En enda kopp te

Drick och släng. I Calcutta går åsikterna isär om de engångskoppar av keramik som säljs längs gatorna. Hemslöjd hälsade på hos dem som drejar och bränner den omtvistade mugg som ger teet en smak av jord och lera.

Text Jenny Gustafsson
Foto Karim Mostafa
27 januari 2016

Två svartvita porträtt är upphängda vid sidan om dörren: en man och en kvinna, båda med långa liv bakom sig. Kring ramarna hänger girlander med brandgula blommor – ett sätt att visa ömhet och respekt.
– Det är min farmor och farfar. Hon blev 110 och han 120 år. Det var de som först kom hit, från Uttar Pradesh i nordvästra Indien.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Pechan Prajapatty tittar upp mot porträtten från andra sidan rummet. Han sitter på huk bakom en liten drejskiva som dras runt av en elektrisk motor. Händerna, som är täckta av ett lager granitgrå lera, slutar inte arbeta.

Farföräldrarna, berättar han, var hantverkare och startade den här verksamheten, nära floden i Calcuttaförorten Ultadanga. Hans pappa följde självklart i deras fotspår, han själv likaså.

Pechan Prajapatty drejar »på klös«. En enda centrerad lerklump på drejskivan räcker till åtskilliga koppar. Han formar bara toppen av leran, skär av, och börjar om.

Utan att titta ner formar Pechan Prajapatty en liten skör kopp ur den tunga leran. Han drejar »på klös«, har en stor lerklump på drejskivan men formar kopp på kopp ur toppen av lerklimpen. Det tar bara tre, fyra sekunder, så skär han av den med en tunn tråd som han håller virad runt handleden och kan fortsätta att dreja från den centrerade klös som är kvar på skivan. Med höger hand lyfter han försiktigt ned koppen och ställer den på en träplanka för att torka; med andra handen har han redan börjat forma nästa.

Bakom honom, innanför ett tunt tyg som hängts upp som skydd, håller koppar från igår på att svalna. De har först torkat i fem-sex timmar, sedan bränts över natten. Familjen har sin ugn mitt i huset – ett sätt att optimera plats och effektivitet. Ett hål har grävts i marken under ugnen, där de kryper ned och tänder på – sedan bränns kopparna ovanpå, tätt packade. Efteråt har färgen skiftat från grå till terrakotta.

Bhar, som lerkoppen kallas, må vara enkel i sin form, men har en större innebörd och än så länge en självklar plats i stadsbilden. Det är ur den som chaiwallahs, teförsäljare, serverar kopp efter kopp med te på Calcuttas gator och trottoarer. Testånden ligger aldrig mer än en kort promenad bort, ofta inom synhåll från varandra, och besökare trängs här från morgon till kväll. De enklaste stånden säljer kakor ur små glasburkar, andra serverar friterade piroger med kryddstark fyllning av potatis. Teet bryggs med känsla och perfektion; ibland i omgångar som räcker länge, ibland till varje enskild kund. Men alltid enligt samma grund: mjölk till hälften eller mer, socker i generösa mängder, kryddor som ingefära, svartpeppar och kardemumma – allt för att matcha den skarpa smaken av kolsvart, koncentrerat te.

I huset bredvid Pechan Prajapatty sitter hans bror och på andra sidan en yngre släkting, alla vid varsin drejskiva. Kopparna de gör blir identiska, trots att alla har sin egen teknik. Atchelal Prajapatty, den yngre av dem, arbetar med en imponerande snabbhet. Tummar och pekfingrar formar den ena perfekta, bulliga formen efter den andra. Aream Prajapatty, brodern, har ett annat lugn: hans koppar liksom flyter upp mellan kupade händer, som bubblor mot vattenytan.

De har samma efternamn eftersom de tillhör samma kast, berättar Pechan Prajapatty: De är khumbakar. Sedan generationer tillbaka tillverkar de föremål av lergodslera. Lerhantverket har en lång historia på den indiska subkontinenten, inte minst här i Bengalen. Sten har inte funnits tillgängligt som byggmaterial, istället har bengalerna byggt hus och tempel av rödskimrande tegel. Också skulpturer, bilder och bruksföremål har formats av lera.

För Pechan Prajapattys familj är hantverket en del av vardagen. Husets väggar, sladdar och bjälkar är alla färgade av den grå leran. Små färgsprakande ikoner med hinduiska gudar, och blomstergirlanderna runt farföräldrarnas tavlor, bryter mönstret. Surret från motorn som driver drejskivorna dämpar ljuden från gatan utanför. Träplankor med koppar står på tork ute på taket och en stor hög med ännu fuktig lera, tillräckligt för flera dagar, ståtar vid ingången. På en hylla sitter Pechan Prajapattys mobil i en liten hållare som han format av lera.

Leran, berättar hans fru, Shuman Prajapatty, kallas gangamati och kommer från botten av floden Ganges. Det är också dit den kommer återvända, efter ett liv som tekopp på Calcuttas gator. Bhar är engångskoppar, och slängs så fort teet druckits ur.
– Du kastar koppen i marken med ett kras, så den går sönder och bitarna sprids ut. Det är en ritual, så att ingen ska komma och använda samma kopp, men också ett sätt att bevara det naturliga kretsloppet, säger Diti Mookherjee från organisationen Association for Social and Environmental Development.

Hon jobbar med att få Calcuttas teförsäljare att fortsätta servera te ur bhar. Kopparna står nämligen inför ett hot, samma som fått dem att försvinna från testånden i nästan alla andra delar av Indien: Plast.
– Vi har alltid druckit te ur bhar, eller kulhar som de kallas i resten av Indien. Men för kanske tio år sedan började det komma muggar av plast. De är billigare än lera och teförsäljarna tyckte det var enklare, eftersom de tar mindre plats, säger hon.
Plasten tog över mer och mer, inte minst på Indiens tåg, där chaiwallahs är bland de första du möter när du stiger på. 2004 gjorde den dåvarande järnvägsministern, Lalu Prasad, ett försök att förbjuda plast på tågen för att minska soporna, eller åtminstone få dem mer miljövänliga. Men det var inte lätt. Idag kantar drivor av små, genomskinliga muggar landets räls, inte krossad bhar.

 

Calcutta är fortfarande undantaget. Som så ofta står staden med en fot i nuet, en i det förgångna. Den skyndar långsamt – vilket i just det här fallet är något bra. Faktum är att Calcuttaborna fortfarande är djupt förälskade i sin bhar. Koppens torra yta och jordiga smak, säger de, ger en ytterligare dimension till teet.
– Jag dricker bara te från bhar, även om det kostar några rupees mer. Det är en fråga om miljö. Plast skräpar ner staden. Men det handlar också om smak. Fråga vem som helst, alla kommer säga att det är godare att dricka ur bhar, säger Salim Reza.

Han sitter i Calcuttas centrala affärsområde, framför ett stort träd som ser ut att ha vuxit upp genom trottoaren. Varje morgon på väg till jobbet stannar han här och dricker te – alltid hos samma försäljare.
– Han har lagom mycket ingefära, precis som jag vill ha. Det gäller att smaka sig runt, alla chaiwallahs har sitt eget sätt att koka te.

Ingefära eller inte – tedrickandet i Calcutta tar aldrig slut, och inte heller efterfrågan på bhar. Var och en av dem är också ett unikt föremål. Kanterna formas mjuka av fingrarnas grepp, botten får ett litet tumavtryck då kärlet sätts ned på tork.
– Koppen fångar en kultur, människors sätt att leva. Plast kommer från fabriker, bhar kommer från människor. Från lera där vi bor. I vår tid måste vi ta vara på traditioner som förankrar oss. Om allt automatiseras så tappar vi fotfästet, säger Diti Mookherjee.

Hon berättar om högtider och bröllop från barndomen, då också maten serverades på terrakotta. Karaffer, tallrikar och skålar – allt var gjort av lera. De användes en gång, eller skyddades med löv för en något förlängd livstid. Till vardags åts maten enklare, från bananpalmens blad. Idag är det förstås annorlunda. Men traditionerna lever kvar. Fruktförsäljarna på Calcuttas gator lägger fortfarande uppskuren papaya i stora löv, och de friterade bröden kachori serveras i små tallrikar gjorda helt av blad.

Hantverkarna i Ultadanga gör andra skålar också, som bhar men av större modell. Rajindar Prajapatty, kusin till Pechan Prajapatty som arbetar i huset bredvid, tar ett kvickt grepp om leran, låter en större bit följa med mellan händerna, och formar en tre gånger så stor skål.
– Dessa är för mishti doi, söt yoghurt. Vi gör sådana också, men inte lika många förstås. Lergods är perfekt, det porösa materialet släpper ut lite vatten och gör konsistensen på yoghurten bättre, säger han.

Pechan Prajapatty drejar bara bhar, men arbetar också som chaufför. Han pekar på en liten lastbil som står parkerad utanför: den heter Diroj efter hans yngste son. Familjen har tre barn som alla går i en engelskspråkig skola, som anses bättre än de allmänna skolorna. Dessutom har de en privatlärare som kommer flera dagar i veckan. Allt kostar 3400 rupees varje månad: 450 kronor eller nio hela dagars arbete.
– Jag vill inte att barnen ska arbeta med bhar. De måste ha en utbildning så de kan välja sin framtid, inte jobba med något bara för att de inte har något annat val, som det var för mig. De står i ett annat vägskäl idag, säger Pechan Prajapatty.

Pechan Prajapattys barn får hjälp med skolarbetet av en privatlärare. Det kostar mycket för familjen, som har lite pengar. Pechan Prajapattys släkt har arbetat med lergods i generationer, men han vill ge barnen en annan framtid.

Rajindar Prajapatty däremot, är nöjd med sitt arbete. Vissa moment är mer slitsamma – som att bearbeta leran och bära de färdiga kopparna – men att dreja är behagligt. Han tycker om känslan av att skapa något. Men de skulle båda två vilja utveckla sin verksamhet. Tillverka koppar som går att använda om och om igen, arbeta vidare på designen. Sälja till Calcuttabor med mer köpkraft.

För bhar hör fortfarande hemma på trottoaren. Testånden är mötesplatser framförallt för dem som inte har råd att betala det tjugodubbla priset inne på något av stadens luftkonditionerade fik. Te, serverat av en chaiwallah på gatan, är arbetarklassens dryck.

Vid ett testånd i centrala Calcutta, utanför det japanska konsulatet och lyxhotellet Taj Bengal, står några personer och pratar, med fläckfria, välstrukna skjortor och tekoppar i handen. Alla jobbar på konsulatet och hotellet, som chaufförer eller vakter.
– Vi kommer hit flera gånger per dag, det är en del av vardagen, säger Adjaj Kumar och håller försiktigt sin kopp runt kanten, för att inte bränna fingrarna.

– Plast? Nej, aldrig. Det förstör både smaken och känslan.

Han dricker upp, kastar sin kopp i högen av bhar som ligger på marken. Den går inte sönder, men han går iväg ändå. Det krasar av bitar under hans fötter. Snart kommer några andra fotsulor att krossa hans bhar, och lerbitarna återgå till marken.

27 januari 2016

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy