Krönika

Den tysta moralismen

Text Yvonne Hirdman
Foto Nadja Hallström
27 januari 2016

Folkskolans väggar – gult tegel. Och gult tegel, visst är det femtiotal, troskyldiga femtiotal, med en fot i gammalt artonhundratal och ett kliv rakt in i den amerikanska drömmen med kylskåp, djupfryst, rock-and-roll.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


En figur var gemensam och det var kvinnor som hemmakvinnor, husmödrar. Jag suckar. Helst vara gift före tjugofem, vid trettio började medelåldern. Ett par tre barn. Hemmafru åtminstone till dess att det yngsta barnet börjat skolan. En korg med trasiga strumpor som skulle stoppas när kvällen kom och pappa läser tidning och mamma får sitta ner. Och stoppa.

Mamma hade ett syskrin. Där fanns en stoppsvamp. Den var röd. Man trädde strumpan över den, hålet (på hälen) spändes ut och så kunde man börja laga. Det var som att göra ett rutmönster. Först trädde man den grova stoppnålen tvärs över hålet åt ett håll. Det brukade gå okej. Sen skulle man trä åt andra hållet, nätt och prydligt så att hålet knappast syntes eller för den delen kändes. Så var teorin. I praktiken blev det bara ett elände – hålet snörptes ihop, blev fult och bulligt. Suck.

Inte för att jag gjorde det ofta. Men vi fick lära oss tekniken i syslöjden. Liksom att sticka. Men det var tji att få mig att sticka med fyra stickor, jag nästan grät av missmod och garnet blev kladdigt och blött och så förbarmade sig fröken över mig och jag fick sticka med två stickor och sedan sy ihop eländet. Och de små linnedukarna med korsstygn, alltmer smutsiga, skrynkliga. Och den fula påsen där man skulle ha sina gymnastikkläder… Nej, jag var usel i syslöjden. Jag och killarna fick B i betyg. Det var det sämsta man kunde få utan att bli underkänd.

Jag tror att det var den där kombinationen av ›det rätta sättet‹ och den tysta moralismen som tog bort all min nyfikenhet och glädje.

Det gjorde mig inget. Jag skyllde på att jag var vänsterhänt och att senan i tummen hade slitits sönder när jag var fem år så att jag inte kunde böja på den. Vad det nu skulle ha spelat för roll för att sticka med fyra stickor.

Så slår det mig att så var det med allting i skolan – på ett fenomenalt sätt lyckades den/de att förvandla allt som var roligt och spännande till trista övningar som jag aldrig gitte intressera mig för. Inte bara syslöjden eller matlagning – som jag ju älskar – utan geografi, historia, biologi, etc. etc. Så fick jag också B i de flesta ämnen och inte bara i slöjden. Jag tror att det var den där kombinationen av »det rätta sättet« och den tysta moralismen som tog bort all min nyfikenhet och glädje.

Men hemma fanns det en rad små läckra, blanka böcker som mamma hade köpt. Det var Folket i Bilds små hemböcker: Där var Kaffekalaset, Den lilla rätten och så nummer 6, författare Willy Maria Lundberg: Garn flit skönhet. Och nog var det i den boken jag läste att man fick göra som man ville? Det var inte så viktigt med den där baksidan, även om det blev lite snörpt och trådarna ledde hit och dit i sina genvägar. Det viktiga var att det blev vackert på framsidan. Det viktiga var inte att göra det på rätt sätt utan på sitt sätt.

Och så har jag börjat. Jag fyller tyget – ofta gamla slitna handdukar – med tätt, tätt broderade blommor, katter, hus, människor, fiskar, ja allt som faller mig in. Jag har lärt mig att älska kedjestygnen och alla de andra stygnen som jag inte vet vad de heter, men som jag tålmodigt målar duken med, när solen skiner och sinnet blir allt mer bortkopplat från det rätta sättet att leva.

Yvonne Hirdman är professor i historia, känd inte minst för att ha utvecklat genusteori som analysredskap.

27 januari 2016

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy