En väl förborgad hemlighet

Det var också här som lotustyget uppfanns för nästan hundra år sedan, när en kvinna vid namn Daw Sa U plockade en doftande rosa lotusblomma för att ge som offergåva i templet. I stjälkens ände spretade tunna fibrer fram och hon fick idén att spinna dem till tråd. Av trådarna vävde hon sedan en kåpa som hon skänkte till en ärevördig munk, som i sin tur – som tack för gåvan – gav henne namnet Daw Kyar U, fru Lotusägg.

Med tiden började fler och fler runt sjön Inle att väva med lotusgarn. De som tillverkade lotusdräkter till framstående buddhistmunkar och statyer i pagoderna ansågs visa sin hängivenhet och vördnad.

Än idag präglas alla steg i tillverkningsprocessen av andliga värderingar. Innan stjälken plockas skänks rituella offergåvor till lotusblommans skyddsande. Vävstolen i sig betraktas som en helig plats och de kvinnor som väver tyget måste följa buddhismens fem föreskrifter (värna allt liv, respektera andras ting, var omtänksam och ansvarsfull, tala sanning och håll sinnet klart). Dräkterna överlämnas till mottagande munkar under den buddhistiska fastan, som sammanfaller med den regniga årstid då lotusen blommar som mest. Enligt burmesisk tro lugnar lotusdräkten sinnet på den som bär den och underlättar vid meditation.

Lotusblomman fungerar också som en metafor för Buddhas läror. Med rötterna i gyttja växer blomman uppåt genom grumliga vatten – en symbol för lidande. Men ovanför vattenytan slår den ut, ren och upplyst. Det berättas att varhelst Siddharta Gautama Buddha tog sju steg, blommade lotus i hans spår.

Det är under monsunregnen som lotusen spirar som bäst och det är också då den skördas. Helst ska den stå i full blom när stjälkarna plockas. Och det är i stjälkarna på de mest djuprosa blommorna som de bästa fibrerna finns.

När en stjälk har plockats måste fibrerna fram inom tre dagar, medan de fortfarande är färska. På ett litet träbord skärs en handfull stjälkar upp och de svampiga fibrerna dras ut, tvinnas och snurras mellan blöta händer. Sedan är de redo att spinnas, tvättas och vävas.

Råa lotustrådar har en naturlig, krämvit färg. Tygerna däremot färgas med jackfrukt, mullbärsblad, fröer och bark. Hela processen är extremt arbetskrävande. Det gör lotustyg till ett av världens dyraste. Till en tunn halsduk går det åt 4 000 lotusstjälkar, till en större sjal runt 40 000 och en hel munkdräkt kräver 220 000 stjälkar och tar 60 vävare tio dagar att slutföra.

Lotustyget andas och går att bära året runt. Det är svalt på sommaren och varmt på vintern. Känslan påminner om råsiden eller linne. Det är ett mjukt och lätt tyg, av naturen vattentåligt. Nyligen visade en italiensk modeskapare en kollektion med lotuskläder på en designmässa i Paris. Hans dubbelknäppta lotusblazer, värderad till motsvarande nästan 37 000 kronor, skapade ringar på vattnet i modevärlden såväl som i sjön Inle. I takt med att Burma öppnar sig alltmer och delar sina gömda kulturella skatter med omvärlden börjar det stå klart att den unika lotustygsvävningen inte kommer att leva kvar i det fördolda länge till.

Redan idag fraktas lotusstjälkar från andra delar av Burma till Inle för att möta en växande efterfrågan på tyg. Men om en långsiktigt fungerande lotusindustri ska utvecklas krävs hållbara metoder för skörd, fortsatt respekt för sjöns ömtåliga ekosystem och för folket som lever där – kanske också för lotusblommans skyddsande.