Fågel fisk och allt där emellan

Den lilla fågeln hade flugit in i rutan och brutit nacken. Nu låg den livlös på backen och Åsa Lagerstedt Norström tog den med sig till sin lärare på gymnasiet och frågade om de inte kunde dissekera den på nästa biologilektion. Men läraren hade ett annat förslag:
– Varför testar du inte att konservera den?

Det blev ingången till ett hantverk som höll Åsa Lagerstedt Norström sysselsatt vid sidan om skolan under gymnasietiden. En konservator i Gnesta tog sig an henne och lärde ut allt han kunde.
– Varje gång jag hade fått tag på ett djur ringde jag och frågade om jag fick komma och det fick jag alltid, minns Åsa och berättar att konserverandet kom att kombinera hennes två stora intressen; fascinationen för djur och behovet av att skapa med händerna. Hon tog sig an grävlingar och rävar och fåglar som katten burit in.

– Det som drev mig var att ta hand om de här vackra djuren och ge dem ett nytt liv genom att försöka återskapa dem så bra som möjligt. För mig är det inget konstigt. När man som jag äter kött och vet varifrån ett djur kommer känns det bra att ta vara på det. Ett tag drömde jag om att bli konservator på riktigt.

Men efter gymnasiet pluggade Åsa istället till husdjursagronom vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. De intensiva studierna, som så småningom ledde fram till en doktorstitel i köttvetenskap, och trångboddheten i en studentlägenhet gjorde att det inte blev så många djur konserverade.
– När du ska stoppa upp ett djur måste du göra allt i ett svep. Det får inte gå för lång tid från det att du försiktigt snittar skinnet längs bröstbenet på en fågel och klipper av det vid vingen och höftleden till att du skapat kroppen som du ska fylla det med. Huden får inte torka utan ska vara färsk när du syr fast den runt din modell, säger Åsa Lagerstedt Norström och förklarar att konservering inte är så kladdigt som många tror.
– Det är främst skinnet som man använder och för fåglar även fötter och kranium. Den nya kroppen som man stoppar upp med görs ju av torra material som träull eller skumplast.

Själv försökte Åsa Lagerstedt Norström också undvika kemikalier i så stor utsträckning som möjligt och därför har hon inte kvar så många av sina alster.
– De blir angripna efter ett tag om man inte preparerar dem med exempelvis arsenik, säger hon.

Men talgoxen hänger med än och sitter på en pinne på väggen, dock lite undanskymd i ett hörn i huset i Morgongåva. I vardagsrummet blickar nämligen betydligt större djur ner från väggarna numera; en noshörning, antiloper som kudu och oryx och på skänken bland familjefotografierna står en grönskimrande gädda. Men det är något lurt med dem.

De är inte uppstoppade utan nåltovade. Helt i ull, med inslag av fibrer som bambu, silke, kamelhår och alpacka ger de ett övertygande naturtroget intryck. Att det blev ull och mjuka strån istället för skinn och ben beror på en sjukskrivning för utbrändhet.

Efter studierna och doktorerandet började Åsa jobba på Livsmedelsverket, fick två barn och under några år var livet så intensivt som det är när jobb och familjeliv ska kombineras. Konservatorintresset hade hon fått släppa helt men fortsatte att skapa på andra sätt.
– Jag höll igång den kreativa sidan genom att måla, baka, brodera och jobba i trädgården. Men för några år sedan gick jag in i den berömda väggen och kunde plötsligt inte göra något alls, berättar Åsa Lagerstedt Norström.

Den repetitiva rörelsen, med en hullingförsedd nål ner i mjuk, fluffig ull,
visade sig vara beroendeframkallande.

Hon var sjukskriven under ett helt år och gick hemma utan att kunna företa sig särskilt mycket. En dag fick hon syn på nåltovningskitet som hon fått av en kompis några år tidigare.  Det hade blivit liggande orört men just denna dag fick Åsa för sig att pröva och blev genast fast.
– Det jag direkt älskade med nåltovningen var att det går att sluta när som helst. Inget förstörs, inget händer. Det är fullkomligt statiskt och jag kan ta upp det igen och börja precis där jag var. För mig som var utbränd var det otroligt avstressande.

Hon resonerar kring att det mesta som vi tar oss för ju ofta har en inneboende process som gör att vissa steg måste hinnas med eller avslutas innan vi kan lägga ifrån oss ett arbete. En deg kan inte bara lämnas, växter som ska planteras behöver komma i jorden innan man går därifrån och för den som gillar att måla men inte har en ateljé, måste färger och penslar plockas undan och rengöras. Under sin sjukskrivning upplevde hon allt sådant som kravfyllt och stressande. Samtidigt är det rogivande och vilsamt för en uttröttad hjärna att arbeta med händerna.
– Att tova blev som mindfulness för mig, ett sätt att komma ut ur mitt eget huvud och in i det kreativa som jag älskar och mår bra av. Dessutom funkar det så bra ihop med ett familjeliv, säger Åsa entusiastiskt.
– Jag kunde leka konservator och ändå sitta i soffan med barnen och vara en närvarande mamma. Nåltovande tar ingen plats, det sölar inte, skräpar inte ner och om jag blir avbruten händer absolut ingenting.

När Åsa Lagerstedt Norström väl hade kommit igång med den nya tekniken kunde hon inte sluta. Den repetitiva rörelsen, med en hullingförsedd nål ner i mjuk, fluffig ull, visade sig vara beroendeframkallande. Det ena djuret efter det andra växte fram mellan händerna och tekniken är både enkel och utmanande. Det är inte svårt att bruka nålen på rätt sätt, men genom att hela tiden testa nya idéer och olika fibrer blir inget projekt det andra likt.
– Jag jobbar med alla typer av ull, säger Åsa Lagerstedt Norström och berättar att finull passar bra till stoppningen inuti, den har korta fibrer som filtar ihop sig bra.

Till noshörningshuvudet använde hon huvudsakligen Gotlandsull och fick till en grov textur med »pansarkänsla«, som var precis det som hon ville åt. Hon lyfter ner det stora huvudet från väggen och väger det i handen, det är förvånansvärt lätt. Till kuduantilopen använde hon också Gotlandsull men lade ett lager alpacka utanpå. De mjuka stråna var svåra att tova, men genom att filta fast dem i Gotlandsullen gick
det att få styr på dem.
– Alpackan ger fluff på ett sätt som stämmer överens med hur en kudu ser ut, säger Åsa och berättar att hon använder ull från flera olika fårraser beroende på vilken yta hon är ute efter.
– Men jag är självlärd så jag provar mig fram och är ständigt på jakt efter intressant ull men även andra fibrer. Många av de så kallade köttrasernas fibrer filtar sig lätt och passar bra som stoppning och stomme.

Det verkliga finliret är ytan där Åsa Lagerstedt Norström ibland använder mer än tio olika färgnyanser och flera olika fibersorter för att få till det uttryck hon vill ha. Den grönskimrande gäddan får exempelvis sitt fiskfjällslika blänk av silkestrådar.

Åsa Lagerstedt Norström har haft tre utställningar sedan hon började nåltova. Den senaste var hos Konsthantverkarna i Karlstad i våras. Temat var »Djurlivet runt knuten« och på en byrå i vardagsrummet står en grå katt, en uggla, några små rävar och en vit älg, »den finns ju runt knuten i Värmland« fnissar Åsa. På bordet ligger ett fårhuvud.
– Det är förstås ett Värmlandsfår. Av Värmlandsull, säger Åsa.

Det är sporrande att skapa inför en utställning och Åsa Lagerstedt Norström får även en del beställningar från människor som önskar ett specifikt djur att ge bort till någon de tycker om.
– Men jag skulle hålla på ändå. Det är bara en bonus att folk vill se vad jag gör och köpa ibland. Med nåltovningen kan jag leva ut mina konservatordrömmar fast i ull som är ett underbart material.

Det har gått några år sedan hon gick in i den där väggen. Idag lever hon lite annorlunda än förut och är noggrann med att inte jobba för mycket. Pandemins hemarbete kunde ha blivit en svår utmaning, men Åsa har hittat ett sätt att logga ut från arbetsdagen.
– Jag brukar tova en liten stund direkt efter jobbpasset. Det är ett effektivt sätt att stänga av och koppla bort arbetet när jag sitter där och fokuserar på en gäddfena. Sedan är kvällen i gång och barnen, familjen och allt annat som är viktigt i livet står i fokus. Där vill jag ju vara helt närvarande. Och nåltovningen hjälper mig med det.­