Det revolutionära skolämnet

Ändå missförstås återkommande skolämnet slöjd. »Kasta ut slöjden ur skolan«, »det är nog med smörknivar nu«, och »ersätt slöjd med programmering« hör vi i debatten.
Vad handlar det om? Kanske om ett förakt, om inte för det lustfyllda så för handens kunskap? Med Rut- och Rot-avdrag har hantverksarbete blivit jobb för någon annan att utföra. Jag ser en ökad uppdelning mellan tanke och arbete, hand och arbete, som lurar i bakgrunden av debatten. Ska slöjden ut ur skolan för att praktiskt kunnande är föraktligt, lågt? Och för att handens kunskapande inte ska ingå i de gemensamma värden som grundas i skolan?

Jag tror att den idén är både dum och livsfarlig.

Slöjdämnet infördes i den svenska skolan 1876 av Otto Salomon. Hans tanke var att kunskap i praktiskt görande var viktig i det samhälle som då stormade in i industrialismens massproduktion. Men också viktig för pedagogik och självkännedom. Vi har sannolikt Salomon att tacka för mycket. Den effekt slöjdämnet haft på Sverige som innovationsland är outforskad, men det är inte osannolikt att just den filosofi som ämnet bygger på ligger till grund för den »ingenjörsnation« vi så ofta framhålls som.
En ingenjör ska kunna räkna, men utan idéer om vad en ska räkna på står sig ingenjören slätt.

Och slöjdämnet utbildar inte bara uppfinnare. Att vi har hög standard på design och innovation beror på att vi har konsumenter och medborgare som förstår kvalitet. Det handlar om demokrati och ansvar: Alla som någon gång byggt en trälåda själv, sytt en väst eller virkat får bättre förståelse för hur saker sitter ihop och är gjorda. Vi blir bättre beställare av varor och tjänster, får respekt för arbete som utförs och delar kunskapen om skillnad mellan trä och plast, nylon och ylle.

När jag köper en billig t-shirt på H&M kan jag reflektera kring att trikå är stickad tråd, jag förstår hur en stol är konstruerad, vad som bär och vad som är buret, svarvat och pluggat. Därmed kan slöjden ses också som ett kritiskt och rent av filosofiskt ämne.
Är det kanske det som gör att många – och bland politiker ofta moderater har det visat sig – ogillar slöjd? Finns det något subversivt, ja kanske revolutionärt i slöjden som vissa fruktar?

»Ut med slöjden, in med programmering« sägs det. Men slöjden står ju inte i motsats till programmering. En avig, två räta – det är kod. Stickbeskrivning är programmering, liksom instruktionen till den som ska väva då varp och inslag bildar mönster och struktur.

Idag skulle slöjdämnet kunna beskrivas som träning i »planläggning, materialitet, process och innovation«. Men det låter så trist! Kärnan är ju den djupa, mänskliga lusten att utveckla den handlande handen.

Slöjd, slöghþ, slughet.

Det går inte ur tiden.

Maria Lantz är rektor på Konstfack.