»Det är ett slags antihantverk«

Det var så tydligt att han löst alla utmaningar gällande hållfasthet och ergonomi som man står inför när man ska formge en möbel, men på ett annat sätt än jag lärt mig. I skolan övade vi på att dölja konstruktionen; spikar och skruvar var förbjudna, man skulle göra snygga klassiska fogar. De här möblerna gjorde tvärtom, de är nästan vända ut-och-in och visar istället upp hur de fungerar. De är brutalt enkla, ihopspikade omlott utan svåra sågsnitt, man kan använda i princip vilka brädor som helst. Absolut ingen utsmyckning, bara funktion. Det är ett slags antihantverk. Enzo Mari själv uttryckte att han ville att de skulle vara pedagogiska, det är nästan det mest geniala med dem, att de är det.

Det finns något i den här typen av enkelhet, eller skenbar enkelhet, för det ligger ju mycket tanke i dem, som tilltalar mig. Det uppmanar till kreativitet. Jag satte direkt igång och började bygga. Det var svinkul. Jag började räkna om och anpassa till svensk standard. Utifrån hans principer ritade jag egna möbler också. I början kom impulsen från snickarskolan, att snygga till saker. Jag började snedsåga, göra finare möten, men då dog det rena, enkla uttrycket helt och hållet.

Utan Enzo Mari hade mitt möbelsnickrande förmodligen bara förblivit en härlig 30-årskris. Det sista jag byggde på min utbildning var ett skrivbord som jag började använda när jag gick tillbaka till att vara journalist. Sedan byggde jag ingenting förrän jag upptäckte hans bok många år senare, sju år kanske. Utöver de konkreta sakerna, att jag gjorde en bok och omger mig med en viss typ av möbler, så har han fått en ännu större betydelse i hur jag ser på livet. Han har stärkt mig i övertygelsen om hur viktigt det är att göra saker själv och att det inte behöver vara kopplat till konsumtion. Man behöver inte ens ha bra verktyg för att bygga de här möblerna.

Idag är vi så skadade av samhället, kapitalismen är ju egentligen antimaterialistisk. Man köper saker som slits ut och man slänger och köper nytt. Har man gjort en sak själv så vet man hur den funkar och det är lätt att fixa eller ändra efter behov. Saker skänks ett annat värde när man skapat dem själv. Den insikten har verkligen fördjupats av att jag har hållit möbelsnickarkurser i samband med boken. Väldigt ofta kommer folk som i princip aldrig har hållit i ett verktyg innan. En del har ett väldigt dåligt självförtroende, men det är tydligt hur stärkta de blir av att göra klart en möbel.

På ett sätt är det här ett jättekonstigt projekt, att jag har gjort en ny bok med delvis gamla ritningar från en redan existerande bok. Men Enzo Mari ville sprida idealen och jag vill uppmana folk att göra saker själva genom att visa att tröskeln egentligen är jättelåg. Även om du helt saknar förutsättningar kan du spika ihop en bra stol. Jag vill föra det budskapet vidare. Den inspirationen sträcker sig bortom möbler. Det finns något djupt ideologiskt i det, ett förhållningssätt till prylar och kreativitet och livet i stort.«