Det som inte går att se

Takao Momiyama tittar sig omkring i det som har blivit resultatet. En kombinerad ateljé och träningslokal för kampsport strax utanför Simrishamn på Österlen. Han har nyss kommit hem från Helsingfors där han hjälpt en budoklubb att utveckla sina träningstekniker. Imorgon kliver han på tåget mot Hamburg i samma ärende. På väggarna hänger stora indigoblå sjok av tyg, hopsydda av slitna trasor. På bordet ligger mängder av små tygrutor med rader av förstygn som löper kors och tvärs. Sedan tio år tillbaka är lagningstekniken sashiko och Japans trastyger boro hans konstnärliga uttryck.

Att Takao Momiyama fastnade för just lagningar är inte så konstigt. Han kommer från en textilvan familj. Tjugo generationer av hampa- och silkesodlare. Så han vet precis hur mycket jobb som går åt för att framställa ett tyg.
– Min pappa var den siste. Vi brukade hjälpa till en del efter skolan. Mest minns jag lukten när hampan rötades. Den var fruktansvärd.

Familjen var självförsörjande. Livet gick i cykler, man tog vara på allt, kalhögg aldrig skogen utan tog ned de träd som behövdes. Att tillverka det som krävdes och laga det som fanns var naturligt.
– Det finns ett ord på japanska: mottainai. Det betyder att inte slösa. Min mamma sa alltid det. Mottainai. Vi sparar allt. Slänger ingenting. Allting går att använda. Orsaken är inte ekonomisk. Inte heller ekologisk faktiskt. Orsaken är sin egen: man ska inte slänga.

När Momiyama var 21 år gammal tog han färjan från Japan till Vladivostok och klev på Transsibiriska järnvägen mot Europa. Van Gogh-museet i Amsterdam skulle precis öppna, ett tillfälle han inte ville missa. Han ägnade flera år åt att resa runt och besöka platser där konstnären levt och målat.
– Efter två år kände jag att jag behövde ett mentalt avslut med van Gogh. Annars skulle jag dö vid 37 precis som han. Allt i hans liv var så dramatiskt. Det fanns ingen paus. Lite så kan jag också vara, med min kampsport till exempel.

Just en sådan intensiv period i Momiyamas liv inleddes när han började på konstskola. Under en av sina resor hade han träffat Gunnel Pettersson från Sverige, gift sig och hamnat i Stockholm. Nu ville han jobba med tygtryck och sökte till Konstfacks textillinje.
– När jag kom in på skolan fick jag en chock. Utbildningen var ganska praktisk och de flesta av mina klasskompisar kunde redan väva, färga och sy. Jag hade ingen erfarenhet alls! Så jag tänkte: okej – vad kan jag då? Jag kan fortsätta. Man utvecklas jättemycket om man bara fortsätter och inte ger sig. Det svåra är att hålla ut tills den vändningen kommer. Det är det kampsporten har lärt mig. Jag kan fortsätta i 24 timmar, i 48 timmar…

Så blev det. Momiyama stångade sig igenom utbildningen. Fem år på ren vilja. Efter examen har han hankat sig fram som frilansande textildesigner. Formgett och producerat textilier och tryck. En av hans filtar med triangelmönster blev utvald att vara den officiella presenten under Sveriges värdskap i EU.
– Även Putin har en av mina filtar någonstans, säger han.

Under hela tiden tränade han också Kendo, en urgammal kampsport med rötter i 1100-talets Japan som han skämtsamt beskriver som att »leka samuraj« och »vifta med svärd«. Han börjar varje morgon med att träna, och går ofta klädd i samma kombinerade tränings- och arbetskläder. Vida byxor med en rem i midjan och en indigoblå jacka.
– Mina kläder slets snabbt och det var dyrt att lämna in dem på lagning. Så jag började laga själv. Då upptäckte jag att jag var ganska händig.

För att förstå sashiko måste du se tyget från alla håll. Från rätan och avigan såklart, men också från sidan så att du ser alla tyglagren. Men inte ens då ser du allt.

För lite mer än tio år sedan började Momiyama arbeta mer medvetet med sashiko. Stygnen som han använt för att laga sina träningskläder tog klivet in i ateljén. Kanske började det fröet gro redan på 1990-talet när han upptäckte boro – de minutiöst lagade trastyger som var vanliga i den kyliga provinsen Aomori i Japan fram till 1950- talet.

För att dryga ut studentekonomin brukade Momiyama köpa billiga kimonor under sina resor till Japan och sälja här i Sverige. Efter ett tag började han notera att det fanns gamla trasiga och lappade kimonor på marknaden som faktiskt var dyrare än de nya. Nyfiket började han samla. Idag sitter han på en skatt av tunnslitna indigoblå arbetskläder och tyger – lappade i så många lager att ursprungstyget knappt går att urskilja och genomkorsade av tusentals förstygn.

Numera har sashiko tagit över hans konstnärliga arbete nästan helt. För Momiyama är det viktigt att påpeka att det inte handlar om dekorativt broderi – det är en sömnadsteknik för att laga helt enkelt. Men det finns någonting mer gömt mellan stygnen.
– För att förstå sashiko måste du till att börja med se tyget från alla håll. Från rätan och avigan såklart, men också från sidan så att du ser alla tyglagren. Men inte ens då ser du allt. När jag tränar folk i kampsport säger jag ofta att det viktigaste är nånting som du inte kan se. Du kan följa precis hur jag rör mig men det verkligt essentiella är något annat, något som jag inte kan förklara med ord. Däri ligger hemligheten. Och jag tror att det är samma sak med sashiko.

Momiyama väljer en tråd och en mjuk bit bomullstyg och börjar sy medan han fortsätter.
– Man ska hålla lätt i nålen. Jag tror det gäller alla hantverk. Ny-börjare håller verktygen i ett hårt grepp, men med erfarenhet håller man nålen så löst att man nästan kunde tappa den.

Idag är sashiko på frammarsch, både i Japan och i Sverige. Momiyama tror att det beror på en kombination av en estetisk trend, ekonomisk nedgång och ökad miljömedvetenhet som kommer av den globala uppvärmningen.
– Så var det när sashiko skapades också. Det var en kombination av klimat- och samhällsorsaker och estetik som gjorde att folk började lappa sina kläder på det sätt som de gjorde, påpekar han.

På något sätt känner jag en skyldighet att fortsätta laga de här tygerna. Jag tänker jättemycket på vem som kan ha ägt dem, försöker gissa hur deras liv blev.

Momiyama jobbar med sashiko på tre sätt – han lagar sina egna kläder, gör fria kompositioner och lagar den antika boro han köper i Japan. Han tar sig an materialet på samma sätt som de fattiga fiskar- och bondfamiljerna gjorde förr. Sparar varenda trådstump.
– När jag lagar tänker jag på dem. Min familj och mina förfäder. På de som hade det här tyget före mig. På något sätt känner jag en skyldighet att fortsätta laga de här tygerna. Jag tänker jättemycket på vem som kan ha ägt dem, försöker gissa hur deras liv blev.

Momiyamas mamma brände alla familjens gamla textilier och möbler för många år sedan när de byggde ett nytt hus. Hon hade lappat och lagat och slitit så mycket i sitt liv, så när massproduktionen tog över kände hon ingen nostalgi över det gamla livet. Ändå gillar hon att Momiyama har valt lagningens väg.
– Men hon har svårt att förstå att det kan bli konst. De tänkte aldrig så. Jag vill behålla en del av den atmosfären i det jag gör. Visserligen är allt annorlunda för mig nu, i och med att jag ställer ut, och får betalt. Men jag tror att när jag sitter med en gammal boro framför mig och funderar på vilken lapp och vilken tråd som skulle bli bäst så är det på precis samma sätt som när mammorna i Aomori gjorde sina val.

Att det ska vara dekorativt är inte poängen för Takao Momiyama. Han vill se en djupare mening med det han gör. Annars skulle han knappast lägga så mycket tid på att laga sina kläder, när det hänger rader med hela skjortor i garderoben. Men frågan om varför han lagar får honom att tystna en lång stund.
– Det är svårt. Det handlar såklart om att inte slösa. Att inte öka volymen på tingen och inte förstöra miljön. Men om man går djupare så handlar det om något annat. Min konstnärliga ambition. Jag har upptäckt ett material som jag kan uttrycka mig genom. Ett sätt att göra konst av vardagsföremål. Från började handlade det om att laga. Men nu är det mycket mer än så. Jag tror att båda är lika viktiga. Det är både Mottainai och så det där andra. Det som inte går att se.

Maria Diedrichs är Hemslöjds redaktör och lagar sina kläder på ett allt annat än konstnärligt vis.

Jesper Klemedsson är bildjournalist och vägrar ge upp sina gamla jeans, lagade i tre-fyra lager.