Krönika

Det tar nog aldrig slut

Text Thomas Tidholm
Foto Kjell Nilsson
30 november 2016

Före den moderna tiden fanns bara järn och trä. Av järnet smiddes knivar och yxor. Med dem gjorde människor själva allt det andra av trä. Så var det i århundraden. Men när jag kom till världen hade det just tagit slut. Allt gjordes då på fabrik.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Lustigt nog hade slöjd istället blivit ett skolämne. Undervisningen ombesörjdes av stora hotfulla män iförda förkläden. Under bevakning kunde jag hyvla på en och samma träbit – »ljusstake« – i två terminer – utan att förstå varför, utan att någonsin få den slät, bara mindre och mindre. Jag blev underkänd med acklamation.

Jag förträngde sedan i några decennier att jag hade utsatts för detta. Men en dag ägde jag plötsligt ett hus av trä. Det blev en omvälvande händelse i mitt liv. Huset var i dåligt skick. Och det behövdes bänkar och hyllor, sågbock, grindar, logport, foderhäck, värpreden… Ingenting som behövde hyvlas så noga, bara sågas och spikas. Jag lärde mig.

Det var så det började. Inte började om, för detta var nytt, det var frihet. Till huset hörde också en snickarbod med en uråldrig hyvelbänk där jag en vinternatt gjorde ett skevt litet skåp till min fru i julklapp. Jag förstod då att sådant är möjligt, så det blev flera skåp, lådor och hyllor. Jag mätte fel, jag spikade fel, men isen hade tinat. Jag byggde ett garage.

Min snickarbod, byggd före 1900, tog slut, halvt uppäten av hussvamp. En ny blev så småningom byggd. Jag började samla på trä, grånat virke, pärlspont, gamla verktyg, nötta skaft av björk. Föremål med okänd användning. Snickarboden hotade att bli ett hembygdsmuseum. En andaktslokal var den redan.

Jag behövde ett projekt. Alltid har jag varit intresserad av fåglar. Och här på denna plats i byns utkant, halvvägs i skogen, fanns många mesar, siskor, skrikor. Som alla snälla människor matade jag dem om vintern med frön och fårtalg. För matningen hade jag ett gammalt fågelhus, köpt på auktion. Det liknade en kyrka, hemsnickrat av plywood som efter en tid löste upp sig. Jag bytte först ut taket, sedan själva huset, men efter ännu en tid byggde jag ett nytt, sexkantigt med toppigt tak. Det blev inte så snyggt, så jag gav bort det till någon som inte var så noga. Sedan byggde jag ett till, och snart ännu ett. Det var roligt. Jag blev glad. Min identitet som intellektuell var hotad, men jag kände att det var rätt åt den.

Och förresten, fågelhus kräver en del tankearbete. De måste fungera på flera sätt. För fåglarna så att det ska finnas mat, men också pinnar att landa på och lämplig plats att sitta och äta på. För människorna gäller att fåglarna då ska vara synliga, men också att huset rymmer ett mindre lager av mat (solrosfrö är det bästa, alla fåglar tycker om det) så att man slipper fylla på flera gånger om dagen. Maten ska helst rinna ut ur huset i lagom mängd, allteftersom den går åt.

Nu kan jag använda virke jag samlat på mig. Finast är ett litet parti takspån som jag hittade under ladan. Bara den hårda veden är kvar. Svarvade pinnar tar jag från övergivna spinnrockar. Fågelhus kan se ut lite hur som helst, som pagoder, kåtor, lusthus, dansbanor. Ett slags arkitektjobb i det lilla lilla. Det tar nog aldrig slut. Men konstruktioner och utseenden intresserar inte fåglarna, kanske inte ens människorna i fönstret. Sånt är nog mest för mitt eget nöjes skull.

Nu tackar jag skogen för fåglarna och för virket. Och det händer, men sällan, att jag sänder en tanke till mina slöjdlärare.

Thomas Tidholm är poet, författare, dramatiker, musiker, fotograf och översättare.

30 november 2016

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy