En broderad berättelse

Därför har det varit viktigt för min mor att jag och min syster tagit vara på möjligheten och friheten att studera. Det vill säga, att vi inte blev sömmerskor. Numera säger min mor att hon alltid visste att jag skulle bli författare. För min del har jag tänkt länge över vad det innebär att fortsatt få dessa möjligheter, och om det verkligen finns en motsättning mellan att vara författare och sömmerska. Historiskt har det nog varit så, vad gäller social status, maktfördelning och yttrandefrihet. Men det är också en fråga om perspektiv. Genom viljan att närma mig kvinnohistorien i min egen släkt, men också genom konsten, har jag upptäckt att det finns paralleller mellan sömmerskans och författarens verktyg.

För hur ska vi kunna veta någonting om människor som inte haft möjlighet att dokumentera sin historia, som inte har haft ett språk?

Nål och tråd, papper och penna. För en människa med begränsade resurser är det enkla medel med vilka det går att åstadkomma mycket. Själva ordet text kommer från det grekiska ordet för att väva. Ju mer jag har läst om sömnadens och vävandets språk, har jag insett att de fungerar som metaforer och beskrivningar av skrivande, omsorg och skönhet. Det har gett upphov till en annan förståelse av vad språklighet innebär. Sömnaden har inte bara varit ett sätt för kvinnor att försörja sig, både genom industrierna, där textilarbetare ofta gått i täten i kampen för arbetares rättigheter, och i hemmet. Den har också varit ett sätt att lämna ett avtryck i ett samhälle som sällan lyssnar på kvinnor, traderar deras kunskap och erfarenheter.

I den bemärkelsen går det att betrakta textilier som texter i sin egen rätt. Jag tänker på allt som min mor tagit med sig från vårt hemland och som vi har levt med i vårt hem. Det är klänningar, sängkläder, överkast, dukar och gardiner som min mor sytt själv, eller med min mormor. Men det finns också textilier som legat förslutna och undangömda. Det har varit rester från andra platser och liv. De framträder som minnen genom mönster och fragment.

Det finns alltid en berättelse kring ett broderi eller stygn. Genom dessa berättelser om avlägsna platser och människor, som inte sällan berättats runt köksbordet, har en historisk kunskap och källa bildats.

För hur ska vi kunna veta någonting om människor som inte haft möjlighet att dokumentera sin historia, som inte har haft ett språk? Vi behöver omdefiniera vad ett språk är och kan vara. Genom denna förståelse har jag blivit personen som förvaltar både historier och textilier. Min mor och mormor vänder sig till mig, eftersom de är medvetna om att jag förstår vad dessa textilier och historier vill säga när de talar genom sina broderier, upprepningar och spetsar. Deras liv och arbete påminner mig ständigt om att det aldrig är för sent att lära sig, varken att skriva eller att sy.

Burcu Sahin är poet, litteraturkritiker och lärare på Nordens folkhögskola Biskops Arnö. Hennes senaste diktsamling heter »Blodbok« och kom ut på Albert Bonniers Förlag 2022. Hon debuterade med »Broderier« 2018 och mottog året därpå Katapultpriset från Författarförbundet.