Exiltäcket

Mohamed Khayata, konstnär och fotograf, sveper det fotsida lapptäcket om sig. Täcket är noggrant sammanfogat av fyrkantiga bitar – guldskimrande, rektangulära, blomstrande och dekorerade med små korsstygn. Det kommer från Damaskus, staden Mohamed lämnade för två och ett halvt år sedan.

När han var liten sydde hans mamma likadana täcken, men det var inte förrän här i Beirut som de fick en speciell betydelse för honom.
– Täcket är precis som Syrien, sammansatt av olika bitar. Vi syrier är som tygbitarna, alla med sin egen färg, sitt eget uttryck. Men nu är vi spridda för vinden. Jag vill sy ihop oss igen, säger han.

Idén gav upphov till »Stitching my Syria back«, ett fotoprojekt som Mohamed driver tillsammans med vännen och kollegan Ghina Sibaii, libanesisk konstnär med bakgrund inom textilkonst och teaterdekor.

På olika platser i staden fotograferar Mohamed personer de möter i Beirut – framförallt syrier som flytt undan kriget. Någon står på ett hustak, någon annan på en bakgård eller i ett övergivet hus. Alla har de samma sak med sig: ett handgjort syriskt lapptäcke.
– Jag säger åt dem att göra vad de vill med täcket. En del virar in sig i det. En kille ville kasta det i havet. För honom representerade det Syrien idag. Han ville bara bli fri, göra sig av med det, säger Mohamed.

Själv har han varit i Beirut sedan 29 november 2012. Han vet det exakta datumet eftersom det var sista dagen på hans respit från militärtjänstgöringen. Om du är student i Syrien kan du få uppskov, men så fort studierna är slut kan du kallas in.
– De behövde verkligen personer till armén då. Jag visste att nästa dag kommer de att ha mitt namn vid gränsen, och när som helst kan de komma och fråga efter mig.

Mohamed hade en utställning inplanerad i Tripoli, norra Libanon, någon vecka senare. Han betalade två månaders hyra till sin värd i Damaskus, tog med sig fotona han skulle ställa ut och åkte över gränsen.
– De trodde att bilderna var värdefulla förstås, vem reser från ett krig med enbart 70 fotografier? Men jag kom över. Sedan dess har jag inte varit tillbaka.

Vi syrier är som tygbitarna, alla med sin egen färg, sitt eget uttryck.

Mohamed lyfter upp ändarna på täcket så att det inte släpar i golvet när han går. Lägenheten han bor i ligger i ett område utanför Beiruts stadskärna, med hus som lutar sig mot varandra och smala gator som bara leder åt ett håll. Väggarna är vita, detaljerna runt fönstren målade i klargrönt. Han sover i ett av rummen, resten är studio som han delar med Ghina.

I hans del står stafflin och målningar i väntan på ramar, i hennes ligger staplar med tyg och travar med böcker.

Ghina hämtar ett annat lapptäcke, lite mindre än täcket från Damaskus och snabbare hopsytt. Hon gjorde det förra året, för att prova tekniken inför den sista delen av deras projekt; att sy ett helt nytt täcke av tygbitar som de fått från personerna de fotat. Ett syriskt lapptäcke i exil.
– Vi håller fortfarande på att samla ihop bitar, vi ber alla vi fotar att ge oss en bit. Den här fick vi från en tjej från Damaskus, det är en bit av en klänning hon hade som liten.

Ghina håller upp ett beigefärgat tyg med röda blommor, välanvänt men fortfarande klart i färgen. De flesta lappar de får kommer från folks kläder, plagg som har betytt något men inte längre används.

I en lägenhet i en annan stadsdel, högst upp i ett typiskt Beirutgrått bostadshus med betongväggar och stora balkonger, står ett bord uppställt för att trycka tyger på. Underlaget som täcker bordsskivan är fullt av färgskikt – precis som konsthantverkaren Zenas Sabbaghs vita t-shirt. Också hon är från Syrien och har levt i Beirut sedan krigets början där hon undervisar i konsthistoria.

Idag är Zena en av få som arbetar med att dokumentera, föra vidare och bevara syriskt textilhantverk. Men bokhyllan i hennes lägenhet är skral. De flesta böckerna, säger hon, är kvar i krigets Aleppo – samma sak gäller hennes material och tyger. Hon plockar fram plastpåsar med några lapptäcken hon fått med sig, likartade som de Mohamed visade.

Det brukade vara en plats där vi inte brydde oss om olikheter och religion. Det var inte något som vi höll på och pratade om. Det är därför jag vill sy ihop det på nytt.

De kommer från landsbygden utanför Aleppo, där de flesta av Syriens över en miljon personer med beduinursprung bor. Det är främst här som hantverket bevarats och förfinats i sin spretiga enkelhet. För beduinerna, likt många folk med nomadiska rötter, har hantverk och överlevnad gått hand i hand.
– Lapptäcken är folklig konst. De går att göra utan någon expertkunskap, med det material som finns tillgängligt. Och beduiner slänger aldrig någonting, det är deras livsstil, säger Zena.

Hon tar upp ett långt tygstycke tillverkat av stora och små bitar slinkiga och mönstrade tyger, typiska för de enkla klänningar många kvinnor och tjejer bär på den syriska landsbygden. Bitarna är sammanfogade för hand med enkla förstygn och verkar följa ett visst system, men ändå inte. Rätt vad det är dyker en omaka lapp upp, med glittrigt mönster eller annorlunda form.
– Beduinkonsten är kreativ. Högt och lågt, inget är omöjligt, gör som du vill!

Men traditionen att sy lapptäcken är spridd i hela Syrien. Kviltade lapptäcken används i vardagen, för att skärma av rum eller täcka högar med madrasser och täcken som förvaras staplade utmed väggen innan det är dags att sova.

Mohamed, fortfarande invirad i det noggrant sammanfogade lapptäcket borta i sin studio, berättar att hans familj alltid använt tyger just så.
– Jag är uppvuxen i ett gammalt syriskt hus, med djupa bokhyllor inmurade i väggarna. Vi täckte för hyllorna med stora tyger precis som de här. Eller lade ut dem på golvet för att sitta på när familjen samlades för att äta.

Han vet inte vem som sytt täckena de använder när de fotograferar, han hittade dem i huset där han bodde i Damaskus. Så är det med mycket av kunskapen om syrisk textilkonst – den finns endast i minnet och händerna hos de som utövar den.

Och idag är många av dem, som Mohamed sa, spridda för vinden.

I en helt annan del av Beirut, i ett enkelt konstruerat hus i flyktinglägret Shatila, driver organisationen Basmeh and Zeitooneh en hantverksateljé, ett sätt att skapa försörjning för dem som flytt krigets Syrien. Farah Azraq som jobbar med projektet berättar om en kvinna hon träffade nyligen i ett flyktingläger på den libanesiska landsbygden.
– Hon var gammal, säkert 80, 85 år. Hon berättade vilken by hon kommer ifrån, den är känd för sin keramiktillverkning. Hon hade en enorm kunskap – dreja, sy, blåsa glas. Men nu, sa hon, hade hon glömt allt. Sedan hon lämnat sitt hem kom hennes händer inte längre ihåg.

Sedan konflikten i Syrien startade, först med fredliga demonstrationer och sedan alltmer upptrappande besinningslöst våld, både från regimen och olika radikala grupper, har alltfler flyktingar tagit sig till Libanon. De båda länderna är grannar och delar mycket av sin historia och tradition, och många har familj på andra sidan gränsen. En gräns, för övrigt, som ritats under modern tid. Innan var länderna del av ett och samma. Idag har Libanon, med 4,5 miljoner invånare, mellan 1 och 1,5 miljoner flyktingar – det är högst antal per capita i hela världen.

Redan före konflikten levde många syrier i Libanon. Landets ekonomi har länge varit beroende av syrisk arbetskraft, som ser till att grönsakerna skördas och Beiruts nya, glänsande höghus fortsätter att klättra mot skyn. Men tidigare åkte arbetarna fram och tillbaka, stannade i tältlägren utmed tobaks- och potatisfälten bara under sommaren. Nu har de inget att återvända till.

Barnen på Beiruts nöjestäta gator, som började putsa skor och sälja tuggummi när de anlände för några år sedan, har nu moppemustasch och byxben som är för korta.

Mohamed och Ghina har fotat några av barnen. En liten flicka som skrattar, med det tunga täcket hängande över sina axlar; en pojke som hoppar från en trappa med lapptäcket som stålmannens mantel.
– En av pojkarna vi fotade brukar sälja blommor på gatan på kvällarna. Vi frågade vad han ville göra med täcket. Han sa att han inte ville ha det på sig. Istället lade han det på marken som en flygande matta och sa att han ville flyga iväg, säger Ghina.

Mohamed och Ghina fotar alla slags människor, både vänner och personer de inte känner. Många som porträtteras är unga, kreativa personer, från den ständigt växande generation syrier som tvingats i exil.
– Jag började fota bara syrier, men nu porträtterar jag andra också. Palestinier från Syrien, libaneser. Jag gör som terroristerna som tar folk till Syrien för att slåss – fast omvänt!

Mohamed skrattar. Konflikten är svår att förstå, omöjlig förmodligen, så den bästa strategin är att göra något som skapar mening i tillvaron runtomkring.

Han talar om projektet som ett sätt att bygga ett annat av Syrien. Som landet var tidigare, åtminstone på ett socialt plan.
– Det brukade vara en plats där vi inte brydde oss om olikheter och religion. Det var inte något vi höll på och pratade om. Det är därför jag vill sy ihop det på nytt.

Men tillvaron på flykt har också gjort något med syrierna, säger Mohamed. De delade erfarenheterna har fört människor närmare på något sätt.
– Syrierna här i Libanon i alla fall, de lever som de gjorde före kriget. Det är som att det finns mer kärlek mellan dem. De är i samma situation, de bor tillsammans, de måste förlita sig på varandra.

På ett konstnärligt plan förlitar sig Mohamed och Ghina på varandra. De har ställt ut tillsammans, skapat smycken och jobbat i metall. Arbetet med lappteknik har spridit sig långt utanför täcket och fotoramen. Överallt i lägenheten finns spår av hastiga stygn och färgstarkt tyg. En gammal TV har täckts av småmönstrade spillbitar, en mjuk, stoppad stol likaså. Mohameds skissblock är fullt av tecknade figurer, alla omfamnade av lapptäcken. Några sitter i en luftballong, andra reser i en liten båt, mitt ute på ett ensamt hav. Det finns många syrier utspridda i världen att föra samman igen.

Jenny Gustafsson är frilansskribent, verksam i Beirut, Libanon, och medverkar ofta i Hemslöjd.
Karim Mostafa är frilansfotograf och återkommande Hemslöjdsmedarbetare. Också han med bas i Beirut.