Det stora blå

Som indigon, havet och himlen.

På de gamla golvtiljorna i vardagsrummet, och nedanför välfyllda bokhyllor, rullar hon ut ett par långsmala vävar. Det är glesrips, rosengång och tuskaft men färgen förenar. Alla går i mörkt indigoblå toner.
– Jag vill alltid gräva djupare och förstå sammanhanget bakom det som jag inspireras av, förklarar hon och frågar retoriskt: Varför blev mattorna som de blev?

Att Monica Hallén har ett glödande intresse för trasvävning råder det inget tvivel om. Vid det här laget har hon närstuderat alla de gamla svenska mattor som hon samlat på sig genom åren för att förstå finesserna bakom varje särdrag och smart lösning. Av flera böcker med textila teman heter den senaste Trasmattans ABC.

Nu jobbar hon på en ny, och de blå vävarna på vardagsrumsgolvet är en handfast del av undersökningen.

Fram till 2015 var Monica Hallén huvudlärare i vävning på slöjdskolan Sätergläntan i Insjön, fem mil från 1700-talslägenheten i Falun. I sin undervisning mötte hon återkommande japanska studenter som kommit för att studera det svenska textila arvet, men som visade sig veta väldigt lite om sitt eget.
– Jag är ju nyfiken och brukade fråga hur det är i Japan, men påfallande ofta fick jag svaret att de inte visste. Så jag började läsa på och hittade mycket i det japanska arvet som påminde om det svenska.

Det var så den började. Resan in i det blå.

I Sverige har kunskapen om att väva trasmattor traderats utan avbrott från 1800-talets mitt fram till idag. Det är unikt. Det finns inte så mycket annan vävningskunskap som så självklart gått i arv och som så många än idag har en handfast relation till. Men trots det är trasmattevävningen som vi känner den idag ingen uråldrig kunskap. Före 1800-talet fanns mattor enbart hos de allra högsta samhällsskikten. För bredare grupper var det otänkbart att lägga textil på golvet.
– De tyger man vävde användes till kläder och till bädden, förklarar Monica Hallén.
– Hemmen var heller inte gjorda för mattor. Oftast bodde alla i ett enda rum där allt skedde: matlagning och arbete och ibland delade man utrymmet med sina djur. I sådana rum la man inte sina handvävda textilier på golvet inte, konstaterar hon.

Att trasmattevävningen med tiden kom att sprida sig bland folk på landsbygden berodde på industrialismen. Under 1800-talet började maskinvävda tyger att importeras till Sverige och fler fick råd att köpa textil istället för att mödosamt producera allt själv. Det uppstod ett visst tygspill i hemmen. Och det måste ju komma till användning.

Dåtidens förhållningssätt till material var att använda allt in till sista tråd och trasa och ur den livsåskådningen föddes trasmattan.
– Det var tillgången på material och en ökad levnadsstandard generellt som gjorde att folk började väva trasmattor, säger Monica Hallén och sätter på kaffe. Hon ska snart berätta om Japan. Att det var likadant där.

I de norra delarna av Japan är klimatet kyligt, precis som i Sverige. Vintrarna är kalla. Ändå användes under äldre tider inte ull i någon större utsträckning. Tyg vävdes av växtfibrer som rami, hampa och lindbast. Precis som i Sverige var också landsbygdsbefolkningen väldigt fattig århundradena före industrialismens intåg. Det var i den karga myllan av nöd, köld och brist som de i dag världsberömda lappa- och lagaplaggen boro och sömnadstekniken sashiko växte fram, kläder lagades och tätades genom att lappar syddes ihop i lager på lager med enkla stygn.
– När bomullen under 1600-talet började importeras till Japan måste det ha gjort sån skillnad! Den värmer ju i alla fall lite, utbrister Monica Hallén och berättar att bomullen till en början var ett material enbart för de övre samhällsklasserna där, även om smulor från de samhällsskikten med tiden sipprade ner i folklagren.
– Balar av sammanpressade trasor från de rikas avlagda kläder såldes till folket på landsbygden, förklarar Monica Hallén.

Hon beskriver hur trasbalar köptes gemensamt i byarna och delades upp mellan flera familjer och hur innehållet rankades olika. Balarnas tyglappar var mest värdefulla. De användes till boro, de i lager på lager lappade kläderna. Lite mindre eftertraktade var stumparna, snuttarna och trasorna, ibland bara någon centimeter långa och smala som skosnören. Men varje tråd kom till användning. Textilfragmenten vävdes in i det tyg som kallas för saki-ori, som betyder »rivet material som vävs«.
– Saki-orin blev till kläder, inte till mattor, det hade man inte råd med. Vävarna blev slitstarka arbetsjackor som skydd för väder och vind både sommar och vinter, säger Monica och tittar mot köksdörren.

Där hänger en noragi – en gammal japansk arbetsjacka vars tyg just är saki-ori. Monica har köpt den på en antikmarknad i Japan.
– I Japan under 1800- och början av 1900-talet hade de enklare vävstolar än här. I princip var det bara möjligt att väva tuskaft och vävstolarna var smala. De gav våder på 33 till 37 centimeter, berättar hon. Det måttet återkommer i gamla traditionella japanska kläder, också i arbetsjackan på köksdörren som är sydd av fyra smala våder vävda i bruna och blå nyanser. Axlarna är förstärkta med jämna stygn av oblekt hampatråd.
– Precis som hos oss förr i tiden tog man tillvara allt och vävde trasvävar, säger Monica Hallén. Den bok som hon arbetar på nu kretsar just kring likheter mellan gamla svenska och japanska trastextilier och de blå vävarna som ligger utspridda över golvet i vardagsrummet dyker sannolikt upp på sidorna.

Den japanska indigobusken (Persicaria tinctoria) har odlats och använts till växtfärgning i hundratals år i Japan. Faktum är att blått var en av de färger som alla tilläts bära i det gamla stränga feodalsamhället. Indigon var vanlig och lättillgänglig till skillnad från andra färger som var svåra att framställa med pigment som behövde importeras – därför fanns inga begränsningar för användning av blått.
– I perioder fanns det förordningar som sa att bönder och fiskare bara fick bära blått och naturfärgat. Samtidigt bar även de högre klasserna indigofärgade kläder, säger Monica Hallén. Kanske är det därför som indigon har format den estetik som många förknippar med japansk hantverkstradition, tänker hon.
– Mycket är mörkt. En dämpad färgskala med ett indigoblått skimmer över sig. Men vid en närmare titt ser man små strimmor av klara färger, kanske till och med en liten sidenrest här och där, varsamt och noggrant invävd, säger Monica och synar den saki-orivävda jackans tyg.

På golvet ligger vävar på tre decimeters bredd. Men där ligger också andra, på 60 centimeter. Det är en alns bredd och det svenska traditionella trasmattemåttet, säger Monica Hallén. Och precis som i några av de äldre svenska trasmattor som hon närgranskat, har hon i sina egna här och var vävt in fisknät i inslaget.
– Allt kunde återbrukas. Så var det både i Japan och Sverige. I trasmattorna återfinns det mesta.

Med egen bakgrund i Bohuslän känner hon också något extra för fisknäten. Hon visar en samling nystan i rostbruna, grönblå och blåsvarta toner. De är gjorda av gamla fisknät. Också det återbruket förenar öriket i öster och Sverige. De japanska fisknät som hon utgått ifrån är av hampa och nogsamt klippta till en enda smal tråd. Fisknäten i de svenska nystanen är av bomull och hon har själv klippt dem till långa remsor, fyra till fem centimeter breda, och färgat dem med indigo.
– Att nät har använts i trasmattor är rikligt dokumenterat i Sverige. Än så länge har jag hittat mindre om det i Japan.

Monica Hallén ser entusiastisk ut.
– Spännande jobb återstår. Jag är övertygad om att jag kommer att hitta fler spår att följa.­