Det svärfar vet

»Om du trär dem på handen först och sedan tar på dem, så går de inte sönder«, sade Karin.

Hon sade att hennes aldrig gjorde det. På ett ungefär, jag minns inte ordagrant för det är så länge sedan.

Men jag minns att jag tyckte hon var så korrekt. Jag var inte sådan som gjorde så. Jag drog mina strumpbyxor på foten direkt. Gick de sönder köpte jag nya.

Många år senare hackade vi lök hemma hos henne i Malmö dit hon hade flyttat. Jag tog kniven de hade och drog löken av skärbrädan ner i stekpannan.

»Om du vänder på bladet och inte drar med eggen, så håller sig kniven vass längre«, sade Karin.

Troligtvis lyssnade jag inte, men jag förstod att vara tacksam över att allt man behövde fanns i Karins väska. Fickkniv med vinöppnare, nål och tråd, papper. Aldrig behövde man plötsligt springa in på Konsum och köpa.

Karin och min svärfar är de som skulle ha stoppat klimatkrisen om världen varit mer som de är.

Många år senare träffade jag min man och fick en svärfar, Mihkkal. Han har volvon packad med det som plötsligt kan behövas; yxa, precis tillräckligt med ved, minikompressor, ett litet renskinn och kring tio liter bränsle. Alldeles säkert finns papper och en kniv. När vi möttes tänkte jag på Karin, fast med bil istället för väska.

Han har samma skor på sig nu som då, ett par mörknade halvhöga näbbskor. Min svärfar skriver meddelanden på baksidan av mörkchokladkartongen och måste man ta en engångsmugg så kan man åtminstone använda den tills pappret luckras upp. (Fast en engångsmugg går inte sönder om man tar väl hand om den.) Han kokar renklövar och allt från renen, och när barnen har friluftsdag packar jag härnorna som han har slaktat, sittunderlag gjorda av renens panna som står emot både kyla och vårsnö. Allt kan lagas. Ingen sak är någonsin trasig, den är bara tillfälligt ur form. Han köper inte saker man inte behöver i present, men minns alltid ens födelsedag och kommer med en trisslott. Så tråkigt med lotter skulle mitt yngre jag ha tänkt. Nuförtiden är jag så glad i dem, för vad ska jag med saker? Vad i världen finns det jag inte har?

Jag har härnor och jag har muggar och barnskallror gjorda av benbitarna som blev kvar efter renklövskoket. På morgonen trär jag upp mina färgglada strumpbyxor på handen och tänker, jag har väl inte för långa naglar nu så jag tar sönder dem? Jag vänder kniven så att den inte blir slö och ofta tänker jag på dem. Karin och min svärfar är de som skulle ha stoppat klimatkrisen om världen varit mer som de är. Inte jag. Jag lärde mig för sent, levde som om jorden var där för mig.

Man kan äta en vecka på en ren innan man börjar äta av köttet har min svärfar sagt, men han skulle aldrig skryta om det eller skriva en text för att berätta det, för de som lever som vi borde är ofta de som inte hörs.

Det tröstar mig att det hemma finns så många tysta som är sådana, det finns inte bara de med nyinköpta klänningar från semestern en lång lång flygresa bort. Det är en klen tröst i en klimatkris, men… Det är en tröst jag söker.

Elin Anna Labba är journalist och författare från svenska sidan av Sápmi. 2020 vann hon Augustpriset för »Herrarna satte oss hit«.