Ett hus i famnen

Rost, mögel och fuktskador. Christopher Robin Nordström letar upp Tokyos mest oansenliga hus och bygger dem på nytt.

Text Liv Blomberg
Foto Henrik Bonnevier
28 mars 2022

Putsen har släppt och fasaden är smutsig. Väggarna är angripna av fukt och mögel och fönstren gapar tomma i det slitna bostadshuset. Halvfärdigt står det på arbetsbordet i Christopher Robin Nordströms ateljé och väntar på att utrustas med ventilation, elledningar och andra detaljer. Christopher Robin Nordström synar det och ser nöjd ut.
– Väggarna är gjorda av mdf-skivor som jag rollat med finspackel. Det ser precis ut som puts, exakt som jag ville. Förut har jag limmat på sandpapper och målat ovanpå det men det här var ju enklare.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Han är möbelsnickare och designer och just nu förstaårsstudent på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och han bygger miniatyrer av japanska hus som han aldrig sett i verkligheten.
– Jag går runt i Google Street view och väljer en byggnad, oftast ett så intetsägande hus som möjligt. Som det där, säger han och pekar mot bygget på bordet.

Om husets förlaga, som står någonstans i dagens Tokyo, vet han egentligen ingenting.
– Det är ett helt vanligt bostadshus. Jag valde det bara för utseendets skull. Jag testar hur långt jag kan dra det, hur tråkigt hus jag kan göra och ändå få det att vara intressant, säger han och låter upplivad av tanken.

Sitt första modellhus byggde han för tre, fyra år sedan. Då hade han varit i Tokyo och blivit helt tagen av staden.
– Det är en av världens största städer men den är ändå inte särskilt storslagen. Den består av små kvarter med tvåvåningshus. Slitna men väl omhändertagna och fullt fungerande. De är lappade och lagade och det påminner lite om japanernas sätt att laga kläder, säger han och syftar på den gamla lagningstekniken boro med lager på lager och tråd på tråd. Han tilltalades av de ruffiga gatumiljöerna och husens patina.
– Det var som att vara i Star Wars eller Blade Runner. Som att gå omkring i en science fictionvärld.

I samma veva kände Christopher Robin, som mycket riktigt fått sitt namn efter Nalle Puh-böckerna, att han behövde en skrivbordshobby om kvällarna för att inte fastna framför Netflix. Hemma vid köksbordet började han bygga ett hus från Tokyo efter en bild som han hittat på internet. Det var kul och snart blev det fler. Fram till idag har han gjort en sju, åtta stycken. Alla från Tokyo.

Han bygger i skala 1:20. Det bestämde han sig för tidigt.
– Det är inte en kommersiell skala. Det finns inga modellbyggen att köpa i den storleken. Det gör att jag måste bygga allt själv, förklarar han.
– Jag kan alltså inte köpa en cykel och ställa utanför porten, eller beställa en dockhusbrevlåda på internet, då blir skalan fel.

– Det var väldigt bökigt att få till gardinerna bakom dörrarna, säger Christopher Robin om huset han pekar på. Det grå till höger är en skoaffär.

Men valet av skala handlar också om storleken. Husen blir inte större än att han kan bära dem.
– Jag vill kunna hålla dem i famnen, säger han och visar med en omslutande rörelse hur han bär ett fiktivt litet hus i armarna.
– Jag har inte knäckt den frågan riktigt än, men det är något med modeller och kroppen. Att vi kan bära dem, att vi måste böja oss ner för att titta in, att vi kan titta runt och se helheten på en gång. Det verkar tilltala oss på något sätt.

Alla tekniker och material är tillåtna. Christopher Robin Nordström använder 3D-printer, plast, metall, papp och trä. Olika detaljer, som el- och gasmätare, luftkonditioneringar, brevlådor och eluttag låter han ofta fotoetsa i mässing.
– Jag ritar föremålet, exempelvis en ventilationstrumma, i ritprogrammet Illustrator och skickar iväg filen till ett företag. Sedan får jag tillbaka ritningarna som en byggsats i tunn mässing som jag kan vika till det föremål jag ska göra.

Varje modellbygge kräver research. Att hitta det hus som är intetsägande på rätt sätt bland Tokyos hundratusentals slitna och alldagliga byggnader, tar bara det sin tid. Sedan skriver Christopher Robin Nordström ut bilder från Google Street view ur alla möjliga vinklar, försöker tolka och omsätta dem till skala 1:20 och närstuderar detaljerna.
– Jag brukar gå in på Mitsubishis hemsida och få ritningar till luftkonditioneringar och eluttag som jag ritar av i datorn. Nu har jag mitt eget bibliotek med byggsatser för japanska armaturer, trummor och andra byggdetaljer, säger han nöjt.

Oftast tar han avstamp i en stomme av mdf-skivor.
– De tål fukt bra och är enkla att laserskära.

När modellen fått väggar och tak börjar utmaningen att få fram den rätta patinan, slitaget och förfallet. Christopher Robin använder roller, spackel, oljefärg och sprayfärg och testar hela tiden nya sätt och verktyg.
– Alla fläckar och fuktskador och allt mögel jobbar jag ofta fram med tandborste.

Den som betraktar husen blir lätt nyfiken på vad som finns där inne. Men det är nästan aldrig möjligt att titta in. Persiennerna är alltid neddragna eller så är rutorna frostade.
I bottenplan har butikerna jalusierna nere. Husen är som avskärmade från mänskligt liv.

Christopher Robin beskriver stämningen omkring dem som »ett slags melankolisk höst«.
– Skulle jag sätta dit något som pågår så skulle jag frysa tiden, husen skulle bli till ögonblicksbilder. Nu står de där och följer med i årstiderna. Det skulle lika gärna kunna vara sommar som vinter. Kanske händer det nåt där inne, men det är inget jag vill avslöja.

Han har funderat på vad det är som gör att husen fascinerar. Många som ser hans miniatyrer hör av sig och berättar om allt från att de får hemlängtan till att de kan känna hur det luktar där inne.
– De har något. De lämnar en inte oberörd. Folk sugs in och tittar länge. Jag jobbar på att förstå vad det är, säger han och utvecklar ett resonemang kring att modeller i allmänhet verkar slå an något i oss.
– Modeller finns ju i alla kategorier från bilar, tåg och flygplan till dockhus, bondgårdar och dinosaurier. Vi verkar gilla att skapa egna små världar.

Vid sidan om studierna tar han också uppdrag som modellbyggare åt arkitektkontor.
– Det är något helt annat. Där får jag tolka ritningar och bygga exakt och helt spotless, ingen patina där inte. Det är en kul kontrast.

Han säger att för tjugo år sedan hade de flesta arkitektkontor modellbyggare knutna till sig men att 3D-printade modeller blivit allt vanligare idag.
– Men vissa gillar en hederlig modell och tycker att det tillför något att den är byggd i exempelvis de material som husen ska vara i. Även mäklarfirmor behöver modeller för sina nybyggnadsprojekt. Jag tror faktiskt att de handbyggda modellerna är på väg tillbaka.

– Huset till vänster är en pizzeria. Det var mitt första bygge i den stilen. Jag gillar hur smutsen har runnit och hur det nästan ser ut som om huset gråter.

Egentligen är modellbyggarvärlden väldigt stor påpekar Christopher Robin.
– Men det råder vattentäta skott mellan de olika världarna. De som bygger flygplan, tåg och dockskåp har inget med varandra att göra, trots att de ju kunde ha glädje av varandras kunskaper och sätt att lösa problem.

Själv kommer han fortsätta att göra fler hus och han har fått ett stipendium för att åka tillbaka till Tokyo.
– Kanske går jag och besöker husen som jag byggt, funderar han och ser glad ut innan han tillägger:
– Eller kanske inte. ­

28 mars 2022

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!