Krönika

Det vävda brevet

Text Mustafa Can
Foto Lars Tunbjörk
4 april 2012

I Turkiska Kurdistan, där jag är född, fanns det två saker som man med säkerhet visste fanns i varje hem: en Koran och minst en handvävd matta. Få människor kunde läsa Koranen; dels för att den är skriven på arabiska, dels för att majoriteten av människorna var analfabeter. En hel del kunde dock läsa, eller rättare sagt försöka avläsa, vad som »stod« i mattorna. Mattorna, som ofta hängde på väggar för att dämpa ljud, berättade historier om nomad- och herdelivet, om jordbruk och årstider. I centrum i dessa berättelser stod ofta naturen och människans förhållande till den.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Men de skildrade även känslor: skräck, längtan, drömmar, kärlek. Timglas, fick jag till exempel lära mig, är symbolen för evig kärlek. Motiv som ser ut som vatten representerar renhet eller längtan.

Jag minns att jag fick höra många historier om mattornas ursprung, symboler och kreatörer – oftast tjejer och yngre kvinnor – men jag var för liten för att idag kunna återkalla allt.

Här vandrade jag nu, exilmänniskan, som hade drabbats av insikten
om att ingenting i livet går att hålla fast.

I slutet av 1980-talet började jag göra årliga resor tillbaka till min barndoms trakter. Jag hade redan insett att varken jag eller resten av familjen skulle flytta tillbaka dit. Vi som bara skulle leva i Sverige på lånad tid och återvända till hembyn efter att de politiska och sociala villkoren hade förändrats. Här vandrade jag nu, exilmänniskan, som hade drabbats av insikten om att ingenting i livet går att hålla fast.

Mitt i den melankoliska otröstligheten reste jag mellan olika byar och kände, såg, luktade, smakade och lyssnade på nästan allt i området. I ett fåfängt försök att återbördas till ett samhälle vars stigar – föreställde jag mig – ännu bar spår av mina barnfötter.

I ett hem i en av dessa byar hängde på en vägg en matta som var hopsydd av sex mindre mattor. Upptagen som jag var av att återupprätta det förflutna frågade jag farmodern i familjen om mattans historia.

Hon berättade att den hade vävts av en 16-årig flicka vars far hade lovat bort henne till en ung man i byn. De sex små mattorna med sina symboler och motiv i naturfärger var som ett enda brev skrivet till hennes älskade som bodde i grannbyn. Mattorna berättade om känslor av svek och förakt, hopp och missmod, längtan och hemlig kärlek. Och de skickades till en väninna i grannbyn, den älskades syster, under förevändningen att de var gåvor.

Föremålet för den unga flickans kärlek samlade en dag ihop mattorna och red med dem till flickans by. Rädd som han var för att hon skulle ta sitt liv av sorg, slängde han dem framför hennes fars fötter med orden: »Så du vill döda din dotter?«

När den gamla kvinnan kommit så långt i berättelsen tystnade hon, skakade på huvudet och sa nu med lägre röst:
– All hårdhet rann av flickans far. Förstummad stod han mitt på bytorget och betraktade mattorna som låg utspridda i dammet.

Många berättelser och förvecklingar rymdes i den gamla kvinnans långa historia om den sjuttio år gamla mattan. Men de älskande fick i alla fall varandra till slut. De hann vara gifta i femton år och fick fyra barn innan mannen dog i sjukdom.

Strax innan jag lämnade den gamla kvinnan kom jag på att jag inte hade ställt den givna frågan: hur hade mattorna hamnat hos henne?
– Ödet, ville så, svarade hon.

Ödet?
– Ödet, upprepade hon.

Hennes saktmodiga leende var svar nog.

Den gamla kvinnans berättelse – förskönad eller ej – bär vittnesbörd om människans behov av att berätta. Vare sig genom en sång, en dikt eller en handvävd matta. För som någon sagt: universum är inte uppbyggt av atomer – utan av berättelser.

Mustafa Can är författare och journalist.

4 april 2012

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy