Den virade vristen

Det handlar om mode. Men lika mycket om identitet. Nya skoband läggs och vävs fortfarande i Sápmi. Alla är del av en lång berättelse.

Text Åsa Lindstrand
Foto David Dahlberg
12 augusti 2015

Två upp två ner, två upp två ner, säger slöjdaren Katarina Spiik Skum. Fingrarna går som lärkvingar när tråd läggs om tråd och ett lulesamiskt skoband tar form, millimeter för millimeter. Ett otränat öga har inte en chans att se vad som sker på vägen mot det förbluffande resultatet.
– Det här är en flätteknik där man egentligen inte behöver något annat verktyg än fingrarna, säger hon, och syftar på att lägga band. Med den tekniken är varp och inslag ett och samma. När man väver band däremot, har man både varp och inslagstråd.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
Katarina Spiik Skum lägger lulesamiska skoband med hjälp av en klyka av vide.

Katarina Spiik Skum slår därmed fast den kanske mest grundläggande kunskapen inom samisk bandkultur, nämligen att den består av lagda respektive vävda band. Förenklat kan man säga att de lulesamiska och sydsamiska skobanden är lagda, medan de nordsamiska är vävda.

Hon tittar upp och beskriver skillnaden där hon sitter vid köksbordet med en hög av ringlande skoband framför sig.
– De lagda banden blir elastiska, medan de vävda blir mer statiska. De lagda blir dessutom lite tjockare än de vävda, eftersom man lägger trådarna lite omlott. Men ska man till exempel kanta en kolt, är listo, kantbandet vävt, eftersom det är stumt och därför lättare att sy fast i kolten.

Katarina Spiik Skum håller just på att ta en masterexamen i duodje, samisk slöjd, vid Sámi Allaskuvla – samiska högskolan i Guovdageaidnu. Under åren av fördjupning har hon, för att behålla koncentrationen och inte bli rastlös, ofta lagt band under föreläsningarna. Precis som många gjort före henne.
– För tjugo år sedan satt alla äldre lulesamiska kvinnor och lade band på årsmöten och andra tillställningar. Och när kvinnorna förr besökte varandra hade de alltid med sin varp och klykan där de fäste varpen. Då var tiden de umgicks inte bortkastad. Själv far jag inte någonstans utan min varp, en nål och en tving, som jag kan ha istället för klykan, förklarar hon.

De samiska skobanden lindas tätt utanpå skorna från vristen upp till skoskaftets kant, efter att först ha fästs i öglor på skon. Traditionellt har det varit ett sätt att hålla sig torr om fötterna. Idag, när de flesta använder goretexkängor eller stövlar i vardagsarbetet, är skobanden kanske framför allt en del av den samiska dräkten, även om de också ibland används för att linda fast byxorna utanför vissa typer av moderna kängor. Numera ser man också allt oftare att just skorna och skobanden används för sig, utan resten av dräkten, som en samisk markör. Och de lindas alltid utåt. Förr sades det ibland att felvirade band var ett varsel om olycka eller död. Idag ses utåtlindade skoband mer som en vardagslösning.
– Det faller sig helt naturligt att linda utåt, särskilt om man är högerhänt. Dessutom är risken mindre att de går upp om de avslutas bakåt på utsidan av benet. Det handlar om att det ska vara praktiskt, förklarar Katarina Spiik Skum.

Samisk bandkultur är både bred och djup. Förutom geografiska skillnader över det stora land som är Sáme ednam, så skiljer sig mansband från kvinnoband. Mansbandens signum från Jokkmokk och söderut, exempelvis, är ränder. Kvinnobandens mönster är antingen likadana men utan ränder, eller också bär de vuxna kvinnorna band som utgörs av tre enfärgade färgfält.

I nordligare trakter, där skobanden är vävda, skiljer sig dock mönstren mellan mansband och kvinnoband mer åt.
– Ränderna på mansskobanden har säkert haft en symbolisk betydelse en gång i tiden. Den känner vi inte längre till idag. Och en betydelse har sannolikt också de röda färgfälten i mitten på lulesamiska kvinnoband haft. Sedan finns det ju alltid undantag. Det är därför det är så svårt att vara lärare i det här, säger Katarina Spiik Skum med ett skratt.

När hon lär ut hur man lägger skoband börjar hon alltid med mansband, eftersom de är enklare att göra. Hon sticker ner handen i högen av ringlande skoband och plockar upp ett par som kallas för guossaga eftersom mönstret påminner om granar. Ett annat mönster kallas suolluga, lulesamiska för öar, eftersom en del av mönstret utgörs av fristående färgklickar. Sedan finns det vinjoga, som antyder att mönstret är snett, belaga, där mönstret är indelat i halvor med olika färger, sjnjerraga, vars benämning möjligen kan komma sig av att mönstret påminner om sorkars bett eller spår, och tsavaga vars betydelse är okänd.
– Men ett talessätt jag faktiskt har hört är, säger Katarina, att så länge det finns sjnjerraga och tsavaga, så kommer det också att finnas samer.

De band Katarina Spiik Skum lägger är som regel 150 centimeter långa. För att få ungefär tre centimeter lagda skoband flätar man med 32 till 44 trådar och det är vanligtvis ullgarn som används.
– Bomull blir mer stumt. Jag använder helst tvåtrådigt ullgarn. Entrådigt slits för lätt och tretrådigt kan bli för tjockt, säger Katarina Spiik Skum och lägger till att det svåraste ändå är att få till raka kanter och parallella linjer i mönstren, vilket beror på att man lätt drar olika hårt med höger och vänster hand.

Just när det gäller skoband, men också vad gäller bälten till koltar, har det skett en rätt stor utveckling mot nya färgsättningar på senare år. Det, menar Katarina Spiik Skum, handlar helt enkelt om mode. Och när kolten förändras och sys i nya material och mönster, vill många också matcha den med nya bälten och skoband.
– Eller åtminstone vill man att skobanden och bältet ska matcha varandra.
Hon kommer in på färghistoria. På 1940-talet var det vanligt med pastellfärgade skoband, men sedan kom basfärgerna tillbaka, blått, rött, grönt och gult. Nu ser man ofta turkos och rosa i banden. Och en del personer, inte minst ingifta icke-samer, vill ha skor och skoband men inte kolt, och föredrar band som inte har de traditionella färgerna, säger Katarina Spiik Skum, som nog producerar ett tiotal par skoband per år för försäljning.
– Det finns en marknad dels tack vare de nya färgerna, dels på grund av att många inte bevarat kunskapen om hur man gör i sina egna familjer. Men det har tagit längre tid att bli nytänkande längre söderut i Sápmi än i den nordligaste delen. Det handlar väl helt enkelt om att vi inte använder de samiska kläderna lika mycket, men också om historisk laestadiansk påverkan; det fick inte vara för pråligt.

Lotta Stoor och Per-Niila Stålka har tagit fram bandgrindar och garn för att inspirera till bandvävning.

I källaren under Ájtte, svenskt fjäll- och samemuseum, vilar en skatt bakom tunga dörrar. Men museets samlingar ligger inte och samlar damm. Här får eleverna på slöjdlinjen vid Samernas utbildningscentrum botanisera tillsammans med sina lärare en gång i veckan.

Idag är läraren i lulesamisk slöjd, Lisbeth Kielatis, på plats. Med tunna bomullshandskar på händerna håller hon upp ett par sydsamiska trefältsband. Till synes traditionella i grönt, rött och gult ullgarn, men med en finess i fogarna.
– Titta! Här har man gjort en sammanfogning mellan färgfälten med platt tenntråd. Det var ett gammalt sätt att pryda finskobanden. Och tenntråden är fastsydd med sentråd! Idag virar man garn där istället och det gjorde man också på vardagsband förr.

Ida Maria Kuhmunen väver nordsamiska band till en dotter.

Ett par mörkbruna skoband sticker ut bland färgprakten i övrigt. De är gjorda av ofärgad ull och hästtagel.
– Jag har hört, säger Lisbeth Kielatis, att bönderna ofta hade mörka skoband.

Hon glider in på bälten att bära till kolten och pekar på ett sådant med nålhus och mässingsring i ändarna. Just hur bälten ska avslutas har länge varit ämne för diskussion.
– Mina föräldrar var födda 1912 och 1914, berättar hon. Min pappa hade mässingsring i slutet av sina bälten. Predikanterna hade predikat bort tofsarna. De ansågs för pråliga. Men mässingsring ansågs okej, trots att den representerade den gamla tron, där den dels ansågs skydda mot olycka och annat dåligt, men också ska ha varit en del av björnriten. Båda mina föräldrar var laestadianer, men mamma behöll tofsen ändå, och också vi barn hade tofs. Jag är uppvuxen med att man som ogift hade två tofsar i bältets ände, medan man som gift hade tre. Jag har hört berättas om en kvinna som blev änka och därför klippte bort den mittersta tofsen för att liksom visa sig ung igen.

Bandgrinden som skoband vävs i är ett kapitel för sig. Att den är liten och lätt har genom historien varit en förutsättning i en nomadkultur. Ofta har den gått i arv i generationer eller fungerat som fästmögåva, vanligtvis gjord i horn, ibland i trä. Men numera gör få egna, nya.

Det insåg också entreprenörsduon Per-Niila Stålka och Lotta Stoor i Jokkmokk, som driver ett företag som säljer samiska och samiskinspirerade kläder, men också utrustning och material just för att väva band. I ett och samma kvarter har de numera både butik och en studio där kreativitet och verksamhet sprudlar ur symaskiner och genom bandgrindar.

Per-Niila Stålka och Lotta Stoor på plats i Jokkmokk.

Deras bandvävningsmission började för många år sedan när Lotta fick en förfrågan om att hålla bandvävningskurs i Stockholm och det hela verkade falla på att det inte fanns utrustning nog att tillgå. Per-Niila började kolla runt efter bandgrindar över hela världen och landade i insikten att han fick ta fram egna.

Innanför stora skyltfönster som vetter ut mot Bårjåsgäjnno, som han och Lotta på eget bevåg döpt om Porjusvägen till, berättar han en modern bandgrindshistoria.
– Jag gjorde en ritning och kontaktade ett företag som gjorde laserutskärning i plexiglas. Snart var den rosa bandgrinden i plexiglas född och den kom att bli en storsäljare direkt. Den som trodde att samisk bandvävnad var ett hantverk på utdöende hade i alla fall fel.

Och med den kunde den hotade kursen i Stockholm hållas och sedan dess har Per-Niila Stålka och Lotta Stoor hunnit utveckla flera olika bandgrindar och stå för åtskilliga kurser.

Den första grinden var en allroundgrind för 63 trådar som funkar för de flesta typer av band. Efter det hörde någon av sig som ville väva en listo, och de tog fram en grind för 31 trådar. Sedan blev det en bredare för 103 trådar, bra för skobandsvävning.
– Därmed tyckte vi nog att vi hade mött behovet i Sápmi. Vi försökte också lansera våra produkter på en hemslöjdsbutik i Stockholm, för vi var ju övertygade om att det skulle gå lika bra där som i den samiska världen. Men de sade nej. De undrade vem som ville ha en bandgrind i plast, när man kan ha en i trä.

Lagda trefältsskoband. Just det här paret, med ett rött fält i mitten, är ett traditionellt kvinnoskoband använt från Jokkmokk och söderut. I Gällivare och Jukkasjärvi ligger det röda fältet i trefältsbanden överst.

Per-Niilas tolkning av det svaret är rätt krass.
– De som verkligen väver vill ha riktiga redskap. Du får aldrig samma balans i en träbandgrind som i plexiglas. Sedan är ju hornbandgrinden bandgrindarnas Rolls Royce. Vi har försökt beställa både bandgrindar och gehpa, skytteln, i horn, men det
är ingen som levererar, oavsett pris.

Också på garnsidan var det illa ställt, menar entreprenören Per-Niila, och säger att det inte fanns riktigt bra garner att tillgå längre, när de började sälja bandgrindar.
– Tidigare gällde ett fyrtrådigt ullgarn från Göteborg, men det fanns inte längre. Runt det hade det uppstått en nostalgi, folk sparade på det i decennier. Men det behövdes ett nytt ullgarn nu, starkt men tunt i många olika färger.
Han beskriver hur han läste tjocka böcker om garn och sökte genom världsmarknaden. Den utveckling som skett inom superunderställsbranschen blev till sist en del av lösningen. Idag säljer han ett garn som tillverkas i Kina.
– Där har vi hittat de maskiner och den know-how som krävs. Problemet för oss har varit att få tag på någon som vill göra nog små volymer.

Men trots tillgång på såväl bandgrindar som garn, är vävningen inte helt lätt och det kan hindra folk från att ens försöka, menar Per-Niila.
– Därför låtsas vi att det är extremt enkelt när vi håller våra kurser. Vi lägger upp varpen och gör allt det tråkiga och trassliga förarbetet.

Skoband enligt Gällivaremodell som
Per-Niila Stålka vävt, snabb-avslutat med ett skosnöre.

Bland samer kan det, säger han, finnas en känsla av att man borde kunna och därför kan tröskeln att ta sig över vara extra hög. Dessutom finns det, fortsätter han, en extrem rädsla för att göra fel.
– Det finns många som vill tala om hur det »ska vara«. I Sápmi kan det vara mer fel att ha band från andra sidan sjön, än från andra sidan havet.

Dessutom pågår en diskussion om hur mycket av den samiska traditionen som ska spridas till världen utanför. Per-Niila och Lotta tillhör dock dem som välkomnar att andra än samer närmar sig skobanden.
– Man kan vara inkluderande eller protektionistisk. Jag tror på ett stort Sápmi och människor som flyttar in och vill ta del av samisk kultur. Det är positivt och stärkande.

Åsa Lindstrand är frilansjournalist och biträdande redaktör på tidningen Samefolket.
David Dahlberg är frilansfotograf med bas i Umeå, aktuell i utställningen Inland, på Murberget i Härnösand och på Norrbottens museum i Luleå.

12 augusti 2015

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

För dig som älskar att sticka

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!