Det som måste sägas

Ketchupeffekten överrumplade henne. Efter att ha strävat på i motvind i fyrtio år var hon van att få försvara sitt yrkesval, sin nål och tråd. Sedan exploderade det. Nu rycker hela världen i Britta Marakatt-Labba.

Text Malin Vessby
Foto Carl-Johan Utsi
10 oktober 2018

Britta Marakatt-Labba har just kommit in från sin joggingrunda längs älven och tagit ett par tag med tvåkiloshantlarna.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


»Jag ska leva länge och jobba tills jag dör. Jag ska inte mata fåglarna.«

Det är strax före midsommar och tretton grader. Värmeböljan som ska svepa in över Sverige är ännu ett par veckor bort. Då kommer Övre Soppero ha mer än trettio grader och laxen i älven kippa efter andan i det alltför ljumma vattnet.
– Jag måste motionera för att orka.

Hon spänner ut fingrarna och sträcker på armarna.

Idag har hon planerat att packa proviant inför kalvmärkning och skrapa fönster på grannhuset dit hennes syster snart flyttar tillbaka efter många år i Solna, innan hon börjar brodera. Sedan kommer hon antagligen sitta vid sybågen till elva, tolv i natt. Det börjar bli en vana nu. Inne i ateljén har hon flera arbeten på gång parallellt.
– Documenta, nickar hon.

Det var i fjol som Britta Marakatt-Labba representerade Sverige och Sápmi på den stora världssamlingsutställningen som ibland kallas för världens viktigaste.
– Ändå hade jag tvekat om att vara med. Om man bor i Soppero stressar man inte med sånt där, konstaterar hon på sitt rappa vis.

Utanför köksfönstret varslar himlen om regn och en lös gråhund travar förbi på vägen. Hon följer den intresserat med blicken.

Inte i sin vildaste fantasi hade hon kunnat föreställa sig genomslaget av utställningen i Kassel.
– Som kvinna, same och brodös har jag arbetat i motvind i fyrtio år. Jag är van vid det. Men nu händer plötsligt allt på en gång. Det är som om korken gått ur champagneflaskan.

Det tog Britta Marakatt-Labba fyra timmar om dagen i fem års tid att göra färdigt broderiet som alla talade om på Documenta. En 40 centimeter hög och 24 meter lång sömmad berättelse om Sápmis historia – från andevärldens och djurens allra första närvaro, via fiske, höbärgning, rendrift och övergrepp som aldrig får glömmas, till en skoterburen och komplex samtid. Tänk dig ett broderi långt som ett omkullvräkt åttavåningshus.

Sista stygnet satte hon för mer än ett decennium sedan, och hon minns fortfarande lättnaden. »Envisa människa«, utbrast chauffören som kom och hämtade det färdiga paketet.
– Jo, det är min styrka, ler hon idag.

– Ska man vara brodös, måste man vara envis. Det går inte att hasta.

I åratal har sedan denna historiebok, vittnesmål och dikt hängt utanför aulan på Tromsø universitet och väckt en stilla uppmärksamhet. Ett par gånger har den visats på annat håll. Men det är som om det först var förra året som resten av vida omvärlden var redo för Britta Marakatt-Labbas berättelser. Antagligen kan utställningscuratorn från den kanadensiska ursprungsbefolkningen inte överskattas, som hade kunskap,
visste och valde. Fortsättningen är i varje fall historia. På dörren till trävillan i Soppero knackar numera långväga personer oförhappandes på i hopp om att träffa konstnären. När hon lyfter luren är det curatorer från hela världen. Konstintresserade vallfärdar till Tromsø.

I övre Soppero är himlen vid. Inget skymmer ljuset. Björkskogen är låg, slätten oändlig och Lainio älvs glittrande vågor tar vid där gräset slutar.

I Britta Marakatt-Labbas broderier tar himlen lika stor plats.

Hon slänger ett öga ut genom fönstret.
– Det har nog med barndomen att göra, säger hon och fortsätter. Talesätt och sägner var en del av hur hon blev uppfostrad. Genom bilder, rim och ramsor satte de äldre ord på livet, och de historierna har hon burit med sig sedan dess. De kunde handla om hur man ska bete sig mot djur, natur och himlavalvet självt. Eller om hur vardagen bör inordnas. Som att man ska vara uppe och på väg vid den tid då himlen slår över i orange, just innan solen går upp.
– Det var sådana uttryck som gjorde att jag började smaka på färgerna, säger Britta Marakatt-Labba.

Som åttonde barn i en niohövdad syskonskara fick hon sällan stå i centrum. Istället iakttog hon från start. Observerade och memorerade. Och så tecknade hon. Det var så som hon fick utlopp för allt hon bar på, säger hon idag.

Ett halvt sekel senare, står hon i det grågröna huset vid vägen, granne med macken i Övre Soppero, tolv mil nordost om Kiruna och beskriver årets alla färger. Februaris kalla toner då dagsljuset sakta börjar återvända. De blå och lila nyanserna om våren. Gryningsljusets spel över himlen.

»Jag köper alltid upp lager med garner om jag har chansen. När man bor så här måste man ha allt hemma och man måste kunna göra allt själv«, säger Britta Marakatt-Labba, som utnämndes till hedersdoktor 2014 och fick medalj av kungen 2017.

Ibland frågar folk söderifrån henne hur hon klarar av att bo i mörker halva året. Britta Marakatt-Labba ser uppriktigt förvånad ut.
– De kan aldrig ha upplevt hur snön gnistrar av tusen guld- och silverstjärnor. Norrskenet som sprakar. Alla färger på himlavalvet.

Hon jämför med åren på textillinjen på HDK i det dunkla Göteborg. Där snubblade hon fram i mörkret om vintern, såg inte trottoarkanterna.

Men det var också där som insikten kom.

Som kvinna, same och brodös har jag arbetat i motvind i fyrtio år. Jag är van vid det.

Hon hade gått Kirunas yrkesskola i vävning plus konstlinjen på Sunderbyns folkhögskola och var inne på sista högskoleåret på HDK. Ändå hittade hon inte rätt. Hon fann inte sättet att få ur sig bilderna som hon burit på sedan barnsben.

Men så kom dagen i färgningsrummet 1978. Hon hade lyft de nyfärgade tunna kamgarnerna ur grytorna, sköljt och hängt på tork. Hon hade fortfarande minnet av trådarna i händerna.
– Och plötsligt klack det till, säger hon. Plötsligt bara visste jag. Färger, strukturer, linjer. Exakt! Ja!

Hon skulle brodera.

Täljstenskaminen står sval och bredbent mitt i arbetsrummet och väntar på vintern. Det ligger grova, vita tyger i en bomulls- och linblandning utspridda över golvet, delvis infärgade i mörka, blå toner.

Den här gången har hon jobbat som en akvarellist, säger hon uppspelt. Blött ner, låtit tyget suga upp färgen och blöda ut, vänt och vridit för att styra det blåas riktning.
Doppat igen. »Jag tänker på en mörk skog i gryningsljus«, säger fotograf Carl-Johan Utsi över axeln.

Utställningen kommer heta just Från mörker till ljus.
– Men jag måste lägga till några stygn också. Jag är ju faktiskt brodös.

Hon ler lite åt sig själv.

Vi återvänder till himlen. När Britta Marakatt-Labba var liten hade ljuset och himlakropparna handfast betydelse i vardagen. Det har de fortfarande, säger hon, »men allt färre har kunskapen«. Stjärnhimlen var kompass och klocka, polstjärnan riktmärke. Flytten till nya betesmarker drog igång vid fullmåne – hon är själv född under raiden, höstflytten 1957. Även slakten skedde i månsken, för bästa skinn och mesta möjliga blod, precis som veden helst skulle tas då, för att ge maximalt med värme.
– Har du alltid levt i naturen, då vet du. Det ligger lång erfarenhet bakom de besluten, säger hon och dukar fram kaffe, bröd och torkat renkött. Inte heller idag skulle hon hämta skohö i nedåtgående måne. Skörd vid fullmåne slår allt annat.

Men det är viljan att skildra livet och människorna i hemtrakterna som varit hennes största drivkraft.

Hon ser allvarlig ut.
– Och så vill jag stävja fördomar om det samiska.

Ja, säger hon. Som vindarna blåser idag, finns det skäl att vara orolig.

Broderiet »Infångade«. Mått 140×40 centimeter. Foto: Hans-Olof Utsi

En ny bild växer långsamt fram. En skövlad björkskog breder ut sig kant i kant med Kirunas nya, igenbommade gruvberg. Det är små, små stygn och överlappande tyger.
– Det gick åt väldigt mycket vinterbetesmarker för den gruvans skull. Men sen öppnades den aldrig, för malmpriserna gick ner. Maskinerna såldes. Och betesmarkerna förblir borta och inhägnade. Det vill jag berätta om.

Plötsligt har hon sorg i blicken. Senaste vintern var svår för renarna. Många svalt ihjäl.

På broderiet stoppas de istället av stängsel. Bakom avspärrningen skymtar stup och hygge. Antagligen har djuren känt marken skälva under sig ibland, hört dånet i berget om natten.
– Ja, det är viktigt att berätta om det som sker i samhället.

Det gjorde hon också tidigt.

Strax efter att hon gått ut från HDK i Göteborg var hon exempelvis med och bildade den banbrytande Mázejoavku, Masi-gruppen, som förnyade den samiska konstscenen och vände sig ut mot omvärlden.
– Vi gjorde ett hästjobb, säger hon idag.

– Allt var obruten mark. Fast till en början förstod inte folk vad vi höll på med och ifrågasatte bildkonsten. Och konsthögskoleutbildning, varför det? Det var duodji, traditionell slöjd, som vi borde ägna oss åt.

Masi-gruppen kom att spela en viktig roll vid upproret mot den norska statens planer på damm- och kraftverksbygge i Altaälven på 1970- och -80-talen.
– Alla drogs till gruppen och ateljéerna där. Vi gjorde historia, säger Britta, trots att kampen blev övermäktig till slut, demonstranterna kördes över och kraftverket byggdes
– även om byn Máze (Masi) räddades från att läggas under vatten.

Nu i vår tid finns planer på ett artist in residence-program i samma by.

Också striden vid Altaälven bar Britta Marakatt-Labba med sig efteråt – och broderade. I hennes Kråkorna sänker sig svarta fåglar med krökta klor ner från himlen och förvandlas till poliser på led.
– Min mamma brukade berätta om kråkor. För henne symboliserade de överheten, säger hon. De kommer inflygande och äter upp allt i sin väg.

Idag lever den bilden sitt eget liv. Härom året, när protesterna mot Gállokgruvan utanför Jokkmokk ekade över världen, virvlade den runt på sociala medier.
– Alla dessa sår i naturen. All rovdrift och kortsiktigt tänkande. Och ju mer vi skövlar, desto starkare blåser vindarna. Så här blåste de aldrig förr, säger Britta.

I ateljén är det fyra meter långa arbetsbordet belamrat av små lådor med garner, trådrullar, nålar, stuvbitar och pennor. Britta Marakatt-Labba har tagit av sig glasögonen och trär favoritnålen, en med riktigt avlångt öga. På nära håll ser hon bättre utan, förklarar hon och beskriver sina sömmar. Huller om bullerstygn, säger hon. Ett slags vilda förstygn som anpassas efter vad uttrycket kräver. Långa, korta, hit eller dit.
– Och kråkspark är bra stygn för snårig skog.

Hon syr utan att skissa först, men tar aldrig upp. Möjligen broderar hon över ibland, men det kan också vara ett sätt att med stygn på stygn bygga volym.
– Jag funderade länge på varför jag jobbar direkt i materialet, tills jag kom på att det är mitt samiska arv. Tänk på hur koltarna sytts. Aldrig efter mönster. Vi har klippt efter person. Tittat på en kropp.

Hon har förresten en teori om koltens kilar. Antagligen kom de till för att någon klippte fel en gång och behövde skarva, och så gillade andra vad de såg, lät sig inspireras. Det blev tradition.

Längre in i ateljén pågår experiment. Det ligger ett ostyrigt berg av tyglappar på bordet. Det är ylle, bomull, linne och siden i palettens alla färger. Britta Marakatt-Labba har ömsom tryckt, målat med pensel och doppat i färg. Lila, rostbrunt, rött och ägg-gulegult. Ögonen glittrar när hon bläddrar bland tygerna. En gråflammigt färgad yllebit ser ut som ett tungt molntäcke.
– Jag testar och letar, vet inte var jag ska hamna. Det är jättehäftigt. Jag forskar. Ylle har visat sig vara svårast. Färgen lägger sig lätt på istället för i, säger Britta Marakatt-Labba förtjust. Det finns så mycket att gå vidare med, så mycket att utveckla och undersöka.

Färgen i sig är syntetisk, en blandning av natriumbikarbonat, vatten och pigment. Den klarar tidens tand utan att blekas för mycket, förklarar hon och skruvar av ett lock på en burk med skvalpigt blått innehåll som luktar bittermandel.

På senare år har hon börjat jobba allt mer med infärgade tyger och applikationer. Stygnen har glesnat, även om de fortfarande alltid finns där.
– Jo, jag ser andra lösningar efter 40 år, det blir väl så, kommenterar hon och betonar vikten av bottentyget. Det är alltid A och O för slutresultatet, säger hon bestämt.
Själv återkommer hon till linne.

– Det lever sitt eget liv, med veck och fina linjer. Ylle kan också vara underbart medan bomull ofta är dött.

Förmiddagsljuset har övergått i eftermiddagssol.
– Jag skulle aldrig fara utomlands vid den här tiden på året, utbrister Britta Marakatt-Labba.

Utanför fönstret ruskar björkarna i vinden. I år fick de löv redan före midsommar. De brukar vara kala då.
– Jag vill ta ryggsäcken och sätta mig vid en bäck, tända en eld och få allt det där …

Hon ser tankfull ut.

Snart ska hon till fjälls på kalvmärkning. Men just i år blir hon bara kvar ett par dagar för att hinna med arbetet till höstens alla utställningar. Almanackan är fulltecknad. Det är Moderna Museet, Bonniers konsthall, Kanada och ytterligare ett par. Nästa års Venedigbiennal har hon däremot tackat nej till.
– Jag vill ändå vara med någon dag på kalvmärkningen för att få känslan.

Hon berättar fundersamt om galleristen som bestämt rådde henne att ställa ut så mycket som det bara är möjligt nu innan hon blir bortglömd, och drar samtidigt lite på munnen. Hon fanns faktiskt även före Documenta, påpekar hon.
– Jag behöver inte stressa. Jag har jobbat med det här i så många år, varit gästprofessor, kursledare och hedersdoktor med för den delen. Jag vill berätta för dem som vill titta, men lika gärna i Korpolombolo, Idivuoma och Övre Soppero som i storstäder som Stockholm och Venedig.

I sommar, ska hon ha växtfärgnings- och broderikurs utanför Tromsø. Nästa år i Svolvear på Lofoten.
– För mig handlar konsten inte om att tjäna en massa pengar.

Hon tittar ut igen.
– Jag vill lämna något till eftervärlden.

10 oktober 2018

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy