Drottningen av Sirius

Hon har spanat på 
rymden med Libyens diktator, hyrt sig en rysk isbrytare, slagit rekord i att observera solförmörkelser och vävt ett eget universum. Möt äventyraren 
Tora Greve.

Foto Åsa Sjöström
3 december 2020

Luften smakar hav i Limhamn i södra Malmö. Några kvarter bort breder Öresund ut sig.

I den lilla hallen till tegelhuset står äventyrssandaler på skohyllan och ett yogadiplom hänger på väggen. I vardagsrummet är solteleskopet med ett hydrogen alfa-filter redo vid balkongdörren och i bokhyllan trängs tantraböcker tillsammans med manualer om webbprogrammering.

Här bor Tora Greve. Textilkonstnär – och mycket mer.

Till Sverige kom hon från Norge redan 1975. Det var kärleken som fick henne hit. Och en ny kärlek som fick henne att stanna efter att den första brustit, innan hon hunnit få tummen ur och packat ihop malmölivet.

– Han gillade egentligen Norge och ville flytta dit. Han hade lätt kunnat få jobb som lastbilschaufför där. Men att låta honom köra på smala vägar uppe i bergen, med djupa fjordar precis intill, det gick jag inte med på, säger Tora Greve och skrattar.

Det gör hon ofta. Och mycket. Både åt de många minnen och historier som hon har från jordens alla hörn och åt de vilda fantasier som hon genom livet har tecknat ned på vävar, stickat in i vantar och de senaste åren satt ord på i sina science fiction-böcker.

De flesta av fantasierna utspelar sig nästan nio ljusår bort. Där i stjärnbilden Stora hunden, snett nedanför Orions bälte, glittrar Sirius. Det är en av himlavalvets klaraste stjärnor, nära granne med vår sol och genom historien mytologiserad av såväl gamla egyptier och greker, som polynesier, perser och maorier.

Det var också dit som Tora Greves blick sökte sig när hon som barn vände blicken uppåt under stjärnklara nätter. För sitt inre såg hon ett myller av civilisationer som krigade mot varandra. Att de skulle vara gröna kändes passé, hennes rymdvarelser hade alla möjliga färger.

– Så småningom utkristalliserade sig sirianerna. De var del av en större grupp med varelser, med avancerade typ 3-civilisationer, cyborger, biotroner och en massa annat, men sirianerna dominerade, berättar hon där hon sitter i vardagsrumsfåtöljen.

Runt henne tittar blåskinnade sirianer ner från väggarnas vävar. Det var här, i de färgglada bonaderna gjorda enligt norsk liksidig bildvävstradition, som de högst otraditionella motiven först tog form i början av 1970-talet.

– Vävningen passade sirianerna. Skulle jag ha avbildat en mer avancerad civilisation hade jag behövt använda mig av hologram, men sirianerna har ungefär samma teknologi som vi hade på vikingatiden. De var tacksamma att avbilda med en äldre teknik, förklarar Tora Greve.

Hon fastnade tidigt för det textila. Lärde sig sticka av sin farmor som femåring och utbildade sig sedan till textilkonstnär i Oslo.

Sirianerna lever i Toras vantar, vävar och böcker. Och det kan stundvis gå riktigt hett till.
– Det sägs ju att mänskligheten stammar ur aporna. Sirianerna stammar å sin sida från hundar. De markerar överallt, talar om att här finns jag, jag vill para mig! Så sirianerna är mycket erotiska, jodå!

– Jag hade en kollega som undrade varför jag inte målade, mina mönster var ju så komplicerade att de borde vara lättare att måla än att väva. Men nej, sa jag. Jag gillar de textila materialen och det gamla traditionella, tidlösa sättet att framställa konst. Vävar och muralmålningar var ju det ursprungliga, det där med att måla på kanvas kom ju långt senare och användes då oftast som förlagor för sånt som sen ändå skulle vävas.

Hon skrattar och fortsätter på sin stavangermalmöitiska:

– Dessutom så är det mycket lättare att ta med textilkonst på utställningar. Att hålla på med målningar, det är både skrymmande och tungt!

De bilder som hon vävt har ofta bara kommit till henne, berättar hon. Ibland har det varit rena fantasier, sådant som hon burit inom sig sedan barnsben. Ibland har de varit samtidskommentarer, som när en new age-bedragare någon gång på 1990-talet försökte lura till sig pengar för att bygga en ambassad för rymdvarelser på Vallhallavägen i centrala Stockholm och senare även i Småland. Tora Greves svar på händelsen blev två enorma bildvävar. Där kraschar sirianernas ambassadör först rakt ner på Essingeleden i Stockholm och kolliderar med en volvo för att sedan med sitt följe landa vid Åseda bygdegård och dansa in midsommaren med lokalbefolkningen – allt medan socialtjänsten, polisen och militären förfärat spanar på spektaklet från buskarna.

– Men sirianerna var ju inte intresserade av att erövra jorden. De vill ju bara dansa!

Varje väv har tagit henne runt tio veckor att göra klar och fyra timmars arbete per dag, mer än så orkar inte kroppen, säger hon. Först har hon skissat upp motivet på papper och fäst det bakom varpen, därpå har hon vävt med tunt norskt anilinfärgat bildvävsgarn av ull. Färgerna har hon valt under vävningens gång.

– Om allt vore förutbestämt skulle jag tycka att konstverket var klart redan när jag gjorde skissen. Det måste vara en skapandeprocess under tiden också, inte bara före. Annars hade jag lika gärna kunnat måla, förklarar hon.

Idag väver hon inte längre. Efter pensionen fick hon artros, att sitta på knä och trä solv gick inte längre. Men hon saknar det inte. Berättelserna om sirianerna tar sig nu uttryck i de science fiction-böcker som hon ger ut på eget förlag. Att vänta på att de i åratal skulle tröskas igenom ett vanligt förlag innan de äntligen kunde ges ut, hade hon inte tid med.

Planeten som sirianerna bor på består av dalar med höga berg emellan. Ska de över dem, måste de upp i snö och is, till fots. Ska de klara det måste de ha vantar, riktig polarutstyrsel.

Och så har hon tagit upp stickandet igen, även om det gör ont i tummar och lillfinger. Mest blir det vantar. Siriusvantar. De säljer bra på utställningar och julmarknader. Och så behöver ju faktiskt sirianerna dem.

– Planeten de bor på består av en massa olika dalar med väldigt höga berg emellan. Ska de över dem, måste de upp i snö och is, till fots. Ska de klara det måste de ha vantar, riktig polarutstyrsel.

Polarutstyrsel vet hon en hel del om. Men vi kommer dit. Nu har Tora plockat upp en påbörjad Siriusvante och de fyra strumpstickorna i metall, storlek 3, klinkar stadigt fram ett långfinger i grått ullgarn medan hon omedvetet stampar takten med foten.

Varje siriansk klan har egna mönster och färger. Den mäktiga Cibiaklanen till exempel, pryder helst händerna med starka röda, blå och gröna färger, medan Nairobiklanen, som oftast är på flykt från de andra stammarna, måste ha dovare färger för att kunna smälta in i omgivningen.

– I regel stickar jag i växtfärgat garn, jag färgar en del själv med ljung, indigo, björk och koschenill. Sirianerna har ju inga fabriker som de kan anilinfärga garn i, så färgerna bestäms av vilka växter som finns där de bor. Men visst, ibland fuskar jag lite och använder syntetiska färger, för att få riktigt starka toner.

Medan hon stickar berättar Tora om livet vid sidan om hantverket. Hon är inbiten astronomientusiast, titulerar sig »professionell äventyrare« och har arrangerat resor jorden över i jakt på solförmörkelser.

I små vävar gjorda av restvarp och överblivet garn finns ögonblicksbilder från äventyren bevarade. Dit hör kamelerna i Sahara som nästan blev tokiga när solen plötsligt försvann, det var under en resa då hon för övrigt sov tältgranne med Libyens tidigare diktator, amatörastronomen Muammar Gaddafi. Eller den ryska isbrytaren som hon bokat för att färdas över norra ishavet, trots att hon är enormt båträdd. Också de stilla antarktiska landskapen har hon vävt. Där har hon observerat en midnattssolförmörkelse, något som bara ett hundratal personer i mänsklighetens historia lyckats med. Och ruinerna på Orkneyöarna och Parthenon i den atenska hettan…

– Jag har blivit världsberömd solförmörkelsearrangör eftersom jag fått folk till de mest omöjliga platser, som när jag 2010 lyckades fixa en resa till Påsköarna. Jag tror att jag har observerat 25 totala solförmörkelser och ett antal ringformiga. Det är spännande, men samtidigt… det är ju mycket en ursäkt för att resa runt jorden, skrattar hon.

Om inte pandemin sätter stopp för det ska hon till Argentina i december. Och så är hon mitt i planerandet av en ny resa till Sydpolen nästa år.

– Där samarbetar jag med amerikanerna…

Hon suckar och slår sig för pannan.

– Deras säkerhetstänk, man kan gå i taket! De är så rädda för att bli stämda. Men vi är inte sjuåringar som ska på utflykt, vi är vuxna människor. De vill att man ska hyra eller köpa en massa märkeskläder, men for faen, jag har ju varit där förr, jag har mina egna grejer.

Det är hålen som hjälper dig att hålla värmen, de fungerar som en air conditioner och släpper ut kroppens fukt. Praktisk kunskap ligger bakom allting, jag har provat kläderna i Himalaya, Anderna och Sareks vildmark. Och på julmarknaderna!

Tora Greve plockar fram sin polarutstyrsel ur kistan i hallen. Stora delar har hon stickat själv. Mössan med öronflärpar, sockor, tröjor som går långt ner över rumpan och så inner- och yttervantar med de livsviktiga remmarna – tappar du vantarna är du så gott som död, förklarar hon. Det mesta är skapat i islands- eller alpackaull, dubbelt stickat för att vara extra varmt.

Över alltihop har hon en växtfärgad luftigt stickad poncho.

– Tekniken är inspirerad av norska trekantssjalar med hålmönster. Det är hålen som hjälper dig att hålla värmen, de fungerar som en air conditioner och släpper ut kroppens fukt. Praktisk kunskap ligger bakom allting, jag har provat kläderna i Himalaya, Anderna och Sareks vildmark. Och på julmarknaderna! Där står du ju utomhus, stilla, i flera timmar. Där lär du dig vad som funkar och inte funkar.

På expeditionerna står hon ofta sida vid sida med personer klädda i toppmoderna köpekläder från topp till tå.

– Men mina har varit bättre. Det har till och med blivit så att jag har fått ett rykte om mig att vara väldigt köldtålig, det är ingen som tänker på att det kan bero på mina kläder!

Långfingret som hon jobbat på är sedan länge färdigstickat. Ligger hon i och behöver fylla på sina lager kan hon göra klart ett par vantar på en dag.

– Mönstren sitter i fingrarna, jag behöver inte räkna så mycket när jag väl är igång. Men nuförtiden stickar jag mest när jag tittar på tv. Och ibland har jag varit så fräck att jag stickat under några av de fruktansvärt många zoom-möten som jag haft i år. Men då ser de mig ju bara från axlarna och upp.

Hon fnissar till. Packar ner stickningen för den här gången. Det får räcka för idag. Nu ska hon nog ut på balkongen och kolla till solen lite.

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram