Det osynligas konst

Allt fler lagar sina kläder. Ändå håller kunskapen om att göra osynliga lagningar på att falla i glömska. Synd, tycker konststopperskorna. De kan få malätna och luggslitna plagg att se ut som nya.

Text Liv Blomberg
Foto Ylva Sundgren
30 januari 2023

– Förr lagade folk sina kläder för att de inte hade råd att köpa nya. Nu är det tvärtom. Folk har inte råd att låta laga, säger Judith Kelemen och plirar över glasögonen.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

På huvudet har hon en stor pannlampa med nedfällbara förstoringsglas. I händerna en tweedkavaj från Ralph Lauren. Den har flera hål som ska repareras med konststoppning. Efteråt kommer lagningarna inte att synas.

Förstoringsglas och pannlampa, nålpåträdare, nål och en riktigt bra pincett. Det är Judith Kelemens främsta verktyg när hon skapar osynliga lagningar. Allt färre vet vad konststoppning är och allt färre behärskar konsten, trots att intresset för att lappa och laga ökar.

Judith Kelemen driver en syateljé på Östermalm i Stockholm och är en av få som behärskar hantverket.  I Stockholm är de två. I hela landet kanske en handfull.
– Jag brukar ta en bit tyg från plagget, kanske från innerfickan, från en fåll eller från insidan av slaget, förklarar hon och plockar fram sina verktyg; pincett, nålpåträdare och en broderinål med stort öga.
– Pincetten måste verkligen vara vass och nypa extremt hårt så att jag får tag på trådarna. Den här är egentligen till för att noppa ögonbryn med, säger hon och fäller ner pannlampans förstoringsglas och synar kavajen efter ett lämpligt ställe för att stjäla en bit tyg. Hon bestämmer sig för att ta från insidan av kavajslaget och klipper till en rejäl lapp. Sedan lossar hon trådarna i kanterna så att det enbart blir kvar ett litet stycke vävt tyg i mitten. Ifrån det strålar lösa varp- och inslagstrådar ut, åt fyra håll.

Stället där hon hämtade sin tygbit, kommer hon snart att lappa med fodertyg.
– Det är på sidan där knapparna sitter, förklarar hon. Om det blåser kan slaget flyga upp och då syns det att jag lappat där. Men sidan med knappar fångas inte så lätt av vinden.

Hon passar noggrant in lappen över ett av hålen i kavajen, plockar och särar på trådarna, synar tweedens randiga och rutiga mönster och skjuter tygbiten ytterligare någon millimeter till rätta. Sedan trär hon på en av inslagets gröna ylletrådar på nålen och väver in den i tyget. Den slukas upp i mönstret och hon tar nästa tråd, en roströd, och gör samma sak.

Det gäller att förstå hur tyget är konstruerat, så att både varp och inslag kan sys in precis rätt. När Judith Kelemen vävt in några trådar syns inte lappen alls på den mönstrade tweeden och det är nästan omöjligt att se var hålet en gång satt.
– Det är inget man blir rik på eftersom det går väldigt långsamt. Mitt första konststoppningsuppdrag tog mig fyra dygn att få klart, ler Judith Kelemen som sedan dess fått upp rutinen och farten men ändå inte hinner med fler än tre, fyra jobb i veckan.

– Du kan inte leva bara på det, utan måste göra annat också, säger hon och menar att efterfrågan på konststoppning varit ungefär densamma sedan hon tog över ateljén på 1990-talet. Idag får hon uppdrag inte bara från sina egna kunder utan även från kemtvättar i hela Stockholmsområdet som skickar plagg till henne.
– De verkar inte vara så intresserade av att göra jobbet själva, muttrar Judith Kelemen som erbjudit sig att hålla kurser i konststoppning men inte fått något gensvar.
– Folk är inte beredda att betala för att lära sig och konststoppning är heller inte så lönsamt eftersom det är så tidskrävande, konstaterar hon och tycker det är synd eftersom hon idag kan uppleva en viss ökad medvetenhet bland kunderna om att det är bra att laga sina kläder.

Själv vill hon så småningom lämna det tidsödande konststoppandet och jobba mer med
att ändra plagg och skapa egna kollektioner. Någon efterträdare har hon inte hittat än.

I en annan del av stan lyfter Helen Florbäck Francke på luren. Hon driver också en syateljé och erbjuder bland annat konststoppning men upplever att de som vet vad det är blir färre och färre.
– Konststoppning är motsatsen till de synliga lagningar som varit inne ett tag nu, säger Helen Florbäck Francke.

De senaste åren har lagnings-kaféer poppat upp som svampar ur jorden och tips och inspiration flödar i sociala medier. Att visa upp sina lagningar har blivit ett sätt att ändra attityder och att skapa medvetenhet om vikten av att behålla och vårda sina kläder istället för att köpa nya.

Helen Florbäck Francke märker också att fler är beredda att kosta på sina älsklingsplagg en lagning. Men just konststoppning känner få i den yngre generationen till.

Hon lärde sig yrket av en konststopperska som hennes far anlitade. Han var skräddare på NK under 1940-talet, då det fanns flera konststoppningsateljéer i Stockholm.

– På den tiden hade folk inte så mycket kläder som idag. Man hade en garderob för vintern och en för sommaren, säger hon och minns hur det gick till när vinterkläderna lämnades in i hennes föräldrars skrädderi.
– Fållen sprättades upp och rengjordes och alla sömmar borstades rena från damm och smuts. Eventuella hål lagades. Sedan kemtvättades kläderna och hängdes undan, redo för nästa vinter.

Helen Florbäck Francke har haft några lärlingar som hon lärt det hon kan men menar att konststoppning idag borde ingå i sömnadsutbildningarna.
– Annars är nog risken stor att kunskapen försvinner. Det vore synd för det går verkligen att få kläderna att se ut som nya igen.­

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!