En flätad historia

Längs en av salens väggar löper ett hisstorn, täckt av flätade mässingsband. Tankarna glider lätt över till Lisa Juntunen Roos konst. Sedan många år tillbaka flätar också hon – men av använda, tomma kaffepaket.
– Det är ett sätt för mig att skriva in mig i en tusenårig slöjdtradition, men med plasten som ett modernt tillägg, säger hon.

Några dagar före prisutdelningen pratar vi i lugn och ro om hantverk och konstnärskap. Hon berättar att hon har stickat och sytt så länge hon kan minnas. Mycket tack vare sin finska mormor.
– Hon pratade bara finska och jag kunde bara svenska. Vi umgicks genom att handarbeta tillsammans. Det blev vårt gemensamma språk och vårt sätt att mötas, säger Lisa Juntunen Roos.

Hennes mamma, som hade åtta syskon, arbetskraftsinvandrade till Sverige tillsammans med en syster på 1970-talet. Hon fick arbete som svetsare i industristaden Västerås. Men som barn tillbringade Lisa Juntunen Roos många skollov i grannlandet i öster. Där blev det en annan släkting, en moster, som introducerade henne till kaffepaketshantverket. I Finland är »kaffeväskor« ett välkänt fenomen. De påminner om flätade näverväskor, men är tillverkade i plast och skiftar i alla tänkbara färger.
– Att ta tillvara och förädla det som finns runt omkring tolkar jag som en karaktäristisk finsk mentalitet, ett sorts efterkrigsbeteende som sitter djupt. Jag har vidareutvecklat tekniken för att arbeta figurativt och har helt frångått traditionen med bruksföremål, som exempelvis väskor och korgar, säger hon.

Inom näverslöjden är det vanligt att fläta samman långa remsor. Lisa Juntunen Roos arbetar istället med mindre bitar som hon viker till ett slags länkar som hon sätter samman till långa rader av kedjor, och slutligen syr ihop med stygn som inte syns på framsidan. Hennes bilder är uppbyggda av hundratals eller rentav tusentals pixlar som tillsammans bildar lågupplösta motiv.
– Jag försöker få ut så många pixlar som möjligt från varje kaffepaket för att minimera svinnet. När jag har bestämt storleken på verket går det att räkna ut hur många som krävs och hur mycket material jag behöver. Men jag brukar inte planera så noga, det stör mig inte om en viss färg tar slut halvvägs och jag får tänka om. Det blir en del av uttrycket, säger hon.

Vid det här laget vet hon precis vad som fungerar och inte. För att motiv och färger ska komma fram krävs tydliga kontraster. Hon anpassar också motivet efter om bilden ska studeras på nära eller långt håll.
– Jag tipsar ibland om att fotografera mina verk med en mobiltelefon. Det är något som händer då, och bilden framträder extra tydligt i det formatet, säger Lisa Juntunen Roos.

Hennes verk Jos saisin valita översätts Om jag fick välja och föreställer en flicka med flätor. Men om man detaljstuderar bilden framträder också lösryckta finska ord
i plasten, som kahvil (kafé) och paahta (att rosta). Det är ingen slump. Fortfarande föredrar Lisa Juntunen Roos att arbeta med finska kaffepaket framför svenska. Dels för att de förpackningarna är mer färgglada och intressanta, men också för att materialen skiljer sig åt. I Finland är det fortfarande tillåtet att tillverka metallblandad plast och den är mer stabil att slöjda med, förklarar hon.
– Min moster, som var den som lärde mig tekniken, är den som bidrar med mest material. Hon har skickat flera flyttkartonger med kaffepaket, hon måste ha engagerat hela byn – för den mängden dricker man inte själv. Ibland blir det fullt i verkstaden, men jag har aldrig hjärta att säga nej. Jag fick ett brev med kaffepaket i postlådan igår och ytterligare ett i förrgår.

Likartade flätningstekniker förekommer på många platser i världen, exempelvis i Venezuela. Men i Norden sticker Finland ut. Finland är också det land i världen som dricker mest kaffe per invånare, så det finns gott om material. Innan tetrapacket lanserades vävdes också mattor av de plastsäckar som mjölken då levererades i. Men all plast är inte lika praktisk att jobba med, påpekar Lisa som också uppskattar kaffeförpackningarna för att de inte behöver rengöras så noga.
– Jämför till exempel med en tunn och flottig chipspåse som måste diskas och sedan torka för att inte mögla.

En trevlig bonus är också att verkstaden tenderar att dofta kaffe. Men själv märker hon det inte längre.
– Och jag dricker nog också lite för mycket kaffe. Jag vill helst sätta på en panna direkt när jag kommer till verkstaden, trots att jag precis har druckit hemma. Jag försöker hålla mig till lunch i alla fall!

I början av 2023 invigde hon ett stort offentligt verk i Västerås, som också är staden där hon växte upp. Det består av elva delar som är utplacerade på flera våningsplan i det nybyggda parkeringshuset Oxen, och det är gjort av 2 000 kaffepaket. Temat är den arbetskraftsinvandring till Västmanland som hennes egen mamma var en del av. Just migration och familjerelationer är ämnen som hon återkommit till i sina arbeten.

Men från början visste hon inte att det var konstnär som hon ville jobba som. Efter en lång utbildning vid bland annat Konstfack, Handarbetets vänner och Capellagården – och efter ett gesällbrev i vävning – fick hon jobb som handvävare i ateljén hos Handarbetets vänner. Hon var glad. Ändå var det något som saknades.
– Jag var anställd på den enda platsen i Sverige där jag kunde arbeta med det som jag var utbildad till, men i dag har jag lämnat vävningen. Det låter högfärdigt, men jag nådde en viss höjd där det som alltid kittlat mig slutade att kittla. Det blev så enkelt att förutse hur slutresultatet skulle bli att det blev för ointressant att genomföra, säger hon.

I stället sa hon upp sig från sitt tidigare drömjobb och tog arbete som timanställd i fiskdisken på Coop. Vid det här laget har hon haft »hur många extrajobb som helst«, samtidigt som hon betalat tusentals kronor i månaden för en ateljé. Men nu kan hon äntligen försörja sig på sitt konsthantverk.

Tillbaka på Nationalmuseum ska prisceremonin precis börja. De lika tunga som höga glasdörrarna stängs igen. Den kommande timmen vigs åt föredrag, konstnärssamtal och prisutdelning.

Mot slutet räcker en man i publiken upp handen. Han frågar om det går bra med vilka kaffepaket som helst eller om hon bara använder finska. Lisa Juntunen Roos skruvar lite på sig. Även om verkstaden just nu är full, tar det emot att tacka nej till material. Hon säger precis som det är, att hon tar emot allt. Nästa person undrar hur hon gör med ändarna på de remsor som hon flätar med, och hon förklarar att de viks in i verken.

Efteråt är hon glad.
– Jag är hedrad och rörd. Även om jag har många kollegor som också är egenföretagare är det ganska ensamt att vara konstnär ibland. Jag har inte sökt det här stipendiet, och jag blir helt gråtfärdig när jag tänker på att det finns människor som haft koll på mig och det jag gör. Känslan att bli sedd och bekräftad är det största för mig.­