Ett segel för skönhetsdrömmar

I Våmhus är dräktens rödblommiga halskläde den lysande kronan på verket. Här, som i hela Dalarna, står traditionerna högt i kurs. Men den mönstrade sjalen har sina rötter i en helt annan del av världen. »Rysstrasan« hämtades hem från S:t Petersburg av vandrande kullor och blev en färgstark symbol. Men dess historia är mycket längre än så. Följ med på ett äventyr i rysstrasans spår!

Text Jonatan Malm
Foto Lars Berglund
30 maj 2012

Har du någon gång provat att dyka rakt in i en brokig och rödskimrande sjal på toppen av en folkdräkt från Dalarna? Håll i dig, för det är nu det händer. Och det ger svindel och kosmopolitiskt öronsus, vill jag lova.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Vi tar avstamp i Våmhus, som är en socken belägen vid Orsasjöns nordvästra strand. När det drar ihop sig till högtid och fest i denna del av världen klär sig folk i folkdräkt. Det har man alltid gjort, fast för hundra år sedan bar man varianter av dessa dräkter till vardags också. Dräkterna består av många olika delar, alla med sitt eget kunskapsuniversum och vackra namn.

Rysstrasor. Sjalen i mitten kallas »golkrokstrasu«, efter mönstret med rötter på Java. Den gula färgen är kromgult och tryckmetoden var både komplicerad och full av kemikalier och tungmetaller. Att färgäktheten är av bästa klass kan Våmhuskullor med ärvda sjalar intyga. Nere till vänster »Ingeborgssjalen« som än idag trycks av Jobs Handtryck och kan köpas på Mora Hemslöjd.

En av den kvinnliga dräktens många delar är en sjal. På Våmhusmål, som är mycket olikt svenska, heter det trasu. Den kan användas som huvudduk, idag oftare över axlarna. Dessa sjalar har under seklerna sett ut på många olika sätt, men i dag finns en typ som mer än andra får Våmhuskvinnorna att känna sig fina och stolta: rysstrasu. Försvenskat kan vi kalla den rysstrasan. Den är färgglad och kan uppvisa en gigantisk mönstervariation, men till skillnad från många andra dräktdelar kan ingen stoltsera med att ha tillverkat den själv eller att mormor gjort den. Varför är de då så stolta över något som alltid varit en köpevara? Svaret är kanske att sjalen inte bara är en sjal. Den är ett segel som sugit i sig luft och skönhetsdrömmar från åtminstone hälften av alla världens hörn.

Till att börja med: rysstrasan är ett kattun, alltså ett tunt bomullstyg med mönstertryck. Kattuner användes inte bara i Dalarnas alla sockendräkter, utan i hela Sverige, i hela Europa och angränsande kontinenter. Kattunets historia innehåller bland annat det avgörande ögonblick då hemligheten bakom den åtråvärda röda färgen på det åtråvärda bomullstyget viskas av två greker i ett mera centraleuropeiskt öra. Den omständliga proceduren för att få det röda pigmentet från krappväxtens rot att beständigt fästa vid bomullsfibrerna har sannolikt sitt ursprung i Indien eller ännu längre österut. Men att färgen går under benämningen turkrött har sin förklaring i att det var turkarna som länge förvaltade denna hemlighet och gjorde stora affärer på dessa eftertraktade varor.

Att klä sig vackert, det var det mest effektiva sättet att vinna status och självförtroende.

Där har vi alltså den mest populära bakgrundsfärgen. Men mönstren då? De är som en multikultifestival, fast på tyg. I Schweiz fanns sedan början av 1700-talet en framgångsrik firma som ägnade sig åt handel med textil och färgning och tryckning av detsamma. För att känna på marknaden och för att samla in nya mönster åkte delägaren i företaget, Conrad Blumer, på en lång resa österut år 1840. Han passerade Egypten och Indien, och efter två månader av sötvattensbrist kom han fram till Java. Här fann han både en stor marknad för tryckta tyger, och en mönsterskatt att ösa ur.

Med nöd och näppe lyckades han ta sig hem; skeppet sjönk och de flesta drunknade. Conrad simmade dock i land med sin väska, sprängfull med tygprover. Så fick koloristerna, de som tillverkade tryckblocken, i det växande företaget något nytt att bita i. Tryckta varor togs fram för att passa kunder runt om i Asien, och i Västafrika blev deras batikliknande blocktryck mycket populära. Och ett av de mest karaktäristiska mönstren på Våmhuskvinnornas sjalar har också det sitt ursprung på Java. Det är de psykedeliska vindlande gula kringelikrokarna, som också gett dessa sjalar namnet golkrokstrasu, som är en tryckt variant av ett javanesiskt batikmönster.

Nu kommer dock inte alla mönster från Java. Redan under 1700-talet trycktes i Europa så kallade indienner. Dessa tyger kryllar av mönster och symboler med rötter ibland annat persisk, kurdisk och indisk tradition. Ett återkommande kattunmönster som i Sverige kallas »sjalgurka« kan exempelvis vara ett minne av den eldsdyrkan som var central inom zoroastrismen, den första monoteistiska religionen med säte i Persien och Indien. Många av de vanliga rosmotiven har också sitt ursprung i denna kultursfär.

Börjar du bli lite sjösjuk av allt resande kors och tvärs på jordklotet? Då ska vi åter ta och jorda oss i Våmhus. Våmhus hör till det övre Dalarna, som har en unik ställning i Sverige genom sin frånvaro av societet och adel. Här fanns endast en klass; en stundom fattig men ständigt stolt bondeklass. I Våmhus räckte inte jordbruket till, varför man tidigt specialiserade sig på hantverk för att överleva. Den unika traditionen att tillverka spånkorgar av furu lever fortfarande här, liksom kunskapen att tillverka smycken och andra prydnader av människohår. Det senare, som till övervägande del varit och är en kvinnlig verksamhet, var under några årtionden bygdens avgjort största inkomstkälla. Sara Sjöberg, Våmhusbördig hårkulla och student på föremålsantikvariska programmet på Högskolan på Gotland, begav sig förra året ut på en resa i hårkullornas fotspår. Resultatet blev en utställning som väcker nyfikenhet. Jag ringer henne och hon berättar:

– I Våmhus drog kvinnorna in större inkomster än vad männen gjorde på skogs- och jordbruk. Det var avgörande för att rädda barnen från svält och gårdarna från förfall. På vilka orter i dag har kvinnor ett sådant ekonomiskt övertag?

Vart jag mig i världen vänder. Bilden ingår i Sara Sjöbergs utställning om hårkullor i S:t Petersburg. Folkdräkten var ett signum för hårkullorna och de hade alltid med sig dräkten på sina resor. Foto: Dmitry Peshehonov.

Nu börjar vi närma oss orsaken till att Våmhuskvinnorna håller rysstrasan så kär. Under mitten av 1800-talet var hårarbeten på modet bland Europas högre skikt. Drottning Victoria av England smyckade sig med hårarbeten tillverkade av Våmhuskullan Martis Karin Ersdotter, och många bemedlade ville ha lika vackra smycken. Hårarbetena var ofta beställningsuppdrag där kunden stod för råvaran, håret kunde gärna komma från någon nära anhörig. För att få avsättning för produkterna gav sig hårkullorna ut på långa vandringar. Många nöjde sig med Stockholm. Men mellan år 1860 och 1880 gjorde kvinnor från den lilla socknen Våmhus runt 3 000 resor utomlands. Slutdestination för resorna var bland annat Skottland, Danmark, Finland och – Ryssland. I S:t Petersburg blev Våmhuskullor i sin karaktäristiska dräkt en vanlig syn, och de var respekterade som duktiga hantverkare och affärskvinnor. Ofta blev de smått förmögna på sin verksamhet och fick hänga med societeten.

Dessa Våmhuskullor såg färgrika sjalar på marknader i Ryssland, och tog med sig buntar hem där de blev ett attraktivt alternativ till de vita halskläden som ännu används i Mora vid högtider.

Hur dalkullor som odlar sitt varumärke och regionala särart genom dräkter baserade på urgamla hantverkstraditioner, med glädje och öppet hjärta tar till sig bedårande rödgula sjalar från fjärran länder – det är bara det en fin och svindlande tanke. I ett vidare perspektiv har dessa mönstrade sjalar tillkommit som en universell längtan efter det vackraste att klä sig i. Indien och Java, Persien, Kina, Schweiz, Ryssland och Dalarna. Alla hjälpte till, och alla ville ha dem. Under 1700-talet infördes i Frankrike förbud mot kattuntyger eftersom de hotade handeln med ylle och silke. Fransyskornas förtjusning över dessa tyger var dock större än laglydnaden, varför de använde dem ändå. Trots att de kunde få sina klänningar avslitna och brända på öppen gata. Och i Dalarna valde man att köpa dyrbara sjalar av västgötaknallar eller judiska köpmän (om man inte, som i Våmhus bodde granne med hårkullor) just för att de var så bländande vackra. Och att klä sig vackert, det var det mest effektiva sättet att vinna status och självförtroende.

Att fläta ett minne. Ett hårarbete är ett minne av någon nära, ett minne av en tid som varit. Foto: Dmitry Peshehonov.

En slutsats av detta är att värdet i dräktdelar, liksom i de byggnader och föremål som omger oss, till stor del ligger i deras funktion som bärare av kollektiva eller personliga minnen. Ett föremål som laddats med decenniers eller århundradens historia blir helt enkelt något att hålla nära hjärtat. Och finns det en viktigare historia att hålla levande, än den om socknen Våmhus? Ett fattigt men klasslöst samhälle där man var orädd och öppen nog att möta och ta intryck av människor från andra kulturer och religioner, samtidigt som man var mån om sina egna traditioner. Och, inte minst, historien om rysstrasan är historien om fria och starka kvinnor. Sara Sjöberg, hon som reste till S:t Petersburg i hårkullornas spår, förklarar:

– På 1800-talet var ju många kvinnor inte ens myndiga. Men unga kvinnor i Våmhus tillbringade åtskilliga månader utomlands, lärde sig flera språk och tjänade pengar medan männen var hemma och skötte hushåll och jordbruk. Om man börjar nysta i hårkullornas historia blir det snart ganska fantastiskt. Därför är rysstrasan betydelsefull för mig.

Jonatan Malm är slöjdare och frilansjournalist. Djupdykningen bland rysstrasorna öppnade dörren för honom till en ny sfär i hemslöjdsvärlden.

Lars Berglund är fotograf i Mora. Han plåtar ofta brudpar, men läget tvärs över gatan från Mora Hemslöjd har gett honom en rad slöjdfotouppdrag genom åren.

30 maj 2012

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy