En mästare startar om

Basbibi Sadi packade sina broderier och flydde. Hon bar dem över bergen och smugglade dem över havet, hela vägen till Sverige. Nu ligger de orörda i en resväska i väntan på livet som ska börja igen.

Text Axel Norén
Foto Sara Mac Key
6 december 2017

Basbibi Sadi stod på stranden i turkiska Izmir med en väska i varje hand. Vägen dit hade varit dramatisk: flykten över de iranska bergen, gränspolisens gripande av maken Nadirshah, och hotet att skickas tillbaka till ett krigshärjat Afghanistan. Nu skulle hon sätta sig i en nio meter lång gummibåt tillsammans med sina två söner och 52 andra personer som väntade på nya liv på andra sidan Medelhavet. Hon var redo att gå ombord, men blev beordrad att lämna kvar sina väskor. De fick inte plats, förklarade föraren. I den ena väskan hade hon sina kläder, i den andra sina broderier. Basbibi tänkte snabbt och beslutade sig för att försöka smuggla ombord en av väskorna.
– Så jag lämnade mina kläder på stranden. Jag klarade inte av att lämna broderierna. Där fanns dukar jag hade lagt jättemycket tid på, och speciella plagg som jag skulle ge bort, säger hon.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Porträtt av Basbibi Sadi.

Basbibi föddes i Afghanistan. Hennes mamma och syster lärde henne brodera redan innan hon fyllt tio. Det krävdes mycket träning. Broderierna är minutiöst utförda i vitt på vitt. Hon räknar trådarna i bottentyget i bomull och packar den tunna, fina silkestråden tätt, tätt i precisa stygn. Olika varianter av plattsöm täcker hela ytor som ramas in med stjälkstygn i skarpt blått. Tråden skimrar som fiskfjäll i olika riktningar och bildar knivskarpa komplexa mönster som påminner om svartstick och andra broderier som kan hittas på folkdräkter i Sverige. Det tar flera veckors idogt arbete bara att brodera ett hörn på en sjal.
– Jag använder en väldigt tunn och fin nål. Stygnen sitter tätt och kräver noggrannhet. Ett litet misstag gör att hela broderiet blir fel. Då blir arbetet ogjort. Tråden och tygerna är dyra, så man har inte råd att misslyckas. Men då, när jag lärde mig, gjorde jag fel hela tiden. Därför börjar man med billigare material.

Basbibi och maken Nadirshah flydde från Afghanistan till Iran i samband med inbördeskriget på 1990-talet, där talibanerna tog makten. För 18 år sedan föddes Sajad och två år efter honom föddes Zaker. Afghaner i Iran lever riskfyllt. Illegala invandrare utsätts för razzior och skickas tillbaka. Uppehållstillstånd måste förnyas årligen och kan dras in utan förvarning. Hotet att skickas tillbaka till Afghanistan vägde tungt på familjen Sadis axlar.

Deras första flyktförsök slutade just så. De skickades till Afghanistan, där Sajad och Zaker aldrig ens bott. Det andra gick bättre. Basbibi, Sajad och Zaker tog sig till Turkiet och betalade för tre platser på gummibåten till Grekland. Men Nadirshah greps återigen vid gränsen till Turkiet och skickades än en gång tillbaka till Afghanistan. När Basbibi, Sajad och Zaker nått Sverige försökte Nadirshah igen och lyckades till slut ta sig över gränsen.

Väl återförenade placerades familjen i en av Migrationsverkets lägenheter i Stenstorp, ett litet samhälle mellan Skövde och Falköping. De fick uppehållstillstånd i januari, ett drygt år efter flykten över de iranska bergen och båtresan över Medelhavet. I slutet av sommaren blev de med kort varsel tvungna att lämna lägenheten och leta upp ett nytt boende. Det fanns inga lediga lägenheter i Stenstorp eller Falköping där familjen börjat etablera sina liv. I stället fick de en lägenhet i industrisamhället Kvänum på Varaslätten.

Familjen Sadi: Nadirshah, Basbibi och Sajad, 18. Lillebror Zaker utanför bild.

De lever enkelt. Vardagsrummets möblemang består av en soffa, två stora mattor och under snedtaket ligger två blårandiga madrasser. Basbibi virar upp knytet med broderier. Hon räcker över tygstycke efter tygstycke till Sajad och pratar lågmält på dari, en variant av persiska. Broderierna vittnar om det liv som kommer sedan. Sajad håller fram en duk med broderade hörn och det är oklart om han översätter Basbibis ord eller pratar själv:
– Ni använder inte sådana här i Sverige. Den här kan man lägga på teven eller videon, eller på en tvättmaskin. Afghaner täcker allt möjligt med dukar. De större tygerna hänger man upp på väggen, säger Sajad.

I samma väska finns klädesplaggen som Basbibi inte kunde lämna på stranden. Dem har hon broderat till sönernas framtida bröllop. Det är sjalar och tygstycken som har specifika ändamål. En sjal ska hänga över Sajads axlar på bröllopet. En annan ska bruden bära. Sajad ler något generat när han översätter sin mammas ord. Han är 18, och läser naturvetenskapligt gymnasieprogram i Lidköping och ägnar bussresorna dit och hem åt att plugga körkortsteori.
– Det var tråkigt att behöva flytta. Jag hade kompisar i Stenstorp och på skolan i Falköping. Här känner jag inte någon. Det gör ingen av oss. Så snart jag får möjlighet ska jag flytta härifrån, säger han.

I väskan ligger också den glänsande silkestråden i ett löst virat nystan. Den räcker inte särskilt länge till, och Basbibi har inte hittat någon som säljer den sortens tråd. Hon har knappt rört sina broderier sedan hon lämnade Iran. Hon köpte en sybåge i en butik i Skövde och har broderat lite med den. Men det är inte samma sak. I Afghanistan och Iran var broderiet ett sätt att umgås. De pratade, skrattade och broderade. Några sådana vänner har hon inte i Kvänum.
– Det är för tråkigt och jobbigt att brodera ensam. Arbetet kräver full fokus, men om man inte umgås med andra samtidigt blir det nästan outhärdligt.

Men hon skulle vilja. När hon visat upp sina broderier har de väckt intresse, och hon har till och med fått in en beställning.
– Jag skulle vilja lära ut den här sortens broderi till andra. Så fort jag lärt mig språket bättre vill jag hålla i en kurs. Jag tror säkert att det finns någon som är intresserad. Och det vore roligt för mig att hitta någon att brodera med igen.

Axel Norén är frilansjournalist och har inte tålamod till minsta korsstygn ens.
Sara Mac Key är fotograf och så bortskämd som hon blev under besöket hos familjen Sadi har hon aldrig blivit förut.

6 december 2017

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy