Så gjorde jag

Fadersarvet

Adetayo Adedigba tackar broderiet för att det går så bra på jobbet. När han landar på Hisingen efter sina affärsresor plockar han fram nål och tråd.

Text Maria Diedrichs
Foto Henrik Brunnsgård / Privat
25 maj 2016

»Jag kan ärligt talat inte minnas en tid när jag inte broderade. Jag vet i alla fall att när jag var tio år gammal kunde jag redan göra det helt perfekt. Min far har arbetat med att sy och brodera i mer än 65 år. Jag och mina syskon lärde oss av honom.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Vi tillhör folkgruppen Yoruba, en av de största i Nigeria. Hos oss finns en väldigt stark dräkttradition. Googla på aso oke så får du se. Antika aso oke-kläder säljs för tio-tusentals kronor på nätet och fortfarande finns män som min far, som tillverkar nya efter konstens alla regler. Vi använder vävda bomullstyger i fyra olika färger som vi broderar på. 

Det indigoblå kallas etu. Det är det allra finaste tyget i Yorubaland. Om du ska ge en gåva till en kung, då är det bara etu som gäller. Efter det kommer det khakifärgade tyget sanyan. Sedan finns det rött, alaari, och vitt. De bästa tygerna kommer från trakten runt Iseyin. Det är en stad som är känd för sin textilindustri, lite som Borås här i Sverige. Etu-tyget vävs på smala vävstolar. Förr var våderna bara någon tum breda. Idag vill man att det ska gå snabbare så nu kan de vara upp till ett par decimeter.

Jag växte upp i Ibadan, en av Afrikas största städer. Alla vi syskon hjälpte min far med hans arbete i ateljén efter skolan. Men det allra finaste jag broderat gjorde jag faktiskt till mig själv. Det var min bröllopsdräkt i blått etu-tyg med ljusa broderier. Jag jobbar snabbt, men det tog mig ändå en hel vecka att få den klar. Men så kände jag mig väldigt snygg i den också.

Ytterst bar jag en gbariye. Det är som en stor tunika, fodrad med damast som vi importerat från London. Fodret syns bara när man viker upp ärmarna. Det är ett sätt att visa rikedom. Under det hade jag ännu en tunika och en byxa som kallas kenbe. Det betyder baggy. Förr i tiden ansågs det tjusigt att ha vida byxor för det visar att man har råd med ett överflöd av tyg.

Vi skissar aldrig på tyget innan vi broderar. När man kan mönstren så behövs inte det. Stygnen sitter i händerna. När jag pluggade för mina tentor på universitetet fick jag kämpa för att komma ihåg allt jag läste, men de här sömmarna glömmer jag aldrig. Du kan väcka mig mitt i natten, när som helst, och jag kommer veta exakt hur jag ska göra.

En komplett gbariye ska ha tolv broderade mönsterpartier. Man kan så klart brodera som man vill och modernisera mönstren om man har lust. Men i mitt fall valde jag att följa traditionen till punkt och pricka. Då kan alla se att jag kan mina grejer. Runt halsringningen till exempel, går det sju rader med stygn. Gör man färre än sju går inte skönheten i mönstret fram ordentligt tycker jag. Men fler än sju blir lätt överlastat. Mönstret i mitten kallas för tolv ögon. Som standard gör vi det med tre rader av stygn, men fyra blir djärvare. När man kliver ut i ett plagg med fyra rader så märker folk skillnaden, definitivt!

När jag pluggade för mina tentor på universitetet fick jag kämpa för att komma ihåg allt jag läste, men de här sömmarna glömmer jag aldrig.

Idag är kulturen i Nigeria väldigt fokuserad på utbildning: Alla vill att deras barn ska bli advokater och läkare. Skräddaryrket har tyvärr inte samma status. Strax efter bröllopet lämnade jag Nigeria för att ta en masterexamen i datavetenskap och interaktionsdesign vid Blekinge tekniska högskola. Sedan sökte jag mig vidare till Stockholms universitet och nu bor jag på Hisingen i Göteborg och jobbar med affärsanalys och företagsarkitektur inom IT-branschen. Idag broderar jag bara vid särskilda tillfällen, till familjen eller nära vänner. Men jag har broderiet att tacka för mycket. Inte bara rent ekonomiskt, eftersom det var det som betalade min och mina sex syskons utbildning. Själva sättet att tänka, både det matematiska och det estetiska, hjälper mig oerhört mycket i mitt nuvarande yrke. Det har jag tänkt på många gånger. När jag behöver utforma en viss teknisk lösning tar jag mig an det på samma sätt som jag tar mig an ett broderi. Det hjälper min tankeprocess. Jag är väl medveten om den kopplingen. Jag skulle inte ha kommit dit jag är idag om det inte vore för broderiet.

Mina söner broderar inte alls. Men härom dagen la jag märke till en sak när min yngste pojke satt och la pärlplattor. När jag såg hur noga han placerade ut och flyttade på pärlorna kände jag igen mycket av mig själv och mitt förhållningssätt till stygnen. Perfektionismen och tålamodet. Kanske är det inget speciellt, eller så är det något han ärvt från generationerna före honom. Vad vet man? Men jag har ännu aldrig prövat att lära dem brodera.

Ärligt talat kan jag ångra att vi inte gjorde mer av våra broderikunskaper. Hade jag vetat då vad jag vet idag om affärsmodeller och näthandel hade vi nog kunnat göra något stort. Jag kanske får ta upp den tråden igen när jag går i pension…«­

25 maj 2016

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy