En brokig historia

I Europa blev tygerna lyxartiklar. Men de skapades under enkla förhållanden vid Indiens sydostkust. Här hade tekniken finslipats under ett par tusen år och gett upphov till flera specialiserade hantverksyrken som samarbetade om tillverkningen genom en komplex kombination av blocktryck, måleri, reservagefärgning och olika betningsmetoder.

Indiska handmålade tyger var en av de mest gångbara valutorna på världsmarknaden. Japan, Persien och Armenien hörde till storkunderna. När europeiska handelsmän ville byta till sig kryddor på Java, i nuvarande Indonesien, dög det inte med europeiska varor. De fick först göra ett stopp i Indien för att lasta på tyger att använda i byteshandeln.

Ett fåtal av kattunerna följde med i lastrummen till Europa. Sedan gick det snabbt. »Dessa tyger smyger sig in i våra hus, gemak och sovrum. Gardiner, kuddar, stolsitsar och slutligen själva sängutrustningen, ja snart sagt allt kommer nu från den indiska handeln«, skrev den brittiske författaren Daniel Defoe 1707.

Också Sverige drabbades av kattunfebern. I ett brev om kung Karl XII:s liv i fält skriver en fransk ambassadör: »Jag har sett hans säng som intet annat är än utbredd halm på
golvet med täcke av indisk kattun«.

Det var framför allt som möbeltyger för de högre klasserna som kattunerna först inledde sitt segertåg över Europa. Men med tiden sipprade det nya modet även ned till bondeklassen och allmogen där de användes på helt nya sätt.

Förklädet ovan är från Alfta i Hälsingland. De stora droppformerna är typiska för det som kallas Paisleymönster, efter skotska textilstaden Paisley. Men de tidigaste exemplen på motivet tros härstamma från persiska riket och dateras till 700-talet före Kristus. Det persiska namnet är boteh, och vissa forskare har velat koppla ihop det med den zoroastriska religionen där motivet kan ha varit en symbol för evigheten. I Sverige blev formen dock omtyckt under ett helt annat namn: sjal-gurka.

De judiska tygtryckarna

Under 1700-talet var protektionism den politiska riktningen på modet. Den svenska ekonomin var slagen i spillror efter alla krig. Nu skulle den inhemska industrin gynnas genom importförbud och skyhöga tullar. Man ville att Sverige skulle vara självförsörjande, även på kattuner.

Under 1700-talet startades flera tryckerier på olika håll i landet men de hade det motigt. De svenska tryckarna hängde inte med i färgutvecklingen och de modemedvetna konsumenterna köpte hellre utländskt kattun, som ofta smugglats in illegalt.

Sverige var jämförelsevis sent med att tillåta judisk invandring. Men år 1782 trädde en ny lag i kraft som tillät judar att bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping. I och med den judiska invandringen tog också det svenska kattuntrycket fart på ett helt nytt sätt, menar Ulla-Karin Warberg som är intendent på Nordiska museet, med ansvar bland annat för folklig möbelkultur och textilier.

Många kom från Tyskland, där konsten att trycka kattuner utvecklats »på ett sätt, som de svenska tygtryckerierna inte alls kände till«, skriver forskaren Ingegerd Henschen i boken Kattuntryck (1992).

Men när den nyinflyttade Jacob Isaac år 1787 anhöll om att få anlägga ett kattuntryckeri i Stockholm togs han knappast emot med öppna armar. Kattun- och tapettryckar-societeterna råkade i »största sinnesuppror«. Ansökan var enligt dem ett försök att »undergräva rättrogna kristnas timmeliga välfärd. Ett bifall skulle leda till rikets obotliga skada och den svenska industriens ömkliga förkvävande«. »Man målade, med andra ord«, skriver Ingegerd Henschen, »Fan på väggen«.

Efter en hård debatt kunde Jacob Isaac ändå öppna sitt tryckeri i Marieberg i Stockholm. Och det skulle visa sig att de gamla tryckarna haft fog för sin oro. Inte just för industrins förkvävning – tvärtom stod branschen inför en aldrig tidigare skådad blomstring – men däremot för sin egen försörjning.
– De judiska tryckarna kom med ny kunskap, innovationer och medvetenhet kring modetrender från kontinenten. De kom att få väldigt stor betydelse för hur mönstertraditionen i Sverige utvecklades, berättar Ulla-Karin Warberg.

Inom några år dominerade de nyöppnade tryckerierna marknaden. Deras varor spreds över landet. Livstycket ovan kommer från Norrala socken i Hälsingland. Troligen är det tryckt i Stockholm av Hirsch David, vars tryckeri öppnade 1801. Hans företag blev ett av de största i Stockholm. Kattuner av det slag som han tryckte har hittas i plagg från nästan hela Sverige men är vanligast i Svealand och södra Norrland.

När blommorna kom till byn

Enfärgat, randigt eller någon gång rutigt. Så såg bondesamhällets mönstervärld ut innan kattunerna kom. Nu ställdes man plötsligt inför motiv och färgställningar som aldrig tidigare skådats. Prunkande rosor, slingrande växter och stiliserade påfågelfjädrar fick drängar och pigor att spendera sina ytterst få, surt förvärvade slantar på sanslöst dyrbara köpetyger.

Håkan Liby är etnolog och dräkthistoriker med specialintresse för just kattuner.
– Det är klart att de rönte enormt stor uppskattning i sin samtid, säger han.

Det var under 1800-talet som kattunboomen på allvar nådde landsbygdsbefolkningen i Sverige. Kringresande köpmän gick från by till by med sina tygrullar. Även om det nu fanns tryckerier även i Sverige fortsatte också importen. Framför allt från Glarusdalen i Schweiz. En ny teknik för att framställa klarröda kattuner hade gjort de schweiziska tryckerierna världsledande.

Deras tyger spreds till både Asien och Afrika. Såväl som till Siljansbygden. Samma tyger som blev otroligt älskade i vissa svenska landskap, och som blivit en självklar del av det svenska kulturarvet, fick en precis lika naturlig plats på Balkan, i Ungern och Slovakien.
– Det är något magiskt med de rödbottnade kattunerna, säger Håkan Liby.
– Något med den röda färgen i kombination med de fantastiska blommönstren. Det kan jag känna av själv ibland. Man kan bli helt besatt. I hälsingsk bondemiljö kallades de ofta  »rö’äkta«.

Ulla-Karin Warberg, på Nordiska museet, håller med.
– Rött har alltid varit en särskilt begärlig färg genom att den är svår att framställa. Det är kärlekens färg men den ansågs också ha en skyddande förmåga.

I Sverige är en det en vanlig missuppfattning att de rödbottnade kattunerna bara funnits i Dalarna. I själva verket fanns de även på andra håll. Det visar bland annat klädet ovan som kommer från Delsbo i Hälsingland. Det är en styckvara, större än ett vanligt halskläde. Kanske bars det över armen i rent dekorativt syfte. Troligen är det importerat till Sverige, förmodligen från Schweiz, under första halvan av 1800-talet.

Allmogens modeslavar

– Nästan allt inom den folkliga dräktkulturen bygger på kontinentala trender, förklarar Håkan Liby.
– Mansdräkten förändras i takt med uniformsmodet som i sin tur präglas av det franska modet. Europeiska och globala trender når de sociala grupperna här i Norden i lite olika takt och anammas och tolkas på olika sätt. Men inget föds här. Nästan allt som attraherat människor förr har kommit utifrån.

Även kattunerna följde modet i hög grad. Det syns både på bottenfärgerna och mönstren.
– De är väldigt trendkänsliga de här tygerna. Man kan avläsa alla modestilar i dem. En grupp är gustavianska, andra är rokokopåverkade, sedan kommer empire och nyrokoko.

Plagget ovan är ett klänningsliv. Det har alltså haft en fastsydd kjol. Färgerna skvallrar om att det hör till nyrokoko-perioden i mitten av 1800-talet. Då var det populärt med bottenfärger som gick från chokladbrunt till svart, med mönster i klara kulörer.

Kattunet som livet är sytt av är en metervara och saknar stämplar som röjer ursprunget. Möjligen är det importerat, men Håkan Liby lutar åt att det nog kommer från ett svenskt tryckeri. Livet har burits av en kvinna i Västmanland men precis samma tyg återfinns på ett förkläde som bevarats från Svärdsjö i Dalarna.
– Det är fascinerande att tänka sig att en försäljare gått omkring med en packe tyg på ryggen. Och här blev det en klänning men i Dalarna blev det ett förkläde, säger Håkan Liby.

Eftersom de var så dyra användes kattuner ofta i mindre plagg som mössor och halskläden. Och framförallt till fest. Men allt eftersom de blev både utslitna och omoderna kunde de degraderas till arbetsplagg eller återbrukas. En strimla av en gång praktfull kattun kunde sluta som foder. En frimärksstor bit kunde bli en dekoration någonstans.

Att mode och internationella influenser satt sin prägel på folkkulturen är definitivt mer regel än undantag. Det konstaterar både Håkan Liby och Ulla-Karin Warberg. Men kattunerna illustrerar det på ett ovanligt tydligt sätt.
– De är ett lysande exempel. I många andra fall har vi bara enstaka pusselbitar som förklarar hur ett mönster hamnat hos oss. Men här finns hela gången kartlagd, säger Ulla-Karin Warberg.
– Det kan också uppröra. Jag har blivit ifrågasatt för att jag sagt att rosor, tulpaner och nejlikor inte är några ursvenska mönster – men jag tycker att det är just det som gör dem så fascinerande! Att man i ett folkligt plagg från 1800-talet kan hitta trådar som leder till andra delar av världen och hundratals år bakåt i tiden. Det är otroligt spännande!­