Det leriga experimentet

Kristine Thenman blir tyst. Hon letar efter orden.

Faktum är att det har skakat om allt.
– Jag vet inte hur jag ska fortsätta nu.

Men vi tar det från början.

Det var Kristine Thenmans kollega Joel Stuart Beck som ställde frågan. Han hade börjat fundera över varför det inte funkade mellan de glasyrer han använt och den lokala lera som han grävt upp. Godset sprack och glasyren krackelerade. Han skulle behöva fördjupa sig för att komma vidare. När Region Värmland utlyste ett stipendium hörde han av sig till Kristine. Skulle de söka ihop?

De bestämde sig för att, som de skrev, »utforska förutsättningarna för att åstadkomma bruks- och konstkeramik av god teknisk kvalitet från lokal lera« och fick stipendiet.

I två decennier hade då Kristine jobbat professionellt med lergodslera. På sätt och vis, säger hon, var det just valet av den som berättigat för henne att hon fick hålla på.
– Jag kommer från Arvika med sin långa krukmakartradition. När jag efter utbildningen valde att jobba med lergods, valde jag också att förvalta något. Då var det inte som att jag gjorde det här enbart för min egen skull. Jag blev en del av en kedja.
– Och sen handlar det också om den varma röda skärven. Lergods har liksom något enkelt och tryggt över sig, en massa goa grejer.

Ändå har hon aldrig grävt där hon stått. Hon har köpt sin lera färdigbearbetad och inplastad från grossisten och sedan utforskat vad hon kan göra med den rent konstnärligt. Tills nu.

Joels ingång är en annan även om också han kommer från Arvikatrakten. Att förstå sig på material och tekniker har varit en av hans drivkrafter som keramiker. Han har byggt sin ugn, drejat på sparkskiva som drivs av en kickande fot, bränt keramik med ved han huggit själv och gjort glasyrer av den aska som blivit kvar efter bränning. Det har varit viktigt att kunna stå till svars för hela produktionskedjor, säger han. Men till keramiken i sina krukor, kannor och skålar har han ändå oftast hållit sig borta från lergodsleran och gärna sneglat österut mot Kina vad gäller estetik och kunskaper.
– Lergodsleran har ofta en porös skärv och det kan innebära en himla massa problem, säger han med en intonation som skvallrar om Värmland.
– Och dessutom gillar jag inte dagens lergodsglasyrer. 

Men nu är vi här, på Rackstadmuseet i Arvika, där deras projekt i slutänden kom att ställas ut. På ett bord i mitten av rummet står kannor, tallrikar, koppar och två små tekannor. De flesta har fått sin röda skärv doppad i vit lera, och sedan har Joel och Kristine skrapat fram mönster genom att rista bort det vita. Sgrafitto, som det heter på keramikerspråk. Och trots att deras uttryck vanligtvis skiljer sig ordentligt från varandras, är det svårt att se vem som har gjort vad.

De håller med och ser glada ut. En positiv bieffekt av lersatsningen har varit att få arbeta tillsammans, det är de överens om. Keramiker är ofta ett ensamyrke annars, där den personliga stilen lätt hamnar ängsligt mycket i fokus.
– Men eftersom det här inte handlat om oss utan om leran, har vi lekt med varandras uttryck. Jag har till exempel rensat upp min dekor bitvis, så att den blivit mer »kristinig«. Gjort lite cleant på något vis, säger Joel.

– Ja, och här har jag försökt vara Joel.

Kristine lyfter upp en tallrik där mönstret är mer stökigt tecknat än hennes annars mer kontrollerade ristningar.
– Nån annan gång langade jag över ett fat som höll på att bli fult och sa till Joel att »fixa det här«. Det har varit så kul!

Hon säger det med eftertryck och han nickar entusiastiskt.

Lera som man köper är framtagen för att inte ha egenheter. Den ska vara anonym.

Det var lite mer så här som de jobbade förr i tiden, lägger han till.
– Det var inte lika individualistiskt då. Den som drejade satte inte också hänkeln, utan det gjorde nån annan. Och nästa person dekorerade…

Kanske har också, just på grund av leran, deras nya keramik större likheter med hur den gamla såg ut än om de köpt sitt material.
– Uttrycket i ett färdigt objekt är intimt knutet till lerans karaktär, konstaterar Joel Stuart Beck.

– Och det är som att de historiska föregångarna har följt oss på avstånd och pekat lite, säger Kristine Thenman med en stämma som sjunger om Värmland.

Vänder man på fat och krukor kan man läsa ut varifrån leran kommer. Där står DA, LE, AV, GL eller HO. Det är Dalen, Lerhol, Avelsbol, Glava och Högvalta, olika platser runt Arvika.

– Ibland säger folk att vi gjort vår egen lera. Men så är det ju inte. Vad vi gjort är att vi tagit redan färdig lera och förädlat den, säger Joel och berättar om de stenfria marker där de grävt. Först har de tagit sig igenom några decimeter matjord plus ett lager silt, en mjöligt finkornig jordart som kallas mjäla ibland. Hink för hink har de hivat upp leran ur hålen, »ungefär så mycket som vi orkat bära«.

– Egentligen handlar det om att känna igen plasticitet. Leran är fet. Man känner när spaden suger tag i den. Och när man sedan böjer på spaden, då är det mjukt på något vis, säger Joel och påpekar att den som är van vid att jobba med lera helt enkelt känner igen sig. Han pekar på en pallkrage som står på golvet i museet. Den är full med torkade lerkokor. I torrt tillstånd blir lera inte flygigt mjölig utan spricker och blir hård.

– Efter ett tag lär man sig att se vad som är lera. Men innan man lärt sig det, är det bara att känna. Man får använda händerna.

Sommaren 2023 hade de så hämtat den lera som de behövde för att kunna göra sina prover. Ändå var det veckor kvar tills den kunde användas på drejskivor och kavlingsbord. Bruksproduktion förutsätter homogen lera befriad från alla eventuella orenheter. Och det, i sin tur, förutsätter ett jäkla jobb.

Kristine och Joel skaffade sig en »mixer modell större« och med den – och tillsatt vatten – vispade och mosade de leran till en rinnande välling. Slamman siktade de sedan genom en riktigt finmaskig sikt, innan de hällde ut lersörjan i pallkragar inklädda med lakan. Där fick den sakta torka till bearbetbart skick.
– Det var då vi insåg att det här skulle ta tid. Det var sommarens varmaste dagar men ändå torkade det aldrig, säger Kristine. Hon skakar förundrat på huvudet. Kanske skulle de göra på lite andra sätt idag, om de gjorde om det. Försöka undvika att tillföra vatten?

– Den gamla, gamla metoden är att skita i siktandet och rensa med skärtråd, säger Joel.

– Men då måste man vara zenbuddistiskt lagd. Det är verkligen arbetskrävande.

Till slut kom ändå dagen då lerkladdet började gå att knåda ihop. Riktigt kletigt först, men med tiden lättare att hantera.

Och vad tyckte de om sina leror?
– Man fick som ett förhållande till dem. Kände skillnad. Som att Dalen-leran var jävulskt kladdig och aldrig torkade. Den klibbade fast på underlaget när man knådade den, säger Kristin och Joel förtydligar:

– Lera som man köper är framtagen för att inte ha en massa egenheter. Den ska vara anonym. Den är som en person som äter för mycket anti depp, lite utslätad, medan leran som du grävt själv har en personlighet.

Den personligheten har de satt siffror på vid det här laget. Vet man vad man har att göra med, kan man också använda materialet på bästa sätt. Därför har de, högst systematiskt, både jämfört hur lerorna betett sig i olika bränningstemperaturer, hur mycket de krympt och hur täta de blivit.

Kristine tar upp en liten mugg från bordet. Till formen påminner den om en knopp eller en grankotte och färgen är mustigt mörk och aningen blank. Trots att den är helt oglaserad håller den tätt när den fylls med te.
– Det är lera från Lerhol. Den har alla rätt!

I sin ansökning till Region Värmland skrev Joel Stuart Beck och Kristine Thenman att de hoppades uppnå »en mer hållbar produktion som på ett naturligt sätt knyter an till den lokala traditionen«. Ögonen sveper över keramiken på bordet. Insikterna blev lite andra än de trott.
– Jag ha fått så många aha-upplevelser, säger Kristine och fortsätter:
– De gjorde ett sånt jäkla jobb förr i tiden. Att vara keramiker då var så mycket mer än att bara tillverka saker. Som allt arbete med leran.

I teorin kände hon så klart till det även innan, påpekar hon, men det är på ett annat sätt nu. Hon vet det »in i kroppen«.
– Nu kommer det på något sätt bli jobbigt att gå tillbaka till hur jag jobbade förut…

Sannolikt kommer hon använda lokal lera i arbetet med en offentlig utsmyckning som väntar framöver, berättar hon.

Joel skruvar lite på sig.
– Jag har på sätt och vis landat i motsatt slutsats än Kristine, säger han.
– Det här projektet, där en jättestor del av arbetet ju handlar om att färdigställa lera, blottlägger på ett förträffligt obekvämt sett den ekonomiska värdelösheten i att göra saker från grunden.

Visserligen, understryker han, skulle arbete med lokal lera kunna vara en lysande väg framåt, både ur klimathänseende och ur ett konstnärligt perspektiv. Tänk att istället för att beställa lera som processats i utlandet, ta vara på den som redan finns här, nära till hands.
– Men det är ekonomiskt irrationellt.

Det är redan nu tufft att vara keramiker, konstaterar han, oavsett om man väljer att köpa färdigprocessad lera eller lägga veckovis av arbete på att ta fram egen.
– Men utöver det motverkar nästan allt i vårt globala samhälle den här typen av lokal, småskalig produktion. Till och med det svenska skattesystemet gör det.

Han tar momsen som exempel. Idag måste en keramiker som gör bruksföremål baka in en moms på 25 procent i sina priser inför försäljning. Men momsen kan till viss mån kvittas mot de material- och redskapskostnader som använts under produktionen.
– Men om du inte köper ditt material då? Om du tar upp det helt »gratis« ur marken och sedan lägger dagar och veckor på att förädla det? Då har du inga materialkostnader att dra av men har arbetat precis hur mycket som helst, säger Joel Stuart Beck.

Just vad gäller tidsåtgången gjorde de en miss, konstaterar de nu efteråt. De skulle ju undersöka möjligheten med att arbeta med lokal lera, men glömde att mäta hur mycket de jobbat. Tid är ju pengar, som bekant.
– Om man jobbar på sätt som fungerade och var självklara för 100 år sedan, får man syn på samhället idag, konstaterar Joel krasst och man förstår snabbt att det han fått syn på inte är av godo i hans ögon.

Kristine säger inte emot men vrider på den lilla grankottekoppen i handen.
– För mig har det här projektet gett mig en ännu större kärlek till lergodset och leran.

Hon tar ett djupt andetag och fortsätter.
– Och det är som att, ja, nu är det risk att jag låter flummig. Men det är som att… när jag gräver, då finns jag!

Joel tittar på henne och nickar.
– Återtagande av kunskap är en underbar sak.­