»Allt började med att jag läste en tidningsartikel om bin. Den handlade om att de inte mår bra och håller på att dö. Och om bina försvinner, då försvinner ju även mycket av vår mat. Efter det fick jag idén att tova en honungskaka. Jag kände att snart kanske inte bina finns kvar och jag ville visa hur vackert och fantastiskt deras liv är.
Jag och mina föräldrar kom till Sverige i samband med krisen i Grekland 2012. Innan jag kom hit jobbade jag som hundtränare och gillade dessutom att skapa saker av hårda material som trä, glas och betong. Jag hade gjort några möbler och konstverk och även hållit på med fotografi.
Här i Sverige kom jag för första gången i kontakt med ull. Först trodde jag inte att det var något för mig, men efter en prova-på-workshop hos Västmanlands läns hemslöjdsförbund, är jag helt omvänd. Nu är det mitt bästa material! Jag älskar att experimentera och med ull kan jag testa alla mina idéer.
När jag gjorde honungskakan började jag med att klippa till ljusgul ullvadd i små bitar som jag sedan limmade ihop till sexkantiga celler. Det såg inte så värst fint ut. Då tog jag ull och lade ovanpå cellstrukturen och försökte nåltova fast den och skapa en mer organisk form. Men det var väldigt svårt att få det bra. Så jag testade att blanda vatten och trälim och smeta ut det över ullen och sedan tryckte och tovade jag fast den i och runt cellerna. Genast fick de en mer rundad form som kändes rätt.
Sedan ville jag förstås ha in honung i min vaxkaka och för det tog jag orange ull och blandade med epoxylim och fyllde cellerna. Limmet gör att ullen glänser och ser så där trögflytande ut som riktig honung.
Larverna gjorde jag av vitt garn. Sedan var det dags att göra ramen. I en vanlig bikupa finns ju träramar som bina bygger sina vaxkakor i. Det gör det lätt för biodlaren att skörda honungen, det är bara att lyfta ut ramarna fyllda av vax och honung.
Jag gjorde stommen till min ram av frigolit och torrtovade ull runt den. Men frigoliten gick sönder efter ett tag av alla sticken, så jag tovade även vått, med vatten och såpa. När hela vaxkakan och ramen var klara började jag göra själva bina.
Först formade jag en ståltrådsstomme med ben, kropp och huvud och lindade gul och svart ull runt. När jag skulle göra vingarna ville jag att de skulle se så naturliga ut som möjligt. Jag testade att klippa ut dem i vanligt papper, men det såg platt ut. På internet kollade jag upp bivingar och hittade foton som jag skrev ut på transparent kalkeringspapper. Jag skrev ut säkert 20–30 vingpar på ett papper. Sedan penslade jag epoxylim som fick torka på varje vingbild innan jag klippte ut den.
När jag klippte blev kanterna vita och limmet liksom fnasade sig lite. Det fixade jag genom att ta en glödpenna och millimeter för millimeter försiktigt bränna bort det vita och ge vingarna en lite lätt bränd kontur. Det tog jättelång tid och var varmt och jobbigt.
Bara att göra tio vingpar tog nog över tjugo timmar. Varje kväll när jag kom hem från jobbet satt jag en timme eller mer. Allt som allt tog det tre månader att göra vaxkakan med ram och bin.
Jag har så mycket idéer, de bara kommer. I mitt jobb på en städfirma har jag dessutom tid att tänka medan jag arbetar. Visst blir man trött av att arbeta men jag kan inte sitta stilla och göra ingenting. Jag gör konst på kvällarna när mitt barn sover.
När min honungskaka var klar fick jag ställa ut den hos en konstförening här i Surahammar, Stenhuset, och en privatperson köpte den direkt. Det var roligt förstås men jag gör ju inte konst för pengarnas skull.
Jag skulle nog inte kunna göra en till likadan, jag vill alltid göra något nytt och unikt. Jag tycker den blev fin, men inte lika fin som den som riktiga bin gör. De gör äkta konst som dessutom är viktig för vårt liv här på jorden.«
