En blodig historia

Innan de första kommersiella mensskydden lanserades 1896 fick kvinnor ta vad som fanns till hands, och det var i allmänhet inte mycket. Tyg var inget som vanliga hushåll hade i överflöd, och de eventuella restbitarna behövdes till annat än att absorbera blod, med följden att mensen ofta fick rinna fritt. Åtsittande trosor fanns inte heller, vilket gjorde hanteringen ännu besvärligare då inget plagg hjälpte till att hålla kvar ett eventuellt mensskydd mot kroppen. I den amerikanska författaren och aktivisten Elissa Steins bok Flow: The Cultural Story of Menstruation återges en text från 1800-talets andra halva där den tyske naturläkaren Friedrich Eduard Bilz beskriver hur det kunde se ut: »Många kvinnor… har inget vid de kroppsdelarna, så förutom att de yttre könsorganen, underkläderna, lakanen och filtarna är blodiga så täckes även den nedre delen av buken samt låren av blod…«.

Bland de tidiga mensskydden fanns olika bisarra pionjärvarianter: förkläden av tygtäckt gummi, mamelucker med gummifodrad gren samt hängslen som sattes runt axlarna för att hålla skyddet på plats. Det vanligaste var dock tygbindor, eller stickade och virkade så kallade stoppdukar i ljusvekesgarn. En vanlig variant var att patentsticka en duk till cirka 20 centimeters längd med öglor i vardera änden att knyta fast den med. I Nordiska Museets samlingar finns en typ av tvättbar binda som fylldes med till exempel bomull, trikåbitar eller flanell. Fyllnadsmaterialet slängdes efter att bindan använts, men själva bindan tvättades och återanvändes. Ända fram till 1970-talet fästes bindan i ett så kallat sanitetsbälte runt midjan – så länge dröjde det innan någon kom på att sätta en klisterremsa undertill!

Hos onlinemuseet Museum of Menstruation återges ett brev från en amerikansk kvinna född på 1940- talet som berättar om hur hennes mormor och mormorsmor gjorde. Mormodern, född 1884, växte upp vid Arkansas bomullsfält och använde bomullsblommorna som skydd. Mormorsmodern använde istället formklippt fårskinn som gneds in med talg för att tåla fukt och blötlades och koktes efter användning. Apropå avsaknaden av åtsittande trosor skriver kvinnan krasst att det var en fördel med lite rundare lår eftersom anatomin då hjälpte till att hålla skyddet på plats – men att behöva rätta till det var å andra sidan inget konstigt alls, för mens var inget man smusslade med. Paradoxalt nog har det senaste århundradets produktframsteg lett till att mensen allt mer kommit att uppfattas som en nödvändig pinsamhet.

Etnologen Denise Malmberg skildrar i sin avhandling Skammens röda blomma (1991), hur samhällets syn på mens förändrades med industrialismen. De massproducerade mensskydden och nya hygienideal ledde till att kvinnor gjorde allt för att dölja sina blödningar. När de första annonserna för mensskydd kom 1920 var det underliggande budskapet att mensen är något genant som ska gömmas undan. Den synen har tyvärr hängt kvar – en röd fläck på rumpan ses som ett mardrömsscenario. Ingen längtar väl tillbaka till 1800-talets nerblodade underkjolar, men en gnutta av den tidens pragmatiska syn på kroppen och dess funktioner skulle vi onekligen må rätt bra av.