Krönika

Det sista ni tar är mina tankar

Text Aase Berg
Foto Elisabeth Ohlson Wallin
1 februari 2017

Ett av mina tidiga Do It Yourself-projekt var att skapa monstruösa objekt av skelettben, skaldjursklor, päls, silikon, spegelskärvor, fjädrar och torkade växter. Smycken, skulpturer, installationer, oidentifierbara grejer.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Höjdpunkten var en fårskalle med inmonterade speglar och ett miniatyrlandskap inuti kraniet, naturliknande former ynglade av sig i fasetter, en underskön miniatyr, ballare än något kalejdoskop. Min idealiska scenografi fann jag i Motorsågsmassakern-filmerna: benskulpturer och groteska föremål överallt, dinglande från taken.

Jag hade ingen annan tanke med det hela än att jag 1) tyckte naturens skapelser var fascinerande och ville förbättra dem ytterligare (ett tag umgicks jag med tanken på att tillverka en autentisk gräsand av fjädrar) och 2) älskade att pilla med besvärliga detaljer (hela skogar med små vackra träd, gjorda av finfördelade påfågelfjädrar).

DIY-rörelsen är en av få ljusglimtar med de senaste decenniernas individualism.

Den vilda fantasin ligger inte bara i att forma föremålen i den på egen hand. En annan utmaning kan vara att komma över själva materialet.

Skaldjursklor, växter och kycklingben var inget jätteproblem för mig, pälsbitar tiggde jag av en körsnär. Men benen från större djur, framför allt kranierna, var en rejäl utmaning.

Eftersom jag hade några kompisar som var inne på samma linje kontaktades ett slakteri utanför Uppsala med resultatet att om vi tog med en prinsesstårta kunde vi få ett par lådor med skallar och ben. Skitbra tänkte vi, men när vi öppnade lådorna var allt vi såg en hög av stinkande köttslamsor. Det var inga vita, renslipade kranier från amerikanska öknar vi hade dealat till oss. Det var otvättade kadaver, lårben och skallar från kor och får med väldigt mycket kött kvar, både på insidan och utsidan. Motorsågsmassakern är inte kul i praktiken.

Vi släpade liklådorna till min tjugokvadratare med kokvrå och inledde en illaluktande kokningsprocess som tog dagar, parallellt med att vi skrapade köttet från benen manuellt. Vi mådde ganska illa. Troligen grannarna också.

Men på något sätt förstärkte utmaningarna själva laddningen hos fetischföremålen. I efterhand har jag insett att jag inte enbart skapade föremål utan också försökte omskapa verkligheten med mina egna händer, långt borta från den kommersiella konsumtionens och heminredningens lyckorus. Mitt hem skulle vara en hallucinatorisk scenografi, som inuti fårskallen, suggestivt laddad av oberoende tankar, lite som vakendrömmar. Drömlivet är ännu fredat från varumärken. Jag byggde mina egna världar, eftersom verkligheten suger.

Tyvärr vändes drömmarna till mardrömmar. Efter några månader kom pälsängrarna på att de dammiga tittskåpskranierna var en utmärkt biotop. Det är en sak att hitta ängerskal i garderoben, en helt annan grej när de kravlar runt i larvstadiet och är många.

Ibland är det tur att samhället har vissa skyddsnät även för freaks. Anticimex styrde upp eländet i min lägenhet. Fårskallen hamnade i soporna.

Idag är jag poet istället. Det enda som behövs är min egen hjärna, ordförrådet och datorn. Men tro inte att realiteterna vann. Jag lever fortfarande i min egen DIY-värld, och det sista ni tar är mina tankar.

Aase Berg är poet och kritiker. Senaste diktsamlingen heter Hackers och handlar enligt förlaget om »utvägar ur kvinnofällan, om våldsam listighet och hur man fuckar upp systemen inifrån«.

1 februari 2017

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy