Eva Davidssons nya kärlek

Eva Davidsson hade aldrig haft någon speciell längtan efter att åka till Mexiko. Men nu skulle det ordnas ett shiborisymposium i delstaten Oaxaca, och det kunde ju vara kul, tänkte hon. Så tillsammans med en grupp svenska textilkonstnärer for hon dit. En dag träffade hon en kvinna klädd i ett av Mexikos ursprungsbefolkningars nationalplagg. En fyrkantig broderad blus – en så kallad huipil. Det sa bara klick.
– Den var broderad med turkos och cerise på svart botten, just sådana färger som jag är förtjust i. Mönstret var uppbyggt symmetriskt från mitten på samma sätt som många flamskvävnader och bestod av blommor och fåglar. Jag tänkte »Gud, det där är ju en flamsk!«

I samband med symposiet ordnades hantverksresor runtom i Oaxaca. Eva Davidsson åkte till delstatens västra delar och såg mycket vävning och broderi.

Just på de platserna var det ingen som sydde huipiler, men hon såg att de fanns till försäljning och ställde många frågor om dem. Guiden som följde med berättade att hon skulle träffa brodöser på sin nästa resa till den lilla staden Istmo de Tehuantepec och skickade en video till Eva Davidsson som visade hur en kvinna ritade upp ett blommönster att brodera.
– Hon var så skicklig. Hon ritade med världens fart med vit krita samtidigt som hon satt och pratade. Jag kände att det där vill jag se. På riktigt. Så jag sökte pengar igen för att åka tillbaka nästa år, berättar Eva Davidsson.

Det var 2018 när hon reste runt i Oaxaca för andra gången. Hon träffade purpurfärgare vid kusten och lärde sig om hur man kan utvinna purpursnäckans färgämnen utan att döda dem. Men mest av allt var det huipiler som stod i fokus.
– Det var helt fantastiskt. När jag kom hem efter två och en halv vecka kände jag: Jag vill också börja brodera! Så då gjorde jag det. Huipilen är som en perfekt liten canvas som man kan fylla med vad som helst.

Eva Davidsson hade noterat likheter mellan huipilerna och olika skånska flamskvävnader och yllebroderier. Hon plockar ned böcker ur bokhyllan och letar upp bilder i sin mobil, pekar och visar.
– Titta här hur mönstret är uppbyggt. Det här är fronten på en blus från Mexiko, och det här är en flamsk från Skåne. Det är till och med samma blåa urna i mitten. Och titta på de här papegojorna i den skånska vävnaden. De ser ju precis likadana ut som i det här broderiet. Skillnaden är väl att i Mexiko finns sådana fåglar dessutom på riktigt. När jag såg det här tänkte jag Gud, det är ju precis samma! Jag måste göra nånting med det.

Hennes första broderade blus var redan färdig i huvudet. En huipil på skånska – svart botten med små blå fåglar som klättrar i prunkande blomrankor. Inspirerad av den allra första hon sett på symposiet. Nästa steg blev att ta tåget till Landskrona, och fördjupa sig i Hemslöjdens samlingar där.
– Jag har varit där två gånger och tittat under projektets gång. Sedan har jag tittat mycket i böcker och på Digitalt museum också, berättar hon.

Flamsk, röllakan, broderade åkdynor och jynnen. Eva Davidsson såg kopplingar mellan textilierna i Skåne och huipilerna i Oaxaca var hon än tittade. Hennes första huipil kom med på vandringsutställningen Utvalt, som visar konsthantverk med koppling till Skåne. Efter det blev hon inbjuden att göra en utställning på Hemslöjden i Landskrona, på samma tema.
– Jag är ju ingen brodös. Jag har knappt broderat alls sedan jag var liten. Men det har varit så himla kul att upptäcka ett nytt medium. Och det har faktiskt gått ganska bra. Jag försökte inte göra så där fint, så som de som kan. Det var bara att köra. Den där duktighetsgrejen får man släppa.

I shiborifärgning gäller »lagt kort ligger«. När färgen snuddat vid tyget går det inte att backa. I broderiet däremot kan man byta riktning på sömmen med varje stygn och det går alltid att ångra sig och repa upp.
– Det är för- och nackdelar med det. Jag måste bestämma vad jag ska göra innan jag börjar. Annars kan jag hålla på i det oändliga. Och det tar ju så väldigt lång tid att brodera. Det hade jag inte riktigt klart för mig när jag började.

En traditionell huipil vävs med ryggbälte i smala våder som sys ihop till en blus. Den kan vara midjekort eller fotsid, stor som en poncho eller relativt kroppsnära. Dekorerad med broderier, spets, band och inplockade mönster. För många ursprungsbefolkningar i Mexiko och Guatemala är den en stark identitetsmarkör. Ursprungligen vävdes de i ull eller bomull, men idag tar man vad man haver. Akryl och polyester har blivit allt vanligare. Och de kan se väldigt olika ut.

Jag försökte inte göra så där fint, så som de som kan. Det var bara att köra. Den där duktighetsgrejen får man släppa.

Sparsmakade geometriska motiv på vissa och blomsterprakt och överdåd på andra. Det tränade ögat kan ofta avläsa en hel del om bäraren utifrån mönstren. Vilken folkgrupp hon tillhör och vilken trakt hon kommer ifrån, till exempel. Men bruket att bära huipil till vardags är i förändring.
– På en del håll håller de här dräkterna på att försvinna, berättar Eva Davidsson.
– Det är mest den äldre generationen som bär dem. De yngre vill ha jeans och t-shirt som alla andra.

För några år sedan höll en grupp kvinnor från ursprungsbefolkningen Mixe i Santa Maria Tlahuitoltepec i just Oaxaca i Mexiko en presskonferens. De hotade att dra den franska modeskaparen Isabel Marant inför rätta – efter att hon visat en klänning till förvillelse lik just deras månghundraåriga huipil, som en del av sin vårkollektion 2015. Klänningen var sydd i Indien och såldes för dryga 3000 kronor utan någon antydan om var inspirationen kom ifrån.

Affären ledde till att originalblusen blev klassad som immateriellt kulturarv enligt Unescos definition, och Isabel Marant fick backa, erkänna att designen kom från Mixefolket och ta bort klänningen från butikshyllan.

Att som västerlänning plocka russinen ur en annan kultur är alltid känsligt, men särskilt när det gäller utsatta ursprungsbefolkningar, som i fallet med huipilerna. Eva Davidsson vill inte trampa någon på tårna.
– Jag ser det här som en konstnärlig undersökning. Det är inte så att jag ska börja producera huipiler eller påstå att jag har hittat på dem själv – inte alls. Jag undersöker likheter, jag läser på och vill lära mig mera – om det textila hantverket i både Skåne och Mexiko.

Just att ta fasta på likheterna var precis det hon gjorde i projektet om Dalarna och Japan. Sedan dess är blicken inställd på att hitta gemensamma drag.
– Vi är inte så olika runtom i världen. Jag tycker det är fint! Det är många som vill få det till att vi är så olika och vill slåss för att bevara det svenska, men det går inte att dra gränser på det viset. Folk har alltid vandrat och blandats med varandra.

Slöjdhistorien vimlar av motiv som återfinns på vitt skilda platser och i helt olika tider. Den stiliserade åttabladsrosen nämns ofta som ett exempel. Den finns på 700-talstextilier från Bysans, 1400-talsvävar från Peru och tegelarkitektur, stickning och karvsnitt i massor av länder. Såväl som på skånska röllakansvävar och mexikanska huipiler. Ulla-Karin Warberg är intendent på Nordiska museet och specialintresserad av mönstervandringar.
– Det går oftast inte att säga vilka mönster som har spritt sig genom migration och handel och vilka som dykt upp på flera platser oberoende av varandra. Vi vet att det har förekommit handel och kontaktkedjor över hela jordklotet under många hundra år, men snarlika mönster kan också utvecklas parallellt i olika delar av världen, säger hon.
– Det har ofta att göra med den teknik man använder och dess inbyggda möjligheter och begränsningar. Likaså finns en strävan från människor att uppnå ordning och symmetri i de former vi skapar, som verkar ganska allmängiltig.

En annan faktor är att människor runtom i världen ofta använt naturen som inspirationskälla. Så blommor och fåglar är en självklar del av mänsklig kultur överallt. Men kan man då verkligen säga att en viss blomma är typiskt skånsk? Jadå, säger Ulla-Karin Warberg. Visst kan man det. Men exakt samma blomma är förmodligen lika typisk även för någon mexikansk, mongolisk eller makedonsk region.

I januari 2019 var Eva Davidsson tillbaka i Mexiko för tredje gången. Förälskelsen har inte svalnat. Hon har också börjat kasta långa blickar på ett annat mexikanskt nationalplagg – reboso – en lång sjal som görs i ikat-teknik. Trots att landet plågas av ett våldsamt drogkrig sedan snart 15 år tillbaka har Eva Davidsson aldrig känt sig otrygg. I de delar där hon rört sig pågår livet som vanligt. Trots att varje flygresa tynger klimatsamvetet vill hon gärna fortsätta komma tillbaka.
– Jag skulle vilja visa mina huipiler i Mexiko. Se vad det skulle bli för reaktion, säger hon.

Sugen på att testa shibori? Eva Davidssons teknikhäfte om färgningstekniken kom ut i våras på Hemslöjdens förlag.