Diamantfibern från Kallmyra

Angoragetens ull är eftertraktad över hela världen. Men det var inte fibern så mycket som djurens starka personligheter som fick Mariana Eriksson att lägga om sitt liv och satsa på getter på heltid.

Text Maria Diedrichs
Foto Alexandra A. Ellis
27 november 2013

Det är januari 1998 och Mariana Eriksson har just rest 15 mil rakt söderut från Kallmyra till Älands mohair utanför Härnösand för att titta på angoragetter. Mariana är mjölkbonde med sju älskade kor. Men nu måste hon hitta andra sätt att försörja sig. Sverige har gått med i EU och det har blivit svårt att klara sig på småskalig mjölkproduktion. En artikel i tidningen Land har istället väckt hennes intresse för angoragetter och för mohair, som är namnet på fibern i deras päls. Eftersom Mariana alltid varit intresserad av handarbete lockas hon av kombinationen mellan ett nytt spännande djur och att samtidigt få syssla med garn. Men just den här vinterdagen är hon fortfarande skeptisk. Kan de här djuren verkligen ta kornas plats? De ser så små ut. Och skygga verkar de, där de står och trycker längst bort i hagen.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

I en box nära Mariana vilar en get som nyss fått en killing. Hon mår inte så bra. På reflex sträcker Mariana ut armen mot geten, som lägger sitt huvud tillrätta i hennes hand. Det är den här lilla gesten som förändrar allt.
– Då visste jag att det var det kört. Jag såg att här fanns det någonting. Det här djuret har en personlighet, förklarar Mariana Eriksson.

Mariana Eriksson säger själv att hon blivit bortskämd med att bära mohair. Nu tål fötterna inget annat.

Tillbaka på gården i Kallmyra stökar hon om i vedboden för att göra plats åt åtta getter. Den 28 mars 1998 kommer de. Innan sommaren är slut: fyra till. Vid Lucia samma år skickas de flesta mjölkkorna till slakt. Och till nästa sommar är alla korna borta. Getterna har kommit för att stanna. Från och med nu är det mohairfibern Mariana ska leva på.

Åker du från Långviksmon mot Långvattnet i Ångermanlands inland är det lätt att missa den lilla vägen som går in i skogen till vänster. Men kanske ser du en handmålad skylt med texten Kallmyra, och kanske är det dit du ska. Då kör du genom skogen en kilometer eller två, med tall, gran och björk som står tätt på båda sidor. Plötsligt öppnar sig landskapet och du får utsikt över hela dalen. Här slutar vägen och här ligger Kallmyra gård. »En glänta i skogen«, säger Mariana Eriksson själv. Idag finns 54 djur här. Snövita getter med lång, korkskruvslockig päls, hängande hundöron och bakåtböjda horn. Mariana kallar alla vid namn. Där är Nea, Victoria och Desirée. Där är Ruby som brunstar och bocken som tar igen sig i hörnet heter Flox. När Mariana kliver in i hagen med några björkkvistar och visslar på dem samlas de runt henne och trängs för att komma närmast.
– Hallå gänget! Kommer ni sams om’et eller hur går det?

En av årskillingarna klättrar och gosar mer än de andra. Han står på två ben och nafsar i Marianas jacka. Det är Daim och hans brorsa heter Dumle. Det är två godbitar, förklarar Mariana. Ovanligt sällskapliga.
– Daim låg fel när han föddes, så jag räddade livet på honom, säger hon och motar försiktigt bort killingen.
– Det är därför du är så go’ va? För du vet om det?

Kallmyra ligger avskilt mellan byarna Långvattnet och Långviksmon, cirka fem mil rakt norr om Örnsköldsvik.

Både bockar och getter klipps två gånger per år och varje klipp kan ge upp till tre kilo mohair, som angoragetens ull alltså heter. Den är slät, glansig och slitstark. En del kallar den diamantfibern.

Precis som fårull isolerar den mot både värme och kyla, värmer när den är våt och stöter bort lukt och smuts. Däremot saknar den ullfiberns fjälliga yta och ullfettet lanolin vilket gör att den inte tovar sig. Och medan fårull består av bottenull och täckull är mohairfibern en enda lång fiber som är i princip likadan överallt. Tvättar man ett mohairplagg för varmt är det ingen panik. Genom att blöta och dra i plagget kan man töja det till rätt storlek igen. Men just eftersom den är så glatt måste mohairfibern blandas ut med fårull eller konstfiber för att garnet ska bli användbart. Stickar du i ren mohair glider maskorna och plagget töjer ut sig.

För många leder mohair fortfarande tankarna till luddiga, sticksiga tröjor från 1950- eller 80-talet. Men så behöver det inte se ut. Spinns garnet på rätt sätt behöver det inte alls bli särskilt luddigt. Och killingarnas mohair varken kliar eller sticks. Det gäller i synnerhet den allra första klippningen, där fibern bara har en klippyta.

Mariana Eriksson skickar sin mohair till Danmark där den sorteras och spinns. Garnet från de vuxna djurens mohair vävs till plädar, medan killingarnas hår blir till mjuka garner som passar att sticka med. På gården säljer hon både vävgarner och stickgarner, såväl som sjalar och annat som hon stickar själv för hand. Hon stryker över en garnhärva och berättar:
– Det här är 2010 års killingar. Häri finns Flox, bocken vi träffade nere i hagen.

En del av mohairen skickas också till ett företag som stickar strumpor. Strumpor i mohair förklarar Mariana Eriksson, det är det allra bästa.
– Jag kan inte ha något annat längre. Under slåttern eller något annat skitjobb tänker man att det ska gå bra med vanliga sockor men fötterna har ju skämt bort sig så det går inte alls.

Det är djuren som rår för att det har blivit så här. De charmade in sig och jag kunde inte stå emot.

Även angoragetens skinn bereds på ett särskilt sätt. Nyslaktade är skinnen ömtåliga, men rätt beredda blir de till och med starkare än nappa, mjölkgetens skinn.
På gården i Kallmyra finns fällar att köpa med både långa och korta lockar och ibland även egensydda boor. Men att besluta om vilka djur som ska gå till slakt är en av de svåraste sakerna med jobbet.
– Jag tror aldrig att jag vänjer mig. Jag sitter med papper och penna och tittar på avelslinjerna. Där är Urax och där är Charlie och Hårfagre. Förståndsmässigt skriver jag: den ska jag ha kvar och den ska jag ta bort. Men så fastnar jag ändå. Jag kan ju inte ta bort Nea. Jag kan ju inte ta bort Lillpigan. Men vem ska jag då ta?

Det är i Turkiet som mohairproduktion och avel på angoragetter utvecklats under flera hundra år, även om geten tros ha sitt tidigaste ursprung i Tibet. Namnet Angora kommer från den turkiska staden Ankara, och mohair härstammar från ett arabiskt ord som betyder det utvalda eller det föredragna. På 1500-talet ska den ottomanske sultanen ha infört ett strikt embargo mot export av ospunnen mohair för att hålla den värdefulla och exklusiva fibern inom landet, men trots det importerades angoragetter i flera omgångar bland annat till Europa.

Angora, Kashmir och Mohair

I en vanlig garnaffär kan du hitta garn av både angora, mohair och kashmir. Men många har svårt att hålla isär de tre.

Angoragarnet har inget med getter att göra. Det spinns av angorakaninens mjuka ull. En gång kallades den silkesharen. Precis som angorageten avlades den i Turkiet för sin ull och uppkallades liksom angorakatten efter staden Ankara.

Kashmir däremot spinns av underull från getters vinterpäls. Namnet kommer från en provins i norra Indien och Pakistan men storskalig kashmirproduktion finns också i Kina och Mongoliet. Den snabbt ökande efterfrågan på den dyrbara fibern för med sig problem. Hungriga kashmirgetter sliter upp växter med rötterna och lämnar betesmarker i ruiner, vilket leder till utbredning av öknar och undanträngning av andra djur, till exempel den sällsynta snöleoparden.

Jonas Alströmer är för många mest känd som den som gav svenskarna potatisen, men det var också han som på 1700-talet började importera turkiska angoragetter till Sverige. För att få ut maximal lönsamhet försökte han korsa olika getter för att få en mjölkproducerande angoraget. Men försöken misslyckades. Antingen blev det ingen mjölk, eller så blev det ingen mohair.

I de breda folklagren slog mohairen heller aldrig igenom och efter ett tag dog angorageten ut i Sverige. Den skulle inte komma tillbaka förrän i slutet av 1980-talet. Då importerades djuren främst från Australien och Nya Zeeland. Idag finns angoragetter på alla kontinenter och faktum är att de trivs rätt bra i ett nordligt klimat. De äter helst buskar och grovfoder. Hö, halm och ensilage. I år blir det mycket halm, förklarar Mariana. Förra hösten regnade det mesta bort. När getterna är högdräktiga och när de diar sina killingar får de lite kraftfoder. Annars klarar de sig på vad gården ger.

En gång i tiden kardade och spann Mariana själv men det blir det inte tid till längre. Det är nog att göra med traktorn, sådd och skörd, klippning, killingar som busar, dräktiga getter som ska killa, och så all försäljning. Som mjölkbonde levererade hon mjölk till mejeriet och så var det klart. Nu åker hon själv ut på marknader och säljer sina produkter.
– Aldrig hade jag trott att jag skulle stå på marknad. Eller att jag skulle komma att prata inför folk. Men det är djuren som rår för att det har blivit så här. De charmade in sig och jag kunde inte stå emot, säger hon.

I år fyller Mariana Eriksson 62 år. Trots att hon sliter hårt har hon svårt att se pensionen framför sig.
– Jag vet inte hur det ska gå. Jag trodde inte att jag skulle kunna leva utan korna heller men de här djuren ersatte dem och det gick faktiskt alldeles utmärkt. Ekonomiskt var det bättre med mjölkkorna före EU. Nu gör jag som humlan. Jag flyger fast ingen vet hur.

Maria Diedrichs är Hemslöjds redaktör. Hon blev getfrälst av besöket på Kallmyra och planerar redan att hälsa på de nya killingarna i vår.
Alexandra A. Ellis är frilansfotograf och blev inspirerad av Marianas hängivenhet, helhetstänkande och relation till djuren.

27 november 2013

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!