»Det började med en felräkning. För några år sedan gjorde jag en trasväv som skulle hänga på Öckerö, i hörsalen på bibblan. Jag bad invånarna att skänka kläder. Det kom in otroligt mycket. Nio sopsäckar fulla. Jag sorterade dem efter färg och började klippa remsor. Jag hade sagt att jag skulle använda en liten del av varje plagg som kom in. Väven i inslags- och varprips heter Färgkod: Öckerö och går nu som en 40 meter lång väggbeklädnad runt hela rummet. Jag klippte och klippte. Trasor hängde överallt längs väggarna i min ateljé. Men när väven var klar hade jag fortfarande hälften av materialet kvar. Jag hade räknat helt fel. Då kände jag att jag ville göra nånting extra som tack till alla som bidragit. Så kom den här tofsen till.
En tofs
Flätmani och 25 kilo klippta trasor. Textilkonstnären Emma Linde berättar för Maria Diedrichs om tofsen Tassel och den oväntade effekten av en grov felkalkylering. Nicke Johansson plåtade.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Den är gjord på samma sätt som man gör en garntofs till en toppluva. Den är 1,74 meter hög och hänger i åtta meter flätat rep. Den är ganska kompakt – väger ungefär 25 kilo, och så har den som en krinolin nedtill, tre ståltrådsringar som ger den form.
Det tog i stort sett bara en dag att göra den. Jag jobbade väldigt intuitivt och snabbt! Först hängde remsorna rakt ned, sedan började jag plocka med dem och väva kors och tvärs som ett tuskaftmönster runt om den övre delen. Flätandet var väldigt lockande. Jag kunde nästan inte hindra mig själv. Det var så kul att se alla färgmöten som uppstod. Man fastnar liksom. Det är häftigt med mönstrade trasor. Det är svårt att räkna ut precis hur det kommer att bli. Jag fortsatte att fläta hela vägen ned. Men då kändes den plötsligt väldigt stängd så jag fick plocka upp det igen.
Efteråt har många tolkat den som en kvinnogestalt. Men min tanke var egentligen bara en tofs. Får man vara så enkel? Ibland har jag mycket tankar bakom ett verk, men det här var bara ett experiment. Jag ville se hur det skulle bli att göra en vanlig tofs i hundra gånger större skala. Ute på Öckerö blev det mycket associationer till bojar och rep och fiskekvinnor som går och väntar på sina män. Det är väldigt svårt att inte relatera till den som en kropp eftersom den är så stor. Man tänker kjol och kvinna. Det var inte planen från början. Det var något som jag såg efterhand.
Jag jobbar gärna med materialet som utgångspunkt. Tofsen känns ganska typisk för mitt arbetssätt. Jag tycker om att klippa isär, sortera, omorganisera och foga ihop material på nya sätt. Jag försöker skapa ordning på något vis. Det är väl en sorts undersökande av materialens möjligheter.
Nu har det gått några år sedan jag gjorde tofsen. Det är alltid lätt att se sina egna misstag när man tittar tillbaka. Ibland tar man fram någon gammal sak man har gjort och känner »Nej fy, den här vill jag aldrig se igen«. Men så känns inte den här. När jag tittar på den idag kan jag fortfarande bli väldigt fascinerad av alla små möten mellan människors olika plagg. Det är fint när man zoomar in och ser hur tygerna ligger bredvid varandra. Och det finns en lockelse i att den är så massiv. En stor mängd material. Det gillar jag fortfarande när jag ser den. Den tar mycket utrymme i anspråk.
Jag fick höra en del historier från klädernas ägare. Någon hade lämnat ett plagg från sig själv, ett från sina föräldrar och ett från vart och ett av sina barn för att jag skulle kunna väva in hela familjen. En man skickade en slips på posten efter att insamlingen var slut. Han tyckte den var väldigt, väldigt snygg. Det vore så synd om väven blev gjord utan den fina slipsen, tyckte han. Det där gör ju att man känner ett ansvar för materialet. En omsorg om plaggen och om personerna som skänkt dem.«