Kanske har du sett en fint mönstrad tröja och vill göra en likadan. Slöjdare har alltid lånat och inspirerats. Men det finns gränser. Ibland är imitation att betrakta som stöld.

Text Anna Hellsten
Illustration Stina Löfgren
3 april 2024

Imitation är den uppriktigaste formen av smicker, påstås det. Men för den designer eller konstnär som ser sitt personliga uttryck och arbete kopierat, kan det snarare kännas som ett rån. Frågan är var gränsen går för inspiration innan den istället är att betrakta som stöld? Och skiljer sig etiken åt när en hobbydrejare försöker återskapa, säg, ett känt keramikföremål att njuta av på hemmaplan mot om ett inredningsföretag härmar detsamma och prånglar ut vasen till en storpublik?

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Ämnet är ständigt aktuellt, men ändå – eller just därför – tämligen komplicerat.

Illustration med vantar

Det strikt juridiska först. Allt utgår från upphovsrätten.

I lagen står det att ett verk är upphovsrättsligt skyddat så snart det är tillverkat. Skyddet gäller hela 70 år efter skaparens död. Men då ska man också veta att allt är inte är att betrakta som ett »verk«. Det som räknas som ett sådant måste ha »verkshöjd«, det måste på något vis ha en särart. En raggsocka som ser ut som, tja, en vanlig raggsocka, är knappast upphovsrättsskyddad, hur fint du än har stickat den.

Genom internationella konventioner gäller upphovsrätten i större delen av världen. Den har två sidor – en ekonomisk och en ideell. Enligt den ekonomiska får man inte utan lov producera och sälja exemplar av någon annans skyddade verk. Enligt den ideella får man inte förvanska ett skyddat verk – och där är gränsdragningen inte alltid glasklar.

Den upplevelse som den svenska stickningsprofilen Maja Karlsson hade för ett par år sedan, skulle kunna vara ett exempel på de luddiga gränserna. Hon hade formgivit en uppdaterad variant av yllebyxorna från mormors och farmors garderober, och gett dem en modern och sensuell form med getingmidja, resårdetaljer och text. De blev en braksuccé. Sedan kopierades de av en stor sticksajt som snabbt såg den kommersiella potentialen.
– Deras design var identisk med min. Även fotot och utförandet var väldigt likt. Men Majas mamelucker är mitt signaturplagg och dessutom högst personligt, jag ville testa om det överhuvudtaget gick att göra moderna yllebyxor. Jag fick jättemycket stöd, till och med en hashtag på Instagram [#mameluckupproret, reds anm], men jag var
i kontakt med jurist och kom fram till att det inte gick att gå vidare.

Majas mamelucker följde på ett annat nordiskt fall inom stickningsvärlden, den så kallade Sarah Lund-tröjan, sedd i den danska tv-serie som i Sverige hette Brottet. Tröjan satt på huvudrollsinnehavaren Sofie Gråbøl och var vit med stora bruna stjärnor. Den var stickad och formgiven av en färöisk stickare, och när serien gjorde dundersuccé dröjde det inte länge innan ett danskt stickföretag började sälja ett likartat mönster. Den färöiska designern drev saken, men förlorade i rätten 2014. Mönstret ansågs vara allmängiltigt. Det hade inte verkshöjd.

Dessutom har traditionella mönster och verk i allmänhet inte upphovsrätt. Det finns ju inga kända upphovspersoner att hänvisa till och utöver det har det gått mer än 70 år sedan de anonyma ur-skaparna dog. Med andra ord är det ofta rätt riskfritt att ösa ur brunnen av gamla traditionella former och mönster.

För en enskild slöjdare eller skapare kan det kännas både krångligt och meningslöst att försöka skydda sina idéer. Men Markus Dahlberg på Patent- och registreringsverket, PRV, menar att många helt enkelt inte vet hur de ska göra.
– Jag tror det handlar om okunskap snarare än att det är svårt. När folk hör av sig till oss och berättar att de blivit kopierade så frågar vi alltid vilka åtgärder de vidtagit. Väldigt många har missat steget med att sätta ett »c« inom en ring före sitt namn på det man skapat, för att tydligt markera att de åberopar upphovsrätten.

Illustration med vantar

För att skydda sin skapelse hos PRV ska designen som registreras vara ny och skilja sig från tidigare känd eller registrerad design. Sökanden ansvarar själv för att kontrollera om så är fallet. Det finns databaser att söka i och går också att ta hjälp av konsulter hos PRV. En gång i tiden hade myndigheten en kommitté bestående av handläggare med varierande bakgrund – lärare, grafiker, konstnärer – som gjorde en fysisk granskning av ansökningarna. Men systemet ändrades i början av nollnolltalet, när EU-harmoniserad lagstiftning gällande mönsterskydd trädde i kraft. Designregistreringen gäller i fem år, och kan förlängas till 25.

Man kan också ansöka hos Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet, EUIPO. Då blir ens design skyddad i hela Europa.
– Bra att komma ihåg är att det också finns ett så kallat oregistrerat skydd, påpekar Markus Dahlberg. Det innebär att den som exempelvis kommit på en design ska offentliggöra den inför fackmannakretsen inom EU. Det kan vara på en mässa, att föremålet finns till försäljning eller visas upp på ens offentliga Instagramprofil. Då löper ett oregistrerat skydd i tre år.

I Sverige har även Föreningen Svensk Form en opinionsnämnd bestående av jurister och yrkesverksamma designers. Opinionsnämnden är ett opartiskt sakkunnigorgan med uppgift att yttra sig angående upphovsrättsligt skydd för brukskonst, alltså nyttoföremål som upphovsrättsligt kan skyddas som konstnärliga verk. Dit kommer det in en handfull anmälningar per år. Nämnden agerar inte på eget initiativ, utan systemet bygger på att den som anser sig ha blivit kopierad själv hör av sig.

Ett omskrivet fall var den gotländska designern Barbro Lomakka som ansåg att möbelföretaget Grythyttan gjort intrång på hennes upphovsrätt till textilen Fond, en vävd ryastruktur som hon bland annat använt i mattor, där luggen består av tjocka filtstavar.  Opinionsnämnden gav henne rätt.
– På sätt och vis handlade det om att stå upp för mig själv, säger Barbro Lomakka idag, ett drygt decennium efter beslutet.
– Men det var mycket jobb.

Hon berättar om hur hon, för att visa att det var hon som tagit fram ryaväven av filtstaplar, försåg Opinionsnämnden med diger dokumentation från designprocessen. Hon letade fram vävprover, skisser, bilder, tidningsartiklar med mera. Kanske kan det vara bra för andra att höra, menar hon, att den som sparar material från sin skaparprocess lättare kan bevisa sig som upphovsperson till ett verk. Efter ett halvårs arbete ledde Opinionsnämndens beslut till att Grythyttan omedelbart tvingades sluta med sin tillverkning av, bland annat, Fond-lika stolsdynor.

Det är i och för sig inte alltid lätt att dra gränsen mellan avsiktlig plagiering och att oavsiktligt ha inspirerats lite väl mycket. Idag har former och visuella uttryck blixtsnabba globala fötter. Instagram, Pinterest och internetbaserade försäljningsplattformar som exempelvis Etsy har förändrat skaparnas spelplan drastiskt, även inom de som tidigare betraktats som långsamma och traditionstunga hantverk. Maja Karlsson konstaterar att tempot från modevärlden flyttat in i stickningsvärlden, och med det även flodvågen av bilder och inspirationskällor.
– Färger, trender, plaggtyper… Just nu är halvvanten stor, alla vill göra sin egen. Det är lätt hänt att man krockar då, utan att det finns ett dåligt uppsåt.
– Vi stickare jobbar mycket med traderade element. Och man kan ju inte mönsterskydda en stjärna. När man som jag jobbar utifrån nordisk sticktradition så ska det ju dessutom synas en linje bakåt. Det har också hänt att kollegor i Norden hört av
sig och sagt »oj, nu har jag gjort ett granmönster som är jättelikt ditt«.

Illustration med knivar

Markus Dahlberg håller med om att det är ett stort jobb att hålla koll.
– Men då kan man åtminstone undvika att göra intrång på nåt som redan är registrerat.

Broderikonstnären Gisela Ståle som under namnet »but« broderar bonader med citat på, har varit med om att hennes texter dykt upp i andra sammanhang, som på Instagram.
–  Min upplevelse är att många inte tänker tanken på att en text skapas av någon. Citat upplevs vara allmängods som cirkulerar, och ingen tänker på var de ursprungligen kommer ifrån. Jag fattar att jag inte kan göra anspråk på det »Röv« som jag broderat, men när det är längre meningar blir det en annan sak. Jag kan sitta i många timmar med mina texter, vända, vrida, byta, sätta ihop, lägga till, dra ifrån, tills det känns som att jag fångat det jag vill.

Det finns ett par domslut som handlar om intrång vad gäller texter. Inte minst blev ett stort kryssningsföretag fällt för att ha använt artisten Peter Lundblads one-hit-wonder »Ta mig till havet« när de i en reklamkampanj parafraserat refrängformuleringen »Ta mig till havet och gör mig till kung«.

Markus Dahlberg på PRV påminner om att möjligheten till skydd handlar om verkshöjd, alltså hur originell meningen är.
– »Kom så tar vi en kopp kaffe« går inte. Men säg att jag hittat på nonsensfrasen »hej och hå, tröjan är blå«, den skulle teoretiskt sett gå att skydda.

För Gisela Ståles del, till exempel, skulle en framkomlig väg kunna vara att varumärkesskydda alla sina citattavlor. Men det skulle bli ganska kostsamt eftersom varje varumärkesskydd kostar minst ett par tusenlappar.

Små och medelstora företag kan i och för sig, via EUIPO, söka bidrag för att få ner kostnaderna för varumärkes- och designregistrering, berättar Markus Dahlberg och poängterar att EU värnar om sina skapande småföretagare. Men att sätta sig in i systemet och lägga tid på olika ansökningar kan kännas oöverstigligt för enskilda upphovspersoner. Både Maja Karlsson och Gisela Ståle betonar istället vikten av att man, om man vill härma, försöker förstå att det faktiskt finns en upphovsperson bakom de populära uttrycken, och att det ofta är en ensamföretagare utan stora juridiska eller monetära muskler.
– Folk får gärna sälja ett par vantar som de stickat efter mina mönster, säger Maja Karlsson, men det ska framgå att det är mitt mönster! När sticksajten kopierade mina mamelucker var jag alldeles i början av min karriär. När stor snor från en liten, då blir det svårt.

Gisela Ståle är inne på samma spår.
– Om du ser min text hemma på kammaren och vill göra ett broderi och ge till en kompis som du tror skulle bli glad, klart du får det. Men det händer nåt när nån sätter en prislapp på det. Där drar jag gränsen. Då använder du ju mitt levebröd för att tjäna ditt eget.

Maja Karlsson i sin tur har utvecklat en metod för att själv i möjligaste mån undvika att
kopiera.
– Jag utgår i formgivningen från en växt eller saga eller symbol, till exempel. Då är iallafall själva ursprungsidén min. Och om jag under processen börjar fundera över om »hmm ser inte det här ut som den eller dens design«, då överger jag idén. Jag vill inte ens behöva sitta och fundera på det.­

3 april 2024

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!